En annan värld – mina år på Saab

Del 2 av 5 i serien En annan värld

Det var en annan tid och som en annan värld än den jag idag lever i. En annan situation än den jag idag lever i. Jag pratar om den tid jag arbetade på Saab, 1984-1991. På Saabs växellådsfabrik invid Liseberg i Göteborg. Det var en annan värld och vi som arbetade där drömde om en annan värld. I alla fall vi som arbetade i gamla verkstan, vi drömde om en annan värld. I alla fall de flest av oss. Vi arbetade i damm och skärolja. Damm från gjutjärn och lättmetall, i oljedimma från svarvar, fräsar och andra maskiner. Vi drömde om en annan värld där arbetarna var herrar, där alla människor var lika, en värld som var mer demokratisk, mer jämlik och där vi inte skulle behöva slita ut oss i en skitig miljö. Vi kämpade för att uppnå det.

Saab var en fabrik med 900 arbetare, där de flesta gick på fackföreningsmöten om de kunde, där ett möte under den lokala löneförhandlingen ofta kunde vara så stort att vi inte alla fick plats. Något som gjorde att vi ofta delade upp mötet i två möten. Ett för varje skift. Vi hade möten på arbetstid. Alltid. Fabriken stängdes ner och vi gick på fackmöte. Det var en fantastisk känsla när vi gick på möten, det var en fantastisk fabrik när det gällde deltagande på fackmöten och i fackliga val.

Fackliga val höll vi på golvet. Med valurna i de flesta verkstäder och med möjlighet för alla att rösta på så kallade stryklistor. Inga partilistor som det var och är på Volvo utan alla kandidater oberoende av politisk tillhörighet på samma lista och sen så strök man de man inte ville rösta på. Valdeltagandet var alltid mycket högt och i stort sett hela tiden jag var anställd på företaget och fackligt aktiv hade vi en politiskt blandad styrelse.

Metallklubben var inte heller feg men det kanske främst berodde på vilka som satt i den. Sossarna var allt fega men knappast vi andra. Det var inga problem att under täcket (man kunde ju inte göra det öppet) ge stöd till vilda strejker som exempelvis den (eller ska vi säga de, för egentligen var det ju flera även om de hängde ihop) i slutet av 1980-talet).

Men först måste situationen på fabriken redas ut lite. En avdelning, gamla verkstan dominerades av socialister, kommunister, syndikalister och anarkister, en annan avdelning, slipen led under förmannadiktatur. Så det året vi fick igång en riktig strejk för högre lön i samband med de lokala löneförhandlingarna startade de som sig bör i gamla verkstan, fabrikens befriade zon.

Vi strejkade flera gånger under samma vecka det året när vi strejkade mest. Den viktigaste sittstrejken i den veckan började med att en kille, en vänsterpartist vid namn Anders Boqvist, som hade det absolut tråkigaste jobbet i verkstan hissade en röda fana vid sin maskin dvs han knöt en röd trasa runt övre delen på maskinen. Denna signal var naturligtvis i förväg överenskommen och vi stängde av våra maskiner. Och det blev tystare och tystare i verkstan. En gammal finne, Mauno (som skrivit några böcker om Saab, finns bara på finska tyvärr), gick runt till de som inte stängt sina maskiner och sa till dem. Var de inte tillräckligt snabba så vred han på knappen. Flera av oss gick runt på andra avdelningar, en del personer var naturligtvis förberedda där också, för att stoppa de avdelningarna också. Fabriken tystnade mer och mer, vi samlades i olika fikarum och fan vad mäktiga vi kände oss. Jag som var facklig förtroendeman tog facklig tid för att gå runt och ”prata folk till rätta”. Jag sa den mening som man måste säga och som alla uppfattade (hur det skulle vara idag vet jag inte) som ett stöd till strejk, ”Jag som facklig företrädare måste upplysa er om att det ni gör är olagligt och jag uppmanar er att gå tillbaks till arbetet”. Meningen betydde i en rak översättning, ”Strejka på för fan, ni har mitt fulla stöd”. Och snart var hela fabriken i strejk, utom slipen. Förmännen där tillät nämligen inte att någon utifrån kom in på avdelningen. den skulle isoleras från strejken på resten av fabriken. Men trots det gick flera personer i strejk på avdelningen, ledda av en hårdför kroatisk kommunist.

Efter nån timmes strejk började förmän och chefer drälla runt på fabriken, de kom till vårt fikarum för att uppmana oss att arbeta igen. men alla satt helt still. Ingen rörde en fena. Ingen gjorde en min av att börja arbeta igen. Jag som facklig stod med, bredvid chefen, så att han inte skulle kunna säga nåt som bröt mot nån lag eller mot nåt avtal. Till slut sa en kille att det var lika bra att chefen gick därifrån, för vi tänkte inte gå tillbaks till jobbet förrän företagets lönebud höjdes rejält. Chefen troppade av, en segerkänsla spred sig genom kroppen, en känsla av makt, en känsla av sammanhållning, en känsla av att det var vi som bestämde över företaget istället för cheferna. Det var jävligt mäktigt. Naturligtvis kom cheferna tillbaks med ett högre bud till facket snart därefter, förhandlingarna återupptogs och alla började arbeta igen.

