Sveriges 15 familjer då och idag – Affärsvärlden fabulerar

Regelbundet skrivs böcker om svenska finansfamiljer. På 1960-talet och 1970-talet kom en rad utgåvor av C.H. Hermanssons bok Monopol och storfinans, den första utgåvan 1962 och den sista utgåvan i form av två böcker, Kapitalister I: Monopol (1979) och Kapitalister II: Storfinans (1981). Mest klassisk har utgåvan från 1965, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, blivit då den myntade begreppet ”De 15 familjerna” om de viktigaste familjerna och finansgrupperna inom den svenska storfinansen.

Begreppet ”De 15 familjerna” används än idag som en samlande beteckning på de mäktigaste och rikaste familjerna och finansgrupperna inom svenskt näringsliv. Redan då var familjen Wallenberg i en klass för sig jämfört med andra familjer. Familjerna var inte 15 på den tiden och de är de inte idag heller. Men begreppet de 15 familjerna är ännu gångbart när det gäller att beskriva storfinansen.

I Hermansson böcker från 1960-talet görs egentligen två olika listor på inflytelserika familjer. Den ena baserad på styrelseuppdrag och VD-poster, den andra på ägande. Den senare gruppen innefattade på 1960-talet familjer som Wallenberg, Wehtje, Sachs, Bonniers, Ax:son Johnson, Broström, Kempe, Söderberg, Dunker, Jeansson, Åhlén, Klingspor/Stenbeck, Throne-Holst, Roos och Mark/Carlander. Dessutom tar han upp ett par ämbetsmanna- och direktörsfamiljer som Jacobsson och Hammarskjöld.  Hermansson lista på finansfamiljer baserat på styrelseuppdrag omfattar Wallenberg, Söderberg, Bonnier, Broström, Jeansson, Jacobsson, Åselius, Kempe, Klingspor, Hammarskjöld, Dunker, Schwartz, Wehtje, Ax:son Johnson och Throne-Holst samt finansgruppen kring Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Av dessa finansfamiljer finns Wallenberg, Söderberg, Ax:son Johnson, Bonniers, Stenbeck och Dunker samt Handelsbankgruppen kvar i storfinansen idag.

På 1960-talet kom också den statliga Koncentrationsutredningen som gick igenom kapitalkoncentration och monopol i den svenska näringslivs och finanssektorn. Även de redovisade 15 finanfamiljer. Med två undantag desamma som Hermansson i hans ena listning. På 1970-talet gjorde det statliga Industriverket en ny utredning, en uppföljning på Koncentrationsutredningen.

I Koncentrationsutredningen tas familjer som Wallenberg, Ax:son Johnson, Söderberg, Wehtje, Bonnier, Broström, Klingspor/Stenbeck, Kockum, Kempe, Mark/Carlander, Åhlén, Dunker, Ericsson, Bergengren och Edstrand samt finansgrupper som Handelsbanken/Industrivärden och Skandinaviska Banken/Custos upp. En familj som både Hermansson och de statliga utredningarna missade var redarfamiljen Carlsson i Göteborg som kontrollerade Götaverken och rederiet Transatlantic. I detta sammanhang kan också konstateras av den av Hermansson nämnda familjen Roos med Skånska Banken var mycket närstående familjen Edstrand som Koncentrationsutredningen tar upp.

Under 1960-talet och 1970-talet skrev såväl Åke Ortmark som Gustaf Olivecrona ett antal böcker om finansfamiljer, storfinans, makthavare och maktkoncentration. Böckerna på denna tid var utforskande, ifrågasättande och redogörande. Böcker som Olivecronas De nya miljonärerna (1970), Spekulanterna (1984) och Svenskarna och deras herrar (1974)  samt Ortmarks Maktspelet i Sverige (1967), De okända makthavarna (1969), Maktens redskap (1971) och Skuld & Makt (1981). De nya miljonärerna handlar om Per Olof Ahl (Kapp-Ahl), Göte Borgström (ABU), Hugo Hammargren, Ingvar Kamprad, Elis Lindén, John Mattsson, Carl-Bertel Nathhorst, Bengt Nygren (Buketten), Erling Persson (HM) och Arne Sandberg (Uno-X).

Alla utom Nathhorst var då ägare till nya, framgångsrika och snabbt expanderande företag. Nathhorst blev rik på uppfinningar samt ledningsuppdrag och aktieinnehav i Scania. Av dessa familjer är Persson och Kamprad de enda som idag kan sägas tillhöra storfinansen. De flesta andra sålde sina företag och i många fall finns inte verksamheterna kvar. Nathhorsts son utvecklades till en spekulant och fifflare med tvivelaktigt rykte. Boken Spekulnaterna tittar på hur det gått för de företagare som behandlades i Den nya miljonärerna men handlar i huvdsak om börs- och fastighetspekulanter som Erik Penser, Anders Wall, Sten Mörtstedt och Jan Pehrsson.

Ortmarks böcker berör många aspekter men den enda finansfamilj som han skriver ingående om är familjen Wallenberg som ju har en särställning i jämförelse med andra familjer. SÅ var det redan på 1950-talet och så är det fortfarande än idag.

