Orden socialism och kapitalism förekommer i Vänsterpartiets nya partiprogram trots att partiledningen och programkommissionen inte vill ha de så. Men det betyder i praktiken väldigt lite. För i programmet finns ingen som helst definition av begreppen. Socialism är arbetarmakt. Det betyder att i grunden makt ska utgå från arbetet. De som arbetar ska ha makten över de företag de arbetar.
Under kapitalismen utgår makten från kapitalet som satsas i ett företag. Kapitalismen innebär att makt utgår från pengar. Socialism att makt utgår från arbete.
Kapitalet i i företagen kan vara privat, företagen kan vara börsnoterade och ha utdelning med mera. De kan alltså vara privat ägda. Men de som bestämmer över företagen på årsmöten och bolagsstämmor ska vara de som arbetar i företagen. Arbete ska ge makt. Inte kapital. I praktiken fungerar företagen som personalkooperativ.
Det kan naturligtvis vid sidan av företag med privat kapital i form av aktier också finns företag med privat kapital i form av konsumenter, producenter, småföretagare och anställda. Dvs kooperativa företag.
Offentligt ägda företag
Socialism är inte statligt eller på annat sätt offentligt ägda företag. Sådana kan finnas i ett kapitalistiskt system såväl som i ett socialistiskt system. Grundprincipen för att offentligt ägande ska vara att naturliga monopol ska ha offentlig ägare. Naturliga monopol är kabelnätverk, eldistribution, vattenförsörjning, järnvägar, vägar, sophantering, postverksamhet. Naturligtvis kan det också finnas offentligt ägande även inom andra sektorer såsom bankväsende, telefoni, datakommunikation, vägtransporter med mera.
Sen ska naturligtvis sånt som är gemensamma åtaganden för att livet ska vara bara för alla människor vara offentligt ägt eller i huvudsak offentligt ägt. Sjukvård, äldrevård, förskola, skola, ordningsmakt, rättsväsende, kriminalvård, socialtjänst etc.
Men även i offentligt ägda företag kan de som arbetar inom dem ha makten över dem. Även där kan makten utgå från arbetet. Det betyder att många offentligt ägda företag i praktiken kommer att fungera som kooperativ.
I ett socialistiskt samhälle kan det dessutom utan problem finnas exempelvis privata skolor, förskolor och vårdinrättningar som drivs av stiftelser eller kooperativ. Men makten ska även i dessa utgå från arbetet. Oavsett om de som satsat pengar i kooperativet eller stiftelsen är de anställda eller några helt andra personer (föräldrar, donatorer etc) så är det de anställda som har makten.
Naturresurser
När det gäller markägande och liknande så blir det lite annorlunda. Jordbruksmark, vatten, mineraler, skog etc liksom fiske och jakt ska vara gemensam egendom. Inte statlig, inte privat och inte kooperativ. Utan gemensam. All användning av gemensam egendom hanteras genom nyttjanderätt istället för äganderätt.
När många olika grupper har nyttjanderätt till samma mark,skog eller vatten för olika ändamål blir det staten som måste bestämma vad som är viktigast och vilken nyttjanderätt som är prioriterad.
Nyttjanderätter kan förvaltas av gemenskaper i form av föreningar (kan vara byalag, allmänningar och liknande) och stiftelser eller av företag av olika slag (privatägda, kooperativa, offentligt ägda). Även i sådana företag bestämmer förstås de som arbetar i dem. I många sammanhang fungerar det faktiskt på detta sätt redan idag.
I vissa fall måste dock hänsyn också tas till sådant som urfolksrättigheter, att resurserna är begränsade och mycket annat. Antalet entiteter (företag, föreningar, enskilda personer) som kan bedriva fiske eller renskötsel måste exempelvis begränsas. Varje nyttjanderätt till mineral eller malm kan bara tillhöra en ekonomisk entitet (förening, företag etc).
