Göteborg outforskat

Boken Göteborg utforskat är en bok om Göteborg och i motsats till Mark Isitt som recenserar den i GP hittar jag inga speciellt arga röster i boken. Det är mest ett försök av flera författare att press in en rad beskrivningar av Göteborg i ett förutbestämt format och en förutbestämd mall. Modellen av staden som utgör en sinnebild av det postindustriella samhället. Det är utgångspunkten för boken som jag upplever det.

Grundproblemet med boken är därmed att hela bilden av ett postindustriellt samhälle är fel. Speciellt när det gäller Göteborg och speciellt om man mnar att medelklassen berder ut sig på arbetarklassens bekostnad.  Boken försöker bevisa, i en text av Bengt Furåker, att staden är en postindustriell stad, genom att visa sysselsättningssiffror där andelen anställda inom tillverkningsindustrin minskat från  36,3% år 1950 till 28,6% 1970, 19,1% 1990 och 17,1% år 2006. Samtidigt har antalet anställda inom offentliga och andra tjänster,ökat från 18,8% år 1950 till 36,5% 2006. men flest är att dessa siffror ljuger. Det ebror på att om man arbetar med data för Volvo så arbetar man i tivvkerningsindustrin, men arbetar man på Semcon och är uthyrd till Volvo arbetar man inom tjänstesektorn. Samma om man är anställd hos Lernia eller nåt annat bemanningsföretag och jobbar med produktion i nån industri. Siffrorna är alltså gallimattias och betyder faktiskt ingenting.

Men troligen är det så att antalet arbetare inom industrin har minskat, men antalet arbetare inom service, handel och tjänstesektorn har ökat. Något som tyvärr inte kan avläsas ur den klumpiga branschstatistiken. Arbetarklassen i snäv mening kan också ha minskat, men arbetarklassen i vid mening är nog ungefär lika stor som den var på 1950-talet misstänker jag.

Med denna grundläggande kritik mot boken följer också att jag inte helt delar fler av författarnas uppfattningar kring gentrifiering. Vissa delar av Göteborg har kanske gentrifierats gentemot 1970-talet. Men Olivedal och Kommendantsängen kring Linnégatan har alltid varit medelklassområden precis som de är nu. Övre Masthugget (Stigberget) har förstås inte varit det tidigare, men är det. Haga har aldrig varit ett egentlig arbetarområde, utan ett område med blandad småborgerlig befolkning och arbetarbefolkning, småföretagare, hantverkare och arbetare alltså. Sen är jag ytterst tveksam till att Gamlestaden är utsatt för ett gentrifieringstryck. Snarare flyttar ju invandrare från miljonprogramsförorterna dit när de får möjlighet. Utvecklingen är inte så glasklar som det kan verka.

Sen har vi förstås det intressanta kapitlet om Långgatorna (Masthugget), av Joakim Forsemalm, men även om det kanske kan ses som att gentrifiering stoppats i stadsdelen så lämnar texten i övrigt mycket att önska. jag menar att områdets karaktär är svår att förstå om man utelämnar det faktum att detta var ett tll vissa delar judisktdominerat område på 1930-talet och därefter. Ett område dit folk sökte sig för att köpa preventivmedel under disk i judiska handlares affärer. Ett område där det talades jiddisch på gatorna och där den ortodoxa synagogan på Andra Långgatan var en central samlingspunkt. Det har alltid varit ett områe för de avvikande, för de nya idéerna, för arbetarrörelsen (två vänsterpartier har ännu sina lokaler i området, Kommunistiska Partiet och Vänsterpartiet). Att förbigå allt detta innebär att man inte förstår varför Långgatorna är som de är.