1977 kom Vem äger storföretagen av Sverker Lindström och Sten Nordin. En slags uppdatering av Koncentrationsutredningen. 1980 kom Industriverkets uppdatering (SIND 1980:5) som jag redan nämnt. Boken av Lindtsröm och Nordin tar upp finansfamiljerna Wallenberg, Stenbeck/Klingspor, Salén, Ax:son Johnson, Wall, Mark/Carlander, Bonniers, Philip-Sörensen, Linander/Gorthon, Söderberg, Dunker, Kempe/Carlgren, Kockum, Broström och Malmros/Roos. Dessutom finansgrupperna Volvo, Custos/Säfveån, Cementkapitalet och Gränges. 15 familjer och 4 finansgrupper. Familjerna Malmros och Roos hör ihop med familjen Edstrand, Custos/säfveån är den gamla gruppen runt Skandinvaiska Banken och Cementkapitalet är familjen Wehtjes tidigare företag som äger varandrar genom korsägande.

Industriverket (SIND 1980:5) har bytt namn på gruppen som tidigare ägdes av familjerna Mark och Carlander till Asken, så benämnt efter gruppens centrala maktbolag. I Industriverkets redovisning en grupp utan centrala ägarfamiljer. Vidare tar utredningen upp Bonnier, Broström, Custos/Säfveån, Dunker, Edstrand, Handelsbanken/Industrivärden, Ax:son Johnson, Kempe, Kinnevik (Stenbeck/Klingspor), Söderberg, Wallenberg, Cementkapitalet, Beijerinvest (Wall), Cardo, Företagsfinans (Gorthon/Linander), Persson, Philipson, Salén och Philip-Sörensen. 15 familjer och 6 finansgrupper

1980-talet och 1990-talet dominerades av DN-journalisten Sven-Ivan Sundqvists böcker om ägarna i näringslivet och makten, Sveriges Största Börsföretag utgiven 1983, Ägarna och Makten i Sveriges Börsföretag, utgiven årligen 1985-2009, varav tillsammans med Anneli Sundin 1994-2002 och 2003-2009 tillsammans med Daniel Fristedt. Nu var böckerna i huvudsak inriktade på aktieägandet i sig och inte så mycket på makten och vad den innebär. Nån kritik fanns sällan i böcker om näringslivet från denna tid, inte mycket till avslöjande eller grävande heller. Mer redovisande. I Sundqvists bok från 1987 redovisas ägargrupperna ABV/Pronator, Björkegren, Bonnier, Carlsson/Lindén, Dunker, Ax:son Johnson, Lundberg, Penser, Handelsbanken, Stenbeck, Söderberg, Volvo, Skanska, Wall, Wallenberg och Weil. För första gången dyker göteborgsfamiljen Carlsson upp trots att de borde varit med hela tiden sen 1960-talet. Å andra sidan missar Sundqvist familjerna Kempe, Roos/Edstrand och Douglas. Penser hade tagit kontroll över Asken så det är bara en ny kontrollerande ägare i en gammal finansgruppp, Skanska är Cementkapitalet och familjen Stenbeck har ensamt  tagit kontroll över Kinnevik.

1985 kom boken Institutioner som aktieägare från SNS och två år senare även boken Att äga stora företag. De behandlar flera av de stora investmentbolagen som exempelvis Investor, Providentia, Industrivärden, Custos, Asken, Beijer, Carnegie och Promotion men även de stora stiftelserna som används av olika finansfamiljer för att äga och kontrollera företag. Dåribland exempelvis Wallenbrgstiftelserna, familjen A:xson Johnsons stiftelser, Johannes Johanssons Minnesfond (familjen Mark), Kempestiftelserna, Söderbergs stiftelser, Crafoordska stiftelsen, Dunkerfonderna och Nobelstiftelsen liskom bankernas motsvarigheter i form av pensionsstiftelser och personalstiftelser som Handelsbankens Oktogonen. 1987 kpom även Jan Gletes Ägande och industriell omvandling med en historik över en lång rad svenska finansfamiljer åren 1850-1950 med verksamhet i skogsindustri och verkstadsindustri.

Senare ersattes dessa redovisande böcker med rena hyllningsböcker till ”entreprenörer”, ”familjeföretagare”, ”riskkapitalister” etc. Bland sådana böcker märks Mats Holms Framgång från 2006, Margaret von Platens De framgångsrika familjerna från 1995 med nyutgåva 2001 och  Janerik Larssons De nya industrialisterna från 2013. I dess böcker finns ingen granskning, ingen kritik, inget ifrågasättande utan det är makthavarna, kapitalisterna själva som talar. Det är deras tankar och idéer som presenteras utan krusiduller. Ibland förklädda i författarens ord, ibland mer direkt.