Tre år i rad gick vi ut i mindre strejker och/eller hotade med strejk. Resultatet av detta blev flera, lönerna kom att höjas väsentligt och vi knappade in flera kronor på Volvos löneförsprång. Förmännens makt i vår verkstad och på fabriken som helhet minskade avsevärt. Vi fick det helt enkelt mycket friare.

Men ingenting varar för evigt. Saab gick sämre ekonomiskt, nedskärningar kom, jag bytte jobb och började på Pååls (numera Pågens i Högsbo). Av drömmen om ett annat jämlikt samhälle blev det inget. Istället har det blivit sämre och mer ojämlikt. Större klyftor och mer orättvisor. Saab-Scania som företaget hette då jag arbetade där har delats upp i flera bolag, Scania som kontrolleras av Volkswagen (delvis via MAN), flygplans- och vapentillverkaren Saab med fabriker i bl.a. Mölndal och Linköping och personbilstillverkaren Saab Automobil vars misslyckanden och problem går som en följetong i media. Växellådsfabriken i Göteborg såldes till ett tyskt företag vid namn Weigl och just nu håller de sista av fabrikens maskiner på att monteras ner för flytt till Kina. Fastigheterna har sålt sen länge, gamla verkstan utnyttjas sen många år av Liseberg och mitt gamla omklädningsrum är nog numera till för Lisebergspersonal.

Jag känner fortfarande många som arbetade på Saab och i gamla verkstan, ovan nämnde Mauno möter jag varje 1:a maj, andra är min personliga vänner, åter andra partikamrater osv.

1-maj i Göteborg med Socialistiska Partiet. Järntorget klockan 12.

För ett klimatvänligt samhälle, för en klimatomställning, för en omställning av bilindustrin, något som Lars Henriksson och Göran Greider ska diskutera på ett möte i Göteborg den 18 maj. Klockan 18:30 på Allégården (tidigare Hagahuset och Dicksonska Folkbiblioteket).

Intressant?
Bloggat: Bilpolitik1, 2,
Borgarmedia: E24_1, 2, VA, AV,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< En annan värld – 10 år sen Göteborg 2001En annan värld – kampen mot kärnkraft >>
Advertisements
  • Bra skrivet!

  • När jag läser om hur det gick till förstår jag att allt är borta nu. Det fanns helt enkelt inga förutsättnigar att överleva. Är du nöjd?

    • De åren jag arbetade på Saab var företagets enda lönsamma sen nån gång på 1960-talet. Efter det har Saab inte heller gått med vinst. Så du vet uppenbarligen inte vad du pratar om.

      Eftersom din replik är så urbota enfaldig och du inte en orkar ta reda på fakta så lät jag den vara kvar trots satt den bryter mot mina kommentarsregler. (provokationer inte tillåtna, kommentarer som inte tillför nåt är inte tillåtna)

  • Pingback: Att fortsätta kämpa - från en solig men kylig första maj i Göteborg | Svensson()

  • Pingback: Saab i konkurs | Svensson()

  • Leifsu

    Det var ett ställe som lärde mig mycket för hela livet. Jag var med i fikarummet och hörde om slipsjunioren som programmerat cirkusen (Nya verkstaden, men tappert med oljedimma även där), jag tror jag vet var felet ligger men det säger jag inte… Kommer ihåg accordet, hur man klagade på det, men ganska lätt körde ihop det genom diverse trix och samarbeten mellan skiften. Företaget var inte något som  man samarbetade med, det var verkligen en mur mellan arbetare och tjänstemän. Det var riktigt läskigt i deras korridorer (trots att jag är uppväxt i den miljön). Jag var nybliven ingenjör men arbetade som första jobb på golvet, vilket var en väldigt nyttig lektion i hur man inte bemöter människor. Livsmålet blev lite av att undvika att skapa den bristen på samarbete. Har senare arbetat som produktionstekniker på andra företag och varit väl sedd på golvet (tror jag), men tidsandan är en annan nu.
    En annan sak som var kul var att arbetsledaren (Stellan) gick hem klockan 18 på fredagar på sena skiftet medan vi arbetade till 20. Det blev lång bastu för oss som jobbade ihop accordet och de som inte fick ihop det!

  • Pingback: Liseberg köper Saab-fabrik | Svensson()

  • Pingback: Göteborg var textilindustrins huvudstad | Svensson()

  • Pingback: Göteborg var textilindustrins huvudstad | Det gamla Göteborg()