Makten över produktionen – socialism byggs från botten. På SP:s interna mejlinglista har det nu två gånger uppstått en intressant diskussion om vad som är socialism, om hur övergång till socialism kan ske, vad som menas, socialistisk demokrati med mera. De stora skiljelinjerna går mellan personer som försvarar en slags traditionell syn på socialism och arbetarmakt och en grupp som menar att det är en återvändsgränd.
Den första gruppen hävdar att de är för en revolutionär socialism och för en revolutionär socialistisk organisation. Inte nån gång har dessa personer faktiskt förklarat vad det skulle innebära, hur det ser ut eller hur en övergång ska kunna gå till. Denna grupp består dels av äldre medlemmar i SP med en klassiska leninistisk/trotskistisk skolning och en del yngre medlemmar. Flera av dem är aktiva kring tidskriften Röda Rummet.
Den andra sidan i debatten består av en grupp personer som tydligt försvarar parlamentarisk demokrati och har förslag på hur en övergång ska kunna ske. De tar avstånd från sådant som partiets ledande roll och våldsam revolution. Gruppen är heterogen men består huvudsakligen av personer som påverkats av rådssocialistiska teorier och praktiker. Jag tillhör denna grupp och andra som står för liknande uppfattningar som mina är bland annat Eva Nikell och Johan Lönnroth.
Socialism byggs från botten
En del av diskussionen handlar om de förslag till ställningstaganden och dokument som ska antas av Fjärde Internationalens världskongress nästa år. Samtidigt är stora delar av diskussionen upptagen av synen på revolution, demokrati, klasskamp etc. Om vad socialism är och så vidare.
Min uppfattning är att socialism betyder arbetarmakt och att övergången bör ske utan våldsamheter. Den måste också börja underifrån och vara oberoende av parlamentariska val samtidigt som den bör söka stöd och få till stång lagförändringar genom parlamentet.
Makten över produktionen
Socialism måste alltså byggas från botten. Det handlar om att grunden för ett samhälle ska var att de som arbetar med något också ska ha makten över det. Makten i företagen bör alltså utgå från arbetet och inte från ägandet. Det finns redan idag former för hur ett sådant ägande kan organiseras. Stiftelser, ekonomiska föreningar där makten utgår från anställningen och aktiebolag som ägs av de anställda. Anställdas ägande ska bli normen och de som står för kapitalet ska inte bestämma över företaget.
För stora börsnoterade företag fungerar det ofta så redan (dock inte så vanligt i Sverige). Pensionsfonder, försäkringsbolag och många andra institutionella placerare äger idag aktiemajoritet i många företag men de sitter sällan på styrelseposter och använder sig därför inte av sin makt i vardagen. De som bestämmer i företag är i de lägena en liten grupp av anställda. Företagsledningen. Det är i det läget inget stort steg till att göra beslutsfattandet i företagen till en angelägenhet för alla anställda. De bör välja styrelsen i företaget som sen utser företagsledning på vanligt sätt.
Aktieägandet kan helt frikopplas från makt förutom att de kan använda sin investeringar som makt och lämna ägandet i företaget om de inte gillar nåt. Precis som det fungerar idag. Men de kan inte utse styrelse och inte utse företagsledning. Detta löser också problemet med att aktiebolag med anställda som ägare så småningom kommer att ha två grupper av anställda. En med aktier och en utan. De stora arbetarägda företagen i Baskien är tydliga exempel på detta. Så blir kan det också bli i företag där makten utgår från arbetet men det medför då ingen maktojämlikhet. denna maktfördelningsmodell fungerar också i alla företag som är organiserade som ekonomiska föreningar (kooperativ) oavsett vilka som är ägare.
I pensionsfonder, försäkringsbolag, stiftelser etc bör de som har nytta av pengarna som dessa bolag förvaltar ha makten. Dvs de som betalar in och tar emot pensioner ska ha makten i pensionsfonder, försäkringstagare i försäkringsbolagen (de ömsesidiga försäkringsbolagen fungerar så idag) och i stiftelserna bör föreningar för de intressenter som har nytta av deras utdelningar och stipendier ha makten tillsammans med representanter för staten, regionen (landstinget) eller kommunen. När det gäller bankerna bör makten ligga hos sparare och låntagare ihop med de anställda.
Parlamentariska val
För att genomföra de lagändringar som behövs för detta måste de som vill ha ett sådant här system dock vinna ett parlamentariskt val. Dessutom krävs det säkerligen att det blir internationella beslut och överenskommelser så att enskilda länder inte kan riva upp det hela. Då kan det hela bli långvarigt och med tiden bli mycket svårt att riva upp. Utan internationella överenskommelser och beslut blir det däremot mycket svårt både att genomföra och att behålla. Socialism i ett land är helt enkelt inte möjligt.
Offentlig kontroll
Det finns också sådant som inte lämpar sig för drift i form av att de anställda kontrollerar företagen. Det gäller så kallade naturliga monopol såsom eldistribution, järnvägar, kabelnätverk, avloppshantering och dricksvattenförsörjning med mera vilka bör vara under offentlig kontroll. Även vård och omsorg såväl som skola, kriminalvård, räddningstjänst, brandkår, ambulansverksamhet, ordningsmakt, rättsväsen, militär etc bör vara under offentlig kontroll.