Intill nyligen var också Stampen, beskrivet i en fin text av Mats Franzén, en stadsdel som liknade Långgatorna rejält. Men rivningen av de låga funkislängrona har delvis förändrat detta. Även om det fortfarande är fullt med småbutiker, små verkstäder och begagnataffärer av samma typ som på Långgatorna längs med Odinsgatan och Friggagatan. Fast beskrivningen av fastlands-Göteborg som ett T med överklassen åt söder och arbetarklassen åt öster och väster är förstås helt falsk. Ett av de stora arbetarområden i Göteborg låg söderut, textil- och bryggeriarbetardistriktet som sträckte sig från Gårda i norr genom vad som i slutet av 1800-talet var en del av Örgryte (Krokslätt; Almedal, Elisedal, Getebergsäng, Burås, Mossen, Fredriksdal och miljonprogramsområdet Kallebäck) och ända till Mölndals Kvarnby. Ett av Göteborgs stora arbetardistrikt alltså. Ett område som i stor utsträckning faktiskt fortfarande är det. Överhuvudtaget brukar denna del av Göteborg glömmas bort av medelklassmänniskor som vill förstå staden. Området har mest invandrare i Göteborg utanför miljonprogramsförorterna och lägst andel röster på högerextrema partier utanför överklassområdena (gäller även Mölndalsdelen av Krokslätt). Det är ett område som delvis är utsatt för gentrifiering (gäller villaområden) och och delvis för avgentrifiering (bostadsrätter och hyresrätter).

Sammantaget tycker jag att en del texter i boken tyder på att författarna är oinsatta och okunniga om Göteborgs faktiska social historia. Andra texter tycker jag är mycket bättre, som exempelvis Catharina Thörns som staden som teater, Mattias Wahlströms om Göteborgskravallerna, Håkan Thörns om Haga (även om man inte förstått att det var samma proggare som drev Sprängkullen även efter att punkarna tog över), Ove Sernhedes om Wordsilah och Barbara Czarniawska om en stad besatt av förändring liksom artiklarna om slaveri, kolonialism och göteborgsanda.

Dessutom vill jag påpeka att det inte finns 400 000 muslimer i Sverige eller 60 000 i Göteborg som Göran Sander och Åke Larsson påstår. De siffrorna anger hur många mäniksor det finns från muslimska länder och innefattar alltså också den stora syrianska/assyrisk gruppen såväl som många zoroastrianer, yezidi-troende och icke-troende. Och att romska läger (dock husvagnar istället för tält) förekommer än idag, på 1980-talet stod de ofta på parkeringen söder om Liseberg, faktiskt varje år under många, numera i Skatås, utanför Åby, på Backaplan och vid Bäckebols Köpcentrum samt andra stora parkeringsplatser.

Som helhet är det ändå en läsvärd bok trots de invändningar och faktafel som jag redogjort för och som kanske främst beror på att utgångspunkten är fel och bakgrundskunskapen i vissa fall är grund. Inte heller förstår jag varför Isitt tycker författarna är arga. Det märker dåverkligen inte jag. Kanske det beror på att han inte är göteborgare, vilket märks nrä han använder det märkliga stockholmsordet ”götet”. Läs boken, men glöm talet om postindustrialism. Det är bara trams utan verklighetsgrund, medelklassens försök att göra sig själv viktigast, och det är bokens grundläggande problem.

Som avslutning vill jag hävda att Göteborg är och förblir enn arbetarstad i betydligt större utsträckning än exempelvis Stockholm. Men arbetarklassen har delvis förändrats, färre inom industrin och fler i servicesektorn. Men efter att ha läst boken kan jag också konstatera att Göteborg fortfarande är outforskat.

Läs mer: GP, GT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Hans Norebrink

    Se Göran Greiders bok ”Arbetarklassens återkomst” där han argumenterar för att arbetarklassen är lika stor idag.

    ”Vår” industriarbetarklass har också flyttat till Asien. Arbetare tillverkar fortfarande våra varor, bara att inte så många bor i Sverige längre.

    Sen har ju arbetarklassen också servicerats, feminiserats, offentligserats. lägre tjänstemannaserats,

  • Filosoferaren

    ”Men troligen är det så att antalet arbetare inom industrin har minskat, men antalet arbetare inom service, handel och tjänstesektorn har ökat.”

