”Klasskampens” djuriska rötter – socialismens gåta löst?

Socialismens gåta löst?

I slutet av 70-talet kollapsade maoismen, socialistländerna Kina, Vietnam och Kambodja krigade med varandra, och Pol Pot begick folkmord. Då förlorade jag min ungdoms kommunistiska övertygelse.

Sedan dess har jag försökt att förstå varför realsocialismen misslyckades. Hur kunde drömmen om jämlikhet och ekonomisk demokrati urarta i diktatur, förtryck, statliga klassamhällen, och nya sociala hierarkier?

Den frågan bar jag med mig då jag arbetade mig jorden runt, i solidaritetsarbete för och i Nicaragua, som journalist inriktad på arbetsplatserna, under sex år som volontär i Bolivias indianetniska bondeklassrörelse, medan jag läste mig till en fil. mag. i internationella relationer, under tiden jag skrev boken ”Snällare än du tror – Människan social av naturen” tillsammans med etnologiprofessor Åke Daun, och under sammanlagt snart ett kvarts sekel som treskiftande vårdarbetare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Då jag i slutet av 90-talet kom i kontakt med evolutionsforskningen fick jag ett nytt komplementärt verktyg för att förstå kommunismens tankefel. Med hjälp av mina recensioner av samhällsvetenskapliga och evolutionsmaterialistiska böcker har jag sedan dess mer systematiskt sökt orsakerna till varför realsocialismen blev en återvändsgränd.

Den mest brännande frågan för mänskligheten idag är den hotande klimat-miljö-resurs-katastrofen. Den orsakas främst av en överdriven konsumtion bortom jordens ekologiska bärkraft. Överkonsumtionen drivs i sin tur av vår medfödda tendens till statuskamp.

Ett jämlikare och klasslöst samhälle skulle därmed ha goda förutsättningar att kunna bromsa statusjakten, och därmedöverkonsumtionen, och därmed klimat-miljö-resurs-förstörelsen. Röd socialistisk egalitet (jämlikhet) skulle följaktligen kunna stödja grön miljövänlig ekologi (hållbarhet).

Frågan om vår relation till naturen är alltså sammanlänkad med vår relation till våra medmänniskor. Därför är det viktigt för såväl de med röda som med gröna sympatier att veta hur man kan bygga ett jämlikt, rättvist, solidariskt, frihetligt och demokratiskt socialistiskt samhälle – som en stabil social grund för ett hållbart ekologiskt samhälle i balans med naturen.

Både socialister och miljövänner har alltså intresse av att veta varför realsocialismen led nederlag. Eller mer generellt; Varför uppstår jämlikhet (egalitarism) och  ojämlikhet (klasshierarki), och hur de kan gynnas respektive motverkas.

Av alla de böcker jag hittills recenserat ger nedanstående bok det enligt min åsikt mest givande svaret på de frågorna. Ett nödvändigt svar för den som vill lära av historien för att kunna skapa ett framtida rödgrönt samhälle.

En bokanmälan och en kortare recension av boken finns också: ”Demokrati” i generna

Hierarchy in the ForestBoktips
Hierarchy in the Forest
Christopher Boehm
Harvard University Press

”Klasskampens” djuriska rötter

Är diktatur och demokrati, klassklyftor och jämlikhet produkter av den mänskliga civilisationen? Nej, menar antropologiprofessor Christopher Boehm som övertygande visar att dessa så kallade sociala konstruktioner har djupa (dägg)djuriska och förcivilisatoriska evolutionära rötter. Så här enligt författaren:

Sociala däggdjur har att sammanjämka konkurrens mellan individer med samarbete i gruppen. Ständiga interna strider skulle vara helt förödande för flockens effektivitet. Samhällstabilitet uppnås genom att åstadkomma en social hierarkisom rangordnar gruppmedlemmarna efter status.

Detta sker via aktivering av våra motstridiga beteendetendenser till ömsom dominans, ömsom underordning. Det är två medfödda beteendestrategier vi kan använda i det sociala livet. Ett vardagligt exempel på detta sociala däggdjursfenomen, som många hundägare känner till, är när familjens snälla hund plötsligt blir aggressiv och försöker bli ledare för flocken, sin ”familj”.