Von Platens bok tar upp familjer som tidningsfamiljerna Ander och Bonnier, Bergendahl (Bergendahl & Son), Dafgård, Douglas, Hedin (Karl Hedin AB), Jacobsson (Atlet), Jarlsson (Kinnarps), Kamprad, Nordlund (CMA), Oldmark (Martin Olsson), Persson (HM), Rejme, Thambert (Indiska Magasinet). Av dess figurerade Persson och Kamprad redan i Olivecronas bok år 1970, Endast tre av familjerna kunde 1995 såväl som idag sägas tillhöra storfinansen, nämligen Douglas, Persson och Kamprad.  De flesta av de som boken handlar om driver fortfarande sina företag med framgång men samtidigt har företagen inte växt speciellt mycket utan är fortfarande rätt små. Företag och företagare som hon nämner men inte skriver om Trioplast, Inexa och Karl David Sundberg, Pågens och Påhlsson samt Herencokoncernen i Jönköping.

Familjer (ibland bara enskilda personer) som figurerar i Mats Holms bok är Inga-Lisa Johansson (Daloc Futura), Bertil Hult (EF), Bicky Chakraborty (Elite Hotels), Appelqvist (Gina Tricot), Gun Nowak (Face Stockholm), Melker Andersson, Gudrun Sjödén, Christer Ericsson, Ayad Al Saffar (Klockgrossisten), Liselotte Lööf, Elby Kwok Drewsen, Torsten Jansson, Klas Danielsson (Nordnet), Paulsson (Peab), Bengt Ågerup (Q-Med), Johan Löf (Raysearch), Eklöf (Stadium), Hagnö och Lorentzon (Tradedoubler), Lars-Henrik Friis Molin samt Mellström och Wilkne (WM-data). Av dessa familjer och personer kan Bertil Hult och Paulsson sägas tillhöra storfinansen medan flera andra redan är glömda. Hagnö och Lorentzon har dock gjort sig ännu mer kända för ett senare projekt som visserligen inte gör dem till en del av storfinansen men dock till en maktfaktor i musikbranschen, Spotify. Några andra familjer /personer driver fortfarande sina företag men de är också även nu småföretag.

Larssons bok handlar för sin del om de moderna riskkapitalbolagen, men framförallt om de företag som dessa köper upp och deras utveckling. Bland nämnda svenska riskkapitalbolag i boken finns EQT (Wallenbergägt), Priveq, Procuritas, IK Invest, Altor, Nordic Capital och Segulah. Alla bolagen kan sägas utgöra en del av en svenska storfinansen även om Priveq, Procuritas och Priveq är klart mindre än de andra.

Idag är det i stort sett bara jag som skriver utforskande och kritiskt om storfinansen och olika kapitalister vid sidan av olika affärstidningar som exempelvis Realtid, Affärsvärlden, Veckans AFfärer och Dagens Industri. De kritiska och utforskande artiklarna i Affärsvärlden och Veckans Affärer är få, men de förekommer. Förutom många av de ovan nämda familjerna har jag också skrivit om andra tidigare mindre finans- och företagarfamiljer liksom om mindre nutida kapitalister, finans- och företagarfamiljer som Lindén, Hagströmer, Qviberg, Hedelius & Börjesson, Hjörne, Rune Andersson, Erik Selin, Haid och Tidstrand, Lundin. Dessutom en rad inlägg om olika riskkapitalbolag, Ratos, Nordic Capital, IK Invest, EQT, Altor, med flera, svenska företagare i Ryssland som De Geer, Leander Engström, och svenska storföretagare med bas i andra länder som Rausing, Philip-Sörensen, Kamprad, Eliasch, von Jochnick. En del har jag också skrivit om affärsmän som verkar syssla med underliga affärer, däribland Ulander och Guldstrand etc

Nu har dock Affärsvärlden utsett dagens 15 familjer. Deras lista är:

Listan är rätt okej och innefattar viktiga svenska finansfamiljer, men Kamprad och Rausing hör nog egentligen inte hemma på listan, Schörling liksom Bennet och Lundin är ytterst tveksamma familjer på listan. Det finns visserligen många anställda i Kamprads och Rausings företag men de är inte svenska. Familjen Rausing bor utomlands och de flesta av deras företag har huvudkontor utomlands.  IKEAs moderbolag finns i Nederländerna. Bennet, Lundin och Schörling har för få anställda i sina företag, Lundins företag är i allmänhet inte heller svenska. Värt att notera är också att familjerna Lundin, Wallenberg och Söderberg är nära släktingar.

Istället för de sex familjer som jag anser ska tas bort borde några icke-familjebaserade finansgrupper in. Nämligen Handelsbanken/Industrivärden som är näst störst efter Wallenberg, Nordic Capital, Altor och Dunker. Dessutom ska familjen Uggla in, en svensk familj som kontrollerar Danmarks största företag, Mærsk. IK Invest och Triton är två andra stora svenskkontrollerade riskkapitalbolag som i motsats till Nordic och Altor inte är huvudsakligen baserade i Sverige och därför ska de inte vara med. Eventuellt borde Sampo/Nordea vara med som en egen grupp istället för Dunker eller Paulsson.

Vidare hävdar Affärsvärlden att bara Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier och Söderberg är kvar sen tidigare. Det är inte sant. På deras lista är Stenbeck också kvar.  Det är samma ägargrupp som Hermanssons Klingspor, bara att den ledande familjen bland tre samarbetande familjer blivit en annan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

About these ads