De som använder sig av nyttjanderätt till mineral,malm, vattenkraft, radiomaster och vindkraft måste betala de som har andra nyttjanderätter på samma område när det exempelvis handla om mark, skog och vatten.
Socialism
Arbetarmakt och nyttjanderätt är som jag ser det grunden i ett socialistiskt samhälle. Marknadsekonomi och plan kan båda användas för att hantera det ekonomiska beroende på sammanhang. I vissa sammanhang är marknad bra och i andra sammanhang är plan bra.
Men Vänsterpartiet har i sitt program inte formulerat några tankar om vad de menar med socialism. Inte heller är det nya programmet användbart för att staka ut en väg framåt. En väg där vi kan bygga socialism och avskaffa kapitalismen. Programmet är bara en massa ord som kan tolkas lite hur som helst och i praktiken innebär att partiledningen kan för vilken politik som helst.
Vänsterpartiets program är inte socialistiskt. Inte antikapitalistiskt. Utan det är ett program med en massa innehållslösa floskler om hur kapitalismen kan förvaltas. Där står många bra saker. Men inte tillräckligt bra. Dessutom är det inte användbart.
Läs mer:
- Alternativt förslag till program för Vänsterpartiet
- Program utan rörelse blir bara döda bokstäver
- Vänsterns programförslag duckar för vår viktigaste uppgift
- Ett förslag inom systemets ramar
- Vänsterns nya förslag till partiprogram är innehållslöst
- Allmänningens tragedi, äganderätt och nyttjanderätt
- Nyttjanderätt är det rimliga för gemensamt ägda resurser
- En ny vänster – nyttjanderätt i stället för äganderätt
- Ursprungsbefolkning, nyttjanderätt och äganderätt
- Nyttjanderätt i stället för äganderätt
- Demokratiskt ägda företag – personalägda företag
- Dags för ekonomisk demokrati?
- Innehållslös kritik av Dragsted från Ankarloo
- Liberal socialism, frihetlig socialism, demokratisk socialism
Ytterst handlar socialism om ett jämlikt klasslöst samhälle, arbetarmakt är ett verktyg men knappast socialismen förverkligad. Inte så att arbetarmakt är fel, tvärtom, men arbetarmakten i sig garanterar inget jämlikt samhälle och särskilt inte om marknadsekonomiska mekanismer ska verka. Företag kan då, precis som under kapitalismen, gå bra eller dåligt. Det blir ju då ändå ett system som fortsatt bygger på profit.
Profitens drivkraft kan knappast vara en komponent i ett socialistiskt samhälle även om den reduceras och något minskar i betydelse. Jag står fast i min tro, som jag vet att även många i vänsterkretsar ifrågasätter, att ett socialistiskt ekonomiskt system måste bygga på planmässig hushållning, ytterst är det en fråga om rättvis och jämlik fördelning men i detta ligger också att hushålla med våra resurser på ett hållbart sätt.
Dessutom förstår jag inte hur kapitalägare som lyfter utdelning (skapat genom andras arbete) skulle kunna vara del av ett socialistiskt samhälle. Även om de inte skulle ha makten över företaget skulle de fortfarande ha makten över var kapitalet placeras. Är inte detta enbart en sorts reformerad kapitalism?
I ett tänkt socialistiskt samhälle med kapitalägare skulle det fortsatt finnas stora klyftor som knappast kan förenas med jämlikhet. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” blir en omöjlig princip i ett sådant samhälle.
Aktieägande är inget annat än ett lotteri. Och lotterier kommer vi ju att ha som jag ser det. Om de får nån utdelning eller inte har de ingen kontroll över. Och värdestegringen beror på vad som beslutas. Det är makten det handlar om, inte varifrån pengarna kommer. Pengarna ger ingen makt automatiskt, utan det är arbete som ger makt.
Ojämlikheter finns i alla samhällen. Till och om vid hade exakt samma löner så kommer en del att skaffa sig mer ägodelar, villor etc än andra. Medan en del kommer att slösa bort pengarna, Det är inget problem så länge makten över fördelningen ligger i folkets händer.