En del vård, omsorg och skola kan dock säkert drivas av eller i form av föreningar, stiftelser och kooperativ utan ekonomiska vinstintressen. Även lokal eldistribution, lokala järnvägar, lokala kabelnätverk, lokal avfallshantering och lokal dricksvattenförsörjning med mera kan säkerligen drivas av lokala föreningar, kooperativ, samfälligheter, byalag, samebyar eller kommuner.
Läs mer:
- En socialistisk politik för ekonomisk demokrati, makt och ägande
- Socialism är arbetarmakt
- Liberal socialism, frihetlig socialism, demokratisk socialism
- Teorier för ny socialism
- Pelle Dragsted – Nordisk Socialism
- Demokratiskt ägda företag – personalägda företag
- Dags för ekonomisk demokrati?
- Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati
- Låt arbetarna ta över industrin
- Arbetarmakt före Statsmakt
- En borgerlig ekonom om äganderätt och makten över produktionen
- Personalägda företag är långsiktiga, lokala och demokratiska
- Personalägande – en företagsform att lyfta fram
- Personalägande – bör vi demokratisera ekonomin?
Arbetarklassen utgör bara halva den svenska befolkningen. Det vore halv diktatur om bara de styrde i världen, Europa, Sverige, kommunen, arbetsplatsen. Däremot kan. arbetarklassen under socialismen (som ibland kvinnor och invandrare) gynnas med någon slags positiv särbehandling för att komma ikapp medelklassen i kunskap. Som återkommande skolning i demokrati, ekonomi, teknik, administration, förmåga att tala offentligt, delta i diskussioner, ”höja sina röster för att höras”. Så byggs också socialism – genom att stärka det arbetande folkets konkreta praktiska besluts- och maktförmåga. Arbetartjänstemakt är socialism. Anställdamakt är socialism.
Jag tror också på den frihetliga, rådssocialistiska, lire syndikalistiska, underifrån-fokuserade, demokratiparlamntariska, fredliga, anti-leninistiska, flerpartistiska. Nej till partiets ledande roll, ”marxism-leninism som ”vetenskaplig socialism”, totalt avståndstagande från den så kallade ”realsocialismen”. Socialism är helt enkelt den politiska demokratin utvidgad till ekonomisk demokrati och folkmakt på jobbe.
Bra att Anders Svensson tar tag i den praktiska tillämpningen av socialism. Mer sånt. Sedan vill jag behålla nationalstaterna. De kan i vänster-nationalistisk inåtriktad form utgöra stöd för den solidariska vi-känsla som socialimen bör byggas på. En alla inkluderande färgblind nationalkänsla är ett potentiellt vapen mot den fientliga högernationalismen.
Jag skriver inte om arbetarklassen utan om de anställda. I inlägget. Men det skulle inet blir en bra rubrik för att locks de läsare som är intressanta. Majoriteten är arbetarklass oavsett om de kallas arbetare eller tjänstemän och oavsett hur de ser sig själva. Så din invändning är obsolet. Nationalstaterna kommer troligen att vara kvar. Föreslår inget annat. Se mitt nästa inlägg i serien om socialism. Om resursfördelning.
Arbetarmakt är förstås mer slagfärdigt och precist än anställdamakt, löntagarmakt eller folkmakt – det kan ju inkludera företagsdirektörerna också. Och arbetar-lägre tjänstepersoner är för klumpigt.
Så jag håller med om att det är bättre med arbetarmakt om man vill nå den vanliga arbetaren. Men man kan kanske i texten någonstans påpeka att man menar en slags bred arbetarklass som inkluderar de flesta av dagens tjänstemän.
De finns ju olika slags definitioner på arbetarklass, men den vanliga omfattar väl 50 procent av befolkningen. De är objektiva definitioner.
Det finns även en subjektiv definition av arbetarklassen – den inkluderar de som själva personligen definierar sig som arbetarklass. Den arbetaridentiteten varierar med klasskampen och samhällsklimatet, vänstervåg eller högervåg.
Under tidig folkhemstid var det många tjänstemän som definierade sig som arbetare. Under senare högervindar kom en del arbetare att se sig som medelklass. I USA är det många i såväl arbetarklassen som överklassen som ser sig som medelklass.
Vi är överens. I företag som ägs av de anställda har förstås även företagsledningen rösträtt. Ta ett fiskeriföretag. 9 anställda, 8 delägare En är formellt VD och en annan delägare. Alla har lika lön. Eller ett annat företag 6 anställda, 3 delägare. Lika lön och inflytande oavsett position.
Anekdotisk evidens:
Jag pratade med en hantverkare som fixade vår ytterport, och frågade om han var anställd eller hade eget. Han hade egen firma.
Men vad känner du dig som, frågade jag. Han svarade:
–Jag är arbetare, och kommer alltid att vara arbetare, svarade han.
Så förutom LO-kollektivet och alltmer i mindre lön och makt ”proletariserade”
lägre tjänstemän, så kanske man kan lägga till enmansföretagare (och småbönder) till den vidare arbetarklassen?
Det håller jag helt med om. De flest hantverkare anser att de är arbetare även om de har en egen firma. Ofta lever de dessutom under sämre villkor än fastanställda arbetare.