”Stiften I denna lag svära vi att aldrig lyda den!” Så löd orden när LO och svensk fackföreningsrörelse utlyste en dags politiskt storstrejk mot ”tukthuslagen”, det vill säga den lag som i våra dagar användes mot Stockholms sopåkare.
Det var 1928 som C G Ekmans frisinnade, det vill säga liberala, regering fick igenom lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i riksdagen. Alltså samme statsminister som hade regeringsansvaret vid militärens mord på de strejkande arbetarna i Ådalen 1931.
Efter ett 1920-tal präglat av hårda strejkstrider mot lönesänkningar, strejkbryteri och lockouter sökte arbetsgivare och borgerlighet vägar att med lagstiftning begränsa stridsrätten på arbetsmarknaden. Inspirationen om en särskild arbetslagstiftning med separat domstol kan bland annat ha kommit från Mussolinis Italien där ”korporativism” under sträng statlig arbetslagstiftning – plus öppen repression – fått bukt med strejkerna.
Genom den nya svenska lagstiftningen blev det olagligt att vidta stridsåtgärder, såväl strejk som lockout, så länge ett kollektivavtal var i kraft. Fredsplikten blev alltså lagstadgad och brott mot den kunde leda till böter och skadestånd. Enskilda arbetare kunde därmed dömas till böter om de deltog i en ”vild” strejk, ett nytt ord i den svenska ordlistan. En facklig organisation som gav sitt stöd åt en sådan strejk kunde dömas till att göra företaget skadeslöst, vilket kunde handla om mycket stora summor, och ta knäcken på organisationen. De fackliga organisationerna förbands istället att ta avstånd från sådana strejker och aktivt mana strejkande till återgång.
En nyinrättad arbetsdomstol, AD, helt utanför det ordinarie rättssystemet, instiftades för att avgöra tvister kring kollektivavtalen och ifall stridsåtgärder var tillåtna eller olovliga. Domstolens ledamöter skulle vara partsammansatt med företrädare för fack och arbetsgivare samt staten och dess domar kunde inte överklagas.
För fackföreningsrörelsen utgjorde en sådan lagstiftning ett allvarligt hot. Genom arbetsgivarnas oinskränkta rätt att ”leda och fördela arbetet, anställa och avskeda” insåg fackligt aktiva att de ojämna maktförhållandena skulle gynna arbetsgivarsidan. Just som i det nuvarande fallet med sopåkarna och RenoNorden kunde ju företagen lägga om arbetstider, flytta arbetsuppgifter och produktion och på mängder av andra sätt förändra förutsättningarna för de avtal som en gång undertecknats. Samtidigt skulle de anställda vara förhindrade att ta till motåtgärder.
Därav stormen mot den nya lagstiftningen för snart nittio år sedan. När lagen väl var stiftad tillsatte dock LO-ledningen sina fackliga ledamöter i domstolen med motivet att försöka göra det bästa av saken. För LO var det heller inte negativt att kollektivavtalen och därmed de fackliga organisationernas förhandlingsrätt skyddades i lag. I synnerhet inte efter den stora socialdemokratiska valsegern 1932 med inledningen av 44 års närmast oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav då regeringen kunde gynnas av arbetsfred och de fackliga apparaterna av att allt måste gå igenom dem.
Under åren av ”vilda” strejker i slutet av 1960- och 70-talet kom arbetsdomstolen åter att för stora grupper av lönearbetare framstå som en ren klassdomstol när arbetare på löpande band dömdes till böter för ”vilda” strejker och de fackliga organisationerna även på lokal nivå helt fjättrades av lagstiftningen att ta avstånd från sina medlemmars kamp. Många lokala fackliga företrädare lärde sig att officiellt ta avstånd från stridsåtgärder men i praktiken solidarisera sig med sina arbetskamrater. Andra valde att lämna sina styrelseuppdrag för att inte sitta på två stolar. Stora mobiliseringar genomfördes till stöd för anställda som drogs in för AD, solidaritetsinsamlingar genomfördes mot strejkböter och politisk kamp fördes mot höjning av böter och skadestånd.
Med MBL, lagen om medbestämmande i arbetslivet, 1976, enligt Olof Palmes ord ”den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten”, var mångas förhoppning att maktförhållandena på jobbet skulle jämnas ut och det oinskränkta arbetsgivarväldet begränsas. Då skulle ju även kollektivavtalslagen och tolkningsmakten av ingångna avtal inte så ensidigt gynna arbetsgivarsidan. Och för en tid tycks praxis ha förskjutits något, flera AD-domar gick i de anställdas favör.
Men MBL kom efterhand att hånfullt kallas ”tutan”, då arbetsgivarna behöll beslutsmakten och bara var tvungna att ”tuta”, det vill säga varsla, innan de körde över den fackliga motparten, till exempel genom omorganisering av arbetet som missgynnade de anställda. Alltså just det som nu drabbade sopåkarna i Stockholm och där AD beslutade att de anställdas motåtgärd var ”olovlig”, det vill säga kunde straffas med böter om de inte återgick till arbetet.
Tydligare kan det knappast visas att arbetsdomstolen ytterst har behållit sin karaktär av klassdomstol och verktyg för att skydda de ojämlika maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Förbundet Arbetarsolidaritet har startat en insamling och anslagit tjugotusen kronor till de strejkande sopåkarna och deras familjer för att stötta inför AD-böter.
Alla kan bidra till insamlingen vars medel går oavkortat till de stridande sopåkarna.
Swish: 1236992952
Bankgiro: 418-6482
Läs också: Slå tillbaka bolagstyranni, klassdomstol och strejkbryteri
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Strejk, Arbetsdomstolen, LO, Vild strejk, MBL, Medbestämmandelagen, AD, Kollektivavtal, Arbetarkamp, Arbetarklass, Facket, Fackligt, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.