Profit har inget med marknad att göra. Marknad är bara ett smidigt effektiv sätt att fördela resurser och i många fall är det mycket effektivare än plan och ibland till och med det enda som fungerar.
Låt oss ta fiske som exempel då det är ett område jag kan väl. Fisk är en begränsad resurs. Det betyder att samhället som helhet måste fördela vem och hur många som kan utnýttja resursen. Trixet är att den ska utnyttjas så mycket som det går utan att resursen minskar. Det betyder kvoter och på grund av den tekniska utvecklingen ett ständigt minskat antal båtar och yrkesfiskare. Med plan skulle man byråkratiskt med jämna mellanrum få besluta vilka som ska få lova att fiska och vilka som inte längre får det och dessutom vilka fiskarter som var och en få fiska. Överallt där ett sådant system använts har det lett till överfiske och kollapsade fiskbestånd.
Det enda som lett till att fisken kan utnyttjas så mycket som det är möjligt utan att samtidigt fiskas ut är marknadssystem, dvs att rätten att fiska en viss art och en viss mängd i ett visst hav kan köpas och säljas. Minskade kvoter (som bestäms genom plan och demokratiska beslut i enlighet med vetenskapliga råd) leder till att de som är sämst på att fiska, de som misskött sin båt, slösat bort sina pengar på lyx eller nåt annat kan sälja till de som skött sig bättre. Vi får automatiskt en minskad kapacitet. När sen bestånden ökar så kan nya fiskare få rättigheter att fiska (en viss mängd grundrättigheter som delas ut av staten) och sedan kan de i sin tur antingen sälja eller köpa mer rättigheter.
Så här fungerar det i större delen av Nordamerika, Sydamerika och Europa vilket lett till att fiskbestånden i dessa havsområden mår allt bättre. Där det inte fungerar så som i exempelvis Kina (de överfiskar dessutom i hela världen då deras fiskeflotta är mycket större än vad det finns resurser till. Detta enligt den plan de använt). Indien och Sydostasien och stora delar av Afrika är det istället en katastrof för fiskbestånden. Där används plan alternativt fri tillgång till fisket. Marknad är helt enkelt det enda som faktiskt fungerar. I detta falla tillsammans med en grundplan.
Fisket i Sverige är också ett bra exempel på annat sätt. Företagen ägs av de anställda, för det mesta alla anställda, men ibland bara en del av de anställda. Alla ombord har lika lön oavsett utbildning och vad de arbetar med. Lönen är andel av vinsten på fångsten. Ibland har de en grundlön och del i vinsten kommer ovanpå det. Men olika fiskare använder pengarna de får på olika sätt. En del har därför stora villor och flotta bilar. Andra skänker mängder med pengar till välgörande ändamål eller nån kyrka. Det är jämlikar vad det gäller makt och lön, men inte jämlika när det gäller hur de lever. Även i ett socialistisk samhälle bär det fungera så här.
Livsmedelsförsörjning rent generellt fungerar överlägset bäst om marknadslösningar används delvis och på de flesta områden. Låt mig också nämna bagerier. De säljer sitt bröd på en marknad där ICA i praktiken sätter priserna. Bagerierna måste därför planera sin produktion noggrant för att inte leverera för mycket bröd som inte säljas för då går det med förlust. Mobiltelefoni är att annat område där marknadslösningar visat sig fungera bra. De bakar därför olik mängd bröd beroende på vilken veckodag det är, hur vädret ska vara, hur nära lönen det och en del andra faktorer. De är ytterst planerat men det görs inte av nån central myndighet utan av företagen själva och de verkar på en marknad. Även här fungerar det på grund av en blandning mellan marknad och plan. Det finns ingen anledning att ändra det i ett samhälle som är socialistiskt.