De fysiskt starka och socialt manipulativa gruppmedlemmarna får genom denna kollektiva dynamik herraväldet över flocken/stammen. De blir styrande alfahannar som placerar sig i toppen av den sociala maktpyramiden. Vinsten är mer tillgång till mat och sex, vilket i sin förlängning leder till att de sprider sina gener mer framgångsrikt än de många genetiska ”förlorarna” på djursamhällets botten.

Men varför lämnar i så fall inte de senare sin flock? Jo, för att den relativa enigheten och den kollektiva styrkan ändå ger mer tillgång till viktiga resurser som mat och skydd, än om de hade levt ensamma. Chansen finns också för enskildaunderordnade att ibland upp ta kampen mot de dominanta för att själva försöka nå samhällstoppen (se hundexemplet).

Så dystert (för ett ideologiskt vänsterhjärta) ser de sociala däggdjurens, primaternas, människoapornas och människornas samhällshistoria ut, enligt Christopher Boehm. Med andra ord konkurrens och samarbete för att bäst kunna överleva och reproducera sig som individer och grupper. Det är den enda ”livets mening” evolutionen erbjuder.

Men det finns mer hoppfulla inslag, förklarar han i ”Hierarchy in the Forest – The Evoluton of Egalitarian Behavior” (”Hierarki i skogen – om evolutionen av jämlikt beteende”).

Människans, schimpansens och bonobons gemensamma förfäder kunde genom sin ökade sociala intelligens och förbättrade kommunikationsförmåga börja samarbeta mer inom flocken. Även socialt horisontellt mellan flockens lågstatusmedlemmar – majoriteten i gruppen. Dessa kunde då sätta alfahannarna på plats ibland.

De många underordnades enighet i sociala koalitioner inom flocken gav styrka att ”välja” (påverka) vilken eller vilka av de dominerade alfahannarna de föredrog som flockledare. Kanske sådana som var mindre aggressiva, mer generösa och mer benägna att ingripa opartiskt som skiljedomare i flockkonflikter.

Dominanshierarkin fanns kvar, men via de många underordnades inbördes samordning kunde dessa ingripa i maktkampen i flockens topp på ett sätt som gynnade dem, förklarar Boehm. Och så här fungerar det sociala livet än idag bland vår tids schimpanser (bonobon är lite annorlunda, med bland annat ovanligt stor makt för honliga koalitioner).

Och så här fungerade det bland människans urhistoriska förfäder. Vi har ju också, liksom människoaporna, ärvthierarkiska tendenser. Och det är därför man kan räkna ut att även våra artgemensamma apliknande förfäder hade ett i stort hierarkiskt ojämlikt samhällsystem & social organisation.

Vi ser här alltså att fröna till despotisk diktatur och ojämlikt klassamhälle är årmiljoner gamla. Men också att de första fröna till folklig demokrati och social jämlikhet kan spåras redan bland människans apliknande föregångare, enligt Christopher Boehms spännande analys. En slags primitiv protodemokrati uppstod.

Med människan utvecklades dessa egalitära jämlikhetsivrande tendenser vidare. Vi var nu mer socialt intelligenta än såväl våra apliknande förfäder som dagens schimpanser. Vi var ännu mera kommunikativa än dessa tack vare vårt unikaspråksinne, vilket tillät allt mer samordning för att begränsa alfahannarnas makt.

Nu har vi nått fram till det historiska jägar-samlar-samhället, som människan levt i under större delen av sitt liv på jorden. Man upprättade småskaliga och jämlika samhällen, men inte helt jämställda mellan könen (tyvärr). En viss manlig dominans fanns – och finns fortfarande i de få kvarvarande jägarsamlarsamhällena, poängterar Christopher Boehm i sitt klarsynta verk.

Vapnen var en viktig nyhet som skilde människan från de övriga djuren. Männen deltog kollektivt och samordnat i storviltsjakt med vapen i hand. Likaså i de många blodiga stenålderskrigen med granngrupperna. Vapen användes också i de många morden (ofta mellan unga män i strid om kvinnor).

Vapnen jämnade ut maktförhållandena i människosamhället. Fysisk styrka var inte längre helt avgörande i den sociala maktkampen (”klasskampen”). Speciellt som människan hade blivit så skicklig på att kämpa kollektivt via jakt och krig. Vad hade då de få dominerande alfahannarna att sätta upp mot det enade beväpnade ”folket”?