    Hur man definierar arbetare kan man säkert diskutera i oändlighet men klart är att den del av industrin som tillverkar relativt okomplicerade produkter och som är personintensiv har minskat sedan ganska lång tid tillbaka. Ett exempel här är teko, som fram till 70-talets mitt sysselsatte många i Västsverige men där det knappast längre förekommer produktion. Däremot finns framgångsrika designföretag. Om dessa designers är arbetare eller ej kan man förmodligen diskutera.

    Den andra trenden är att i högteknologiska företag, där Volvo är ett exempel, blir allt mer utvecklingsintensiv vilket ökar behovet av t.ex. ingenjörer och produktionstekniker. Någon berättade för mig att i början på 60-talet var en handfull konstruktörer anställda på Volvos elkonstruktionsavdelning medan vi idag talar om 1000-talet. Produktonen, å andra sidan, rationaliseras hela tiden. Sammantaget gör detta att det över tiden blir en förskjutning mellan olika kategorier anställda.

    Om man ser på fackföreningstillhörigheten i hela riket är fördelningen följande (givet att Wikipedia har någorlunda rätt):
    – LO 1 700 000 medlemmar
    – TCO 1 200 000 medlemmar
    – SACO 600 000 medlemmar

    Med ett tradionellt synsätt att LO organsierar arbetare medan TCO och SACO organiserar tjänstemän finns det alltså något fler tjänstemän än arbetare.

    • Anders_S

      Filo: Var man är organiserad säger mycket lite om man är arbetarklass. Mång i TCO är att betrakta som arbetarklass och en del i LO är att betrakta som medelklass. Följ mina länkar, där finns mycket bättre definitioner och siffror.

  • Filosoferaren

    Anders_S: När jag läser din länk finner jag följande definition:

    Om arbetarklass i den ”snäva bemärkelsen”:
    ”De löntagare i den produktiva sfären som är anställda av kapitalägare, som inte har några maktbefogenheter delegerade till sig av arbetsgivaren och som inte har en anställnings- och arbetssituation som skiljer ut dem från massan av produktiva kroppsarbetare.”

    På ett företag jag känner väl tillverkas en relativt anvancerad produkt. Produktionen är organiserad i arbetslag (bestående av personer som är organiserade av LO). Arbetslagen är självorganiserande och fördelar sig emellan dagens arbetsuppgifter vid ett kort möte på morgonen. Arbetslagen ansvarar också för kontrollen av de produkter som produceras. Såväl arbetets planering som kvalitetskontroll är alltså delegerad till arebstlaget.

    Om jag tolkar definitionen rätt är inte dessa arbetslagsmedlemmar att betrakta som arbetare i den ”snäva bemärkelsen”.

    Om vi nu går till samma företags ekonomiavdelning finns där personer (organiserade i Unionen) som t.ex. arbetar med fakturering och löneadministration, ganska rutinmässsiga uppgifter där man visserligen inte har någon ”chef” som hela tiden pekar ut vad som skall göras men där ändå arbetets rutinmässiga karaktär inte ger några större möjligheter att styra över arbetet och dess innehåll. Är dessa att betrakta som arbetare eller tjänstemän?

    • Anders_S

      Filosoferaren: I teoretisk bemärkelse är de arbetare som jag ser det. Men de skulle nog inte själva anse det. Det samma gäller också exempelvis en hel del programmerare.

  • Mattias Börjesson

    Läste boken för ett tag sen och även om jag inte minns i detalj hur Furåker argumenterar tror jag han enbart ser post industrialiseringen i relation till att arbetstillfällena i tillverknings industrin minskat och inte i att arbetarklassen försvunnit eller att alla blivit ”medelklass”.

    Furåker har skrivit en bok (Sociological perspectives on labour markets, 2005) där han gör upp med sociologiska modeteorier kring det postindustriella samhället, tvåtredjedelssamhället, individualisering och marginalisering (”utanförskap”). Furåker menar att dessa teorier fokuserar på vissa tendenser/fenomen i samhället men att dessa teorier generellt sett har en svag eller obefintlig empirisk grund för sina stora påståenden om ett förändrat samhälle.

    • Anders_S

      Mattias: Det är korrekt att Furåker ser det så som det du beskriver.