På eldistributionssidan fungerar marknad däremot mycket dåligt och bör ersättas med plan och gemensamt eller offentligt ägande.
Det finns alltså ingen motsättning mellan plan och marknad. Utan de fungerar tillsammans och det blir oftast mycket bra. Även i ett socialistiskt samhälle där makten utgår från arbetet.
Vi ser nog på saker och ting på olika sätt och diskussionen som sådan är intressant. Den samhällsmodell du beskriver tolkar jag som en blandning mellan kapitalism, marknadsmekanismer och socialism i ljuset av arbetarmakt. Däremot ser jag inte att detta är socialism utifrån principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kanske är din modell en bit på väg men fortfarande mycket långt ifrån visionen om ett klasslöst samhälle. Visioner kan aldrig nås fullt ut men strävan att nå så nära som möjligt är något jag alltid sett som viktigt.
Inte så att jag är så naiv att jag tror på en ”exakt matematisk” jämlikhet. Jag delar din syn på att även även exakt samma lön för alla skulle, på grund av människors val, resultera i en viss grad av ojämlikhet. Däremot menar jag att den blandade modell du beskriver leder till större ojämlikhet än ett system som konsekvent tillämpar planerad hushållning. Jag tolkar det nämligen som att det i din modell finns konkurrerande företag. Vissa kommer att gå bra och andra mindre bra. Detta lägger grunden för ojämlikhet alldeles oavsett arbetarmakt.
Jag följer heller inte fullt ut ditt resonemang rörande kapitalförsörjning. Min tolkning är att du framför dig ser att det finns en kapitalmarknad som satsar kapital i företag genom ägande av aktier. Även här finns en grund för ojämlikhet där de som ”vinner på lotteriet” berikas och även detta alldeles oavsett arbetarmakt.
Kapitalism och kapitalmarknad är mycket nära förbundna. Hela tanken är att det finns ett kapital, med ursprung i profit, som väntar på att investeras. Det bärande i investeringsbeslutet är valet av den investering där möjligheterna till maximal profit är störst. Och så fortsätter det i ett ständigt snurrande ekorrhjul. Att investera i det som samhället behöver bäst finns inte ens i sinnevärlden när dessa beslut tas.
I din modell, som jag kan förstå den, finns fortsatt en kapitalmarknad även om kapitalägarnas makt i företagen ersatts av arbetarmakt. Det jag inte får ihop är hur detta skulle fungera om företagen fortfarande är i behov av kapitalet på denna marknad. Det kommer inte finnas någon kapitalägare som vill investera om möjligheten till ”lottervinst” är liten eller begränsad. Om företagen har att förlita sig till marknadens kapital kommer motprestationer att krävas och då duger det knappast med ”lotterivinster”. Följden är en fortsatt makt för kapitalägaren som adderar på ojämlikheten.
Även i ett socialistiskt system krävs förstås en kapitalförsörjning i den meningen att företagen måste ges tillgång till allt det, maskiner, byggnader, logistiklösningar eller vad det nu kan vara, som krävs för produktionen. Skillnaden mot det kapitalistiska systemet är att ”kapitalet” planmässigt fördelas utifrån behov och nytta och inte efter möjligheten till profit. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna ske inom ramen för ett system med konkurrerande, om än genom arbetarmakt styrda företag. Varje företag kommer då att se till sitt eget bästa och inte till gemensamhetens nytta.
Ett klasslöst samhälle är en utopi. Det går aldrig att uppnå. För mig är socialism att makt utgår ifrån arbetet. Om ingen vil investera så är det ju heller inget problem. Då får de anställda själva stå för kapitalet. DÅ blir det ett arbetarägt företag. Men ingenting hindrar ju att dess aktier kan köpas och säljas. Eller det är nog nödvändigt. Folk slutar ju och börjar nån annan stans. Men utan konkurrerande företag så kommer samhällets försörjning inte att fungera ordentligt. Det har verkligheten visat oss många gånger. att planera allting går helt enkelt inte och dessutom skapas en byråkrati som har all makt istället för att arbetarna har det. Ett system med marknad fördelar makten på många fler händer och lägger den yttersta makten på de som arbetar. Att en byråkrati ska avgöra vad folk behöver och vad som är nyttigt ser jag som odemokratiskt. En marknad där betydligt mer demokratiskt. Det som folk behöver blir efterfrågat och det som folk inte behöver blir inte efterfrågat. Med beslut i ett parlament går det att styra vad samhället is in helhet tycker att vi ska satsa på. Precis som nu. eftersom det också bör finnas ett flerpartisystem så får vi många olika maktcentra och inte bara en central byråkrati.
Ja, vi tänker olika. Du upprepar vad du lärt dig att socialism sak vara och tittar inte på vad som inte fungerat och vad som fungerar. Jag tänker på vad som faktiskt kan tänkas fungera. Det är rätt meningslöst att pröva det som redan prövats i Sovjet, Kuba, Kina med flera länder. Det har visat sig vara dåliga system. DÅ måste vi tänka nytt. Inte batra upprepa samam gamla 1800-tals floskler.
Men det finns en mass problemn med det jag skissar och jag har inte på något sätt tänkt färdigt. Det har inte heller såna som Pelle Dragsted, Johan Lönnroth och Bo Rothstein som formulerat de idéer som jag lagt fram på ett mer genomgripande sätt.
Argumenten du framför, det klasslösa samhället är en utopi och se så illa det gick i länder som försökte införa socialism, känner jag igen. Jag möter dem från mina mer reformistiska vänner som är kvar i Vänsterpartiet, jag möter dem från socialdemokrater och förstås också från borgare. Inte så att man argumenterar på samma sätt men ytterst utgår de från utopi NEJ, planerad hushållning NEJ.
Också jag inser att ett klasslöst samhälle i bokstavlig mening är en utopi men det är inget argument för att upprätthålla en vision för att sträva i en sådan riktning även om vi aldrig når målet. Med konkurrerande företag, arbetarstyrda eller inte, kommer vi inte ens gå mot visionen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Konkurrens och marknadslösningar, där det är pris och inte behov som styr, kommer alltid att frammana egenintresset och egenintresse ledar ofelbart till ojämlikhet.
Marknadsmekanismer och kapitalism hör ihop och kan inte ses som två olika världar. Marknaden styr med tillgång- och efterfrågan måttsatt i pris och att optimera pris för att skapa profit är kapitalismens livsnerv. Även arbetarstyrda konkurrerande företag kommer att fastna i denna fälla.
Och så kritiken mot länder som försökt införa socialism. Jag säger inte att dessa försök varit problemfria men det finns heller inget som säger att problemen egentligen har sitt ursprung i svårigheter med planerad hushållning.
Jämförelserna som görs är ofta ensidiga vilket till en del beror på att de alltid görs utifrån den förljugna borgerliga demokratins referensram. Man förbiser att såväl Sovjetunionen som Folkrepubliken Kina uppstod ur fullständigt kaos där samhällsstrukturerna helt och hållet vittrat sönder och man bortser från att det moderna Kuba skapades ur ett samhälle där korruptionen var att se som statsideologi. Lägg till detta den enormt resursstarka kapitalistiska omvärlden som målmedvetet gjorde allt för att underminera försöken att bygga verkligt socialistiska samhällen.
Sedan säger jag inte att allt gjordes rätt. Utvecklingen av personkult var förödande likt oförmågan att stävja framväxten av en klass av teknokrater. Det var snarare detta, tillsammans med den kapitalistiska omvärldens underminering, som till slut ledde till misslyckandet och inte den planerade hushållningen. Med mer av arbetarmakt i företagen, utan att det fördenskull skulle behöva vara konkurrerande företag verkande under marknadsmekanismer, hade samhällssystemet med planerad hushållning haft goda förutsättningar att lyckas.