Men som Christopher Boehm poängterar så släpper de mäktiga inte frivilligt ifrån sig makten. Och de sociala däggdjur som föregick oss människor levde i årmiljoner i sociala hierarkier, vilket uppenbarligen har satt sina spår i oss. Därför fodras det ytterligare förklaringar till att den moraliska idén om jämlikhet kunde uppstå.

I boken förklaras det så här: Alla människor (mest män) skulle föredra att själva vara dominanta. De avskyr samtidigt att bli underordnade. Eftersom chansen att bli dominant är liten föredrar de därför att slippa bli underordnade. Resultatet när det tänkandet slår igenom blir indirekt jämlikhet. Ingen dominant, ingen underordnad.

Fast egentligen menar Christopher Boehm att en form av samhällshierarki ersätts av en annan. Den gamla minoritetsbaserade elitära ortodoxa dominanshierarkin med spetsen på maktpyramiden vänd uppåt – den ersätts av den nya majoritetsbaserade kollektiva omvända dominanshierarkin med maktpyramidens bas vänd uppåt. De många dominerar de få.

Folkmassan tar makten och utövar ”diktatur” mot alla potentiella karriärister i den forna eller potentiellt nya eliten som vill bli nya alfahannar. Folkets hierarki ersätter elitens hierarki. Folket måste förtrycka den gamla eliten för att därigenom kunna bevara egalitarismen (jämlikhetstanken), eftersom människans hierarkiska elitära tendens är så stark

Som författaren själv påpekar är det ungefär samma tanke som ligger bakom den marxist-leninistiska termenproletariatets diktatur – arbetarklassens förebyggande förtryck av de kvardröjande hämndlystna kapitalisterna i det socialistiska samhället. Att det sedan inte var arbetarna som hade makten i de realsocialistiska länderna är en annan sak. Marx teori är densamma.

Här måste jag personligen protestera mot författarens beska medicin för att upprätthålla den mänskliga jämlikheten. Att uppmuntra vanligt folk att ta och behålla makten är en sak, liksom positiv särbehandling för att ge underprivilegierade grupper ett större självförtroende i samhällsdebatten. Men all diktatur och hierarki är helt enkelt fel. Man kan inte offra demokratin för jämlikhetens skull, anser jag.

Författarens förklaring till frågan varför det i den mänskliga och förmänskliga historien har förekommit ömsom hierarki, ömsom jämlikhet är att det egentligen hela tiden har varit frågan om hierarki. Majoritetens hierarki eller minoritetens.

Jag köper inte det resonemanget. När majoriteten styr så är det ju just majoritetsstyre, alltså demokrati, folkmakt. Vad jag förstår så har ju alla i (jägar)gruppen samma rättigheter, utom rätten att ta sig mer makt än andra. Och de måste underordna sig majoriteten – som alla andra. Eller välja det eniga konsensusbeslutet (”alla” samtycker).

Man kan dock konstatera att jägarsamlarsamhällena använde och använder hårda metoder för att kontrollera potentiellt dominanta hannar; allmänna opinionen, kritik, förlöjligande, vägra att lyssna på dem, social utfrysning, fördrivning, fysisk bestraffning, och ytterst mord, allt enligt Boehm. Med bestraffning och ideologi upprätthölls jämlikhetsidealen. Stenåldern var ingen tebjudning så att säga…

Författaren menar sålunda att de hierarkiska tendenserna hos människan är så starka att de oavbrutet gör sig gällande och behöver motverkas. Det påminner om Maos ord att det kommer att krävas ständigt nya kulturrevolutioner för att hindra nya ”kapitalistfarare” (borgerliga kontrarevolutionärer inom och utom kommunistpartiet) från att störta arbetarbondemakten (som felaktigt sades råda under maoismen, när det i själva verket var parti/byråkrateliten som styrde, min analys och nedan).

Det senare skedde, och sker ju nu i Kina, där en ny slags ”borgerlig” statsdirigerad kapitalism gradvis återupprättats efter Maos död. Detta bland annat eftersom den ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i praktiken var ett toppstyrt, kaotiskt, våldsamt och anarkistiskt misslyckande. Som slutade med att militären – och därefter den nya ”röda” överklassen – tog makten. Men Maos teori om nödvändig elitkontroll liknar Boehms.

