Rörelsesocialism inom och bortom en nationell horisont. Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds Rörelsesocialism – Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån är på många sätt ett uppfriskande och hoppfullt tillskott till svensk vänsterdebatt. Till skillnad från många andra bidrag till sådan debatt är Jokkala och Svärds huvudsyfte inte polemik eller att ge tvärsäkra svar på komplexa problem.
Tvärtom karaktäriseras deras bok av en radikal icke-dogmatism och öppenhet vad gäller några av de kärnfrågor som socialister, kommunister och anarkister debatterat i århundraden: reform eller revolution, våld eller icke-våld, centraliserad organisering i partier eller icke-hierarkisk organisering i nätverk.
Framför allt argumenterar Jokkala och Svärd för att den socialistiska revolutionen måste förstås som en lärandeprocess som byggs underifrån genom en mångfald av organisationstyper och strategier, där val av metod alltid bör baseras på den historiska och strategiska situationens specifika krav. De avvisar därmed dogmatism och förespråkar en bred rörelseekologi där olika aktörer, från lösa nätverk till traditionella partier, kan spela viktiga roller beroende på sammanhang. Reformkamp kan exempelvis tjäna som en utgångspunkt för att driva mer systemkritiska förändringar.
Centralt för deras vision är rörelsens kollektiva beslutsfattande och självstyrande karaktär – som både fungerar som ett frö till en framtida samhällsorganisering och som nödvändigt tryck för att genomföra de politiska förändringar som krävs för en socialistisk framtid. Denna vision grundas i en kritisk analys av kapitalismen, inspirerad av Nancy Frasers teori om hur ekonomin samspelar med bakgrundsstrukturer som patriarkat och kolonialitet. Jokkala och Svärd populariserar Frasers teori i en svensk kontext, och visar hur socialismens bredd innefattar kamper inom och bortom den traditionella arbetarrörelsen.
Emellertid finns det en del som frågor som förblir obesvarade i boken. För mig gäller det framför allt frågan om internationalism och global rörelseorganisering.
Internationalism
Samtida sociala rörelser är i ökande grad organiserade på tvärs över nationsgränser, framför allt genom gränsöverskridande nätverk, men också till viss del genom internationaler och federerade sammanslutningar i stil med den socialistiska internationalismens ”traditionella” organisationsform. Detta eftersom att den samtida kapitalismen är globalt och lateralt strukturerad; snarare än att verka i separerade nationella sfärer fungerar den genom att koppla samman lokala platser på tvärs över nationella gränser samt genom att strukturera övernationella block och samarbeten.
På grund av detta är de kamper och frågor som sociala rörelser för också ofta transnationellt artikulerade. Klimatförändringarna, den globala ojämlikheten, och imperialismens frammarsch kan knappast bekämpas i enskilda nationella utrymmen, utan kräver nationsöverskridande organisering av grupper som befinner sig på olika platser i världen men möter liknande problem och typer av förtryck.
Detta är, förstås, en central poäng i Jokkala och Svärds analys av kapitalismen, vilken fokuserar kapitalismens globala omfattning och ”kannibalistiska” anspråk (för att använda Frasers term). Dock stannar deras reflektioner kring rörelseorganisering oftast i en svensk kontext, vilket gör att boken till viss del präglas av en slags diskrepans. Boken grundar sig i en omfattande analys av den globala kapitalismen medan dess föreslagna strategi i huvudsak rör sig inom en svensk politisk föreställningshorisont.
Aktuella problem och rörelsesocialism
Jokkala och Svärd lägger stort utrymme på att beskriva hur rörelsesocialismen kan lösa problem som är synnerligen framträdande i svensk politisk debatt (gängkriminalitet, utarmad välfärd, hot mot studieförbund och vänstermedia, etcetera). Därtill läggs stor vikt vid historiska exempel från svensk arbetar- och kvinnorörelse när rörelsesocialismens potential ska illustreras.
I den del (tes tolv) som direkt adresserar rörelseorganiseringens transnationella dimensioner, och vikten av att bygga allianser mellan arbetare på tvärs över landsgränser, ges fler frågor än svar. Det betonas att det är ”nödvändigt att arbetare globalt börjar söka sätt att organisera sig för att inte låta sig spelas ut mot varandra”, men det ges inga övergripande eller teoretiskt informerade svar på hur detta skulle kunna låta sig göras.
Den globala rättviserörelsen samt fackliga solidaritetskampanjer diskuteras som möjliga inspirerande exempel, men utan särskilt omfattande reflektion kring den enorma akademiska och politiska diskussion som förts kring dessa rörelsers faktiska förmåga att förändra den globala kapitalismen.
I allmänhet tycks det därför som att bokens andra del först och främst fokuserar på hur en stridbar rörelseallians ska kunna uppstå inom ramarna för ett svenskt politiskt slagfält, delvis genom ett återuppväckande av den svenska folkrörelsetraditionen. Åtminstone tycks det som att det för Jokkala och Svärd är lättare att föreställa sig och beskriva ett sådant politiskt projekt än den internationella rörelsekampanj som skulle behövas för att avskaffa kapitalismen globalt.
Hur ska den globala kapitalismen bekämpas?
Frågan uppstår därför hur Jokkala och Svärd faktiskt föreställer sig att den globala kapitalismen ska kunna bekämpas av rörelsesocialismen. Vilken typ av global eller transnationell organisering ser de framför sig, och hur förhåller sig denna till de nationellt etablerade rörelseallianser som de i högre utsträckning diskuterar i bokens andra del? Vilken typ av internationalism skulle kunna vara vägledande för ett sådant projekt – den proletära internationalismens internationella sammanslutningar mellan nationellt organiserade arbetarrörelser, eller den globala rättviserörelsens allianser mellan transnationella, horisontella nätverk? Vilken position skulle de svenska folkrörelsetraditioner som Jokkala och Svärd ser som inspirerande och vägledande ha inom en sådan global rörelseformation?
Jag inser förstås att denna relativa brist på diskussion av det globala till stor del är en konsekvens av bokens tilltänkta publik. Jokkala och Svärd skriver på svenska och vänder sig först och främst till svensk offentlighet. Självklart är det därför rimligt att lägga kraft på frågor och argumentationsled som har särskild relevans i en svensk kontext. Men detta gör denna invändning än mer relevant som just diskussionsfråga – vad skulle Jokkala och Svärd kunna skriva i en uppföljare, som mer direkt och ingående tar sig an den socialistiska rörelsens potentiellt transnationella eller globala dimensioner? Vilken internationalism ser de framför sig?
Ludvig Sunnemark
Ursprungligen publicerat i tidskriften Röda Rummet. Försedd med mellanrubriker vid publiceringen här.
Läs mer:
- Antikapitalism är konsekvens av rörelsekamp, inte utgångspunkt.
- Rörelsesocialism – ett möte
- Vi måste ta till vara på det positiva
- Makten över produktionen – socialism byggs från botten
- Innehållslös kritik av Dragsted från Ankarloo
- Liberal socialism, frihetlig socialism, demokratisk socialism
- Låt arbetarna ta över industrin
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det är förmodligen så att det inte finns särskilt mycket global praktik att hänvisa till? Men det finns i alla fall något:
1. Ända från 60-talet har organisationer träffats samtidigt med regeringsföreträdare och med olika manifestationer protesterat mot dessas program. Riktigt stort blev det på 90-talet då regeringsföreträdarna sydde ihop stadgar för världshandeln som bland annat förbjöd regeringar att ha nån sorts näringspolik med styrande funktion.
Ledande i dom protesterna var framför allt småböndernas international, Vía Campesina, medan andra rörelser, t.ex. miljöorganisationer och kyrkor, också var starkt synliga. Fackföreningar spelade en mindre roll på global nivå men kunde göra en del på regional, exempelvis var de stora manifestationerna mot EUs arbetslöshetspolitik i Amsterdam 1997 organiserade av dem.
Resultatet är förstås blandat. Luften gick litegrann ur marknadsfanatikerna vid sekelskiftet sedan i första hand Vía Campesina övertygat många fattiga länders regeringar att total marknadsstyrning inte låg i deras intresse och därför började blockera vidare förbudsparagrafer.
2. I spåren av 90-talets toppmötesprotester organiserades ju något som kallades World Social Forum från 2001, som sen har träffats både i globala och regionala sammanhang sen dess. Där träffades alla möjliga typer av organisationer, inklusive fackföreningar, medan Vía Campesina har organiserat mycket praktiskt. Intresset försvagades dock över tid – inte minst för att många organisationer med egna globala nätverk tycktes livrädda för att WSF skulle få ett eget liv som satte dem själva i skuggan. Exempelvis motarbetade man ilsket att WSF-mötena skulle bli något mer än ett smörgåsbord där man kunde visa upp sig och visa hur duktig man var. Gemensamma beslut var förbjudna.
Och det är klart, det begränsar ju intresset.
WSF i Kathmandu 2024 blev dock något av en återhämtning enligt dom som var där. Exempelvis finns nu möjligheten till ”coalitions of the willing” – dvs att de organisationer som så önskar kan fatta gemensamma beslut. Vilket också gjordes i Kathmandu. Men räcker det för att skapa intresse?
3. Apartheidmotståndet kanske kan kallas den mest geografiskt spridda motståndsrörelsen någonsin? Men den styrdes förstås, med all rätt, från sydafrikanska organisationer.