Författaren kallar jägarsamlarsamhällets taktik mot potentiella karriärister och dominanter för moralistisk aggression. Han menar att jägarsamhällena för åtminstone 100.000 år sedan bildade moraliska gemenskaper för att införa och försvara idealen rättvisa och jämlikhet i resursfördelningen inom gruppen.

Så uppstod en ny moralisk idé om jämlikhet. Och i dessa moralkonformistiska gemenskaper hade och har kvinnor en lika stor roll som männen. I den aspekten rådde och råder jämställdhet mellan könen.

Nu menar andra forskare att de egalitära idealen ”rättvisa” och ”jämlikhet” under den långa jägarsamlartiden kom att bli nya delar av även vårt genetiska arv eller dispositioner. Detta vid sidan av de gamla hierarkiska tendenserna. Vi människor kom att bli oupphörligen och motsägelsefullt ambivalenta i vår syn på hierarki och jämlikhet. Och det är vi fortfarande

Det senare håller Christopher Boehm med om, men han ser det på ett annat sätt. Han menar att jämlikhetstanken (som sagt) var ett slags indirekt ”biologiskt resultat” av att vi människor vill vara dominanta, men inte bli underordnade och fråntas vår personliga frihet och autonomi. Detta skedde i kombination med den nya framväxande kulturbundna tanken på jämlikhet. Den mänskliga vurmen för jämlikhet var och är alltså bio-kulturell.

Däremot menar han att den långa jägarsamlartiden med dess gruppmoraliska rättvise- och jämlikhetstänkande påverkade oss till att med tiden utveckla en direkt genetisk disposition till genuin altruism eller osjälviskhet (ett exempel på att mänsklig politik/kultur på mycket lång sikt kan påverka mänsklig biologi/natur, min kommentar).

Genom att egoisterna hölls kort och inte ostört kunde snylta på andra fick de inte längre några genetiska fördelar. De kunde inte genom att gå på andras ryggar och roffa åt sig mer mat och sex än andra människor sprida sina egna gener mer än andra. Egoism blev inte längre en så framgångsrik individuell strategi som tidigare – alltså förekom på det planet mindre av evolutionär individselektion.

Däremot, och i den situationen, blev de grupper av människor som fungerade bäst ihop kollektivt, mer ekonomiskt och evolutionärt framgångsrika än andra mer splittrade människogrupper som försvagades av vad de såg som snyltare och andra samhällsparasiter. Övervägande altruistiska människogrupper konkurrerade alltså ut övervägande egoistiska människogrupper.

Detta kallas evolutionär gruppselektion, vilket fortfarande är ett omstritt begrepp inom den evolutionära och naturvetenskapliga forskningen. Resultatet blev alltså, enligt denna av Boehm stödda hypotes, att människan fick en stark disposition till osjälvisk altruism för gruppens bästa.

Problemet med denna självuppoffrande Vi-känsla och patriotism är att den även gynnade (unga mäns) uppoffring i krig riktade mot Dom, mot andra människogrupper, poängterar Boehm. Den ambivalenta altruismen riktar sig mer mot ”våra egna” (dem vi identifierar oss med), än mot de andra, främlingarna (som vi kanske konkurrerar med).

Han nämner även nepotism/släktkänsla – vilket är en emotion som ofta mobiliseras i nationalism som en slags socialkonstruerad förlängd släktkänsla eller ”föreställd gemenskap” (min kommentar). Men vi människor har dock fortfarande, enligt författaren, en troligen ännu starkare genetisk disposition till självisk egoism.

Vi människor drivs alltså blandat och motsägelsefullt av såväl altruism som nepotism och egoism, enligt Christopher Boehm, som är knuten till University of Southern California, och till (Jane) Goodall Research Center (hon som studerar schimpanser).

Varken Hobbes eller Rousseau fick alltså helt rätt om människans natur. Men på en tänkt teoretiska skala om människans natur anser Boehm att vi står något närmare den ”högra” ytterflygeln hobbesiansk maktrealism än den ”vänstra” ytterflygeln rousseauansk idealism.

Han menar därför att jämlika samhällen aldrig kommer att bli helt harmoniska utan ständigt rymma spänningar mellan de som vill behålla jämlikheten, och de som själva vill bli en ny gynnad elit (skapa en hierarkisk ordning). Ett jämlikt samhälle kommer därför alltid att förutsätta en oerhörd medborgerlig vaksamhet för sin fortlevnad, poängterar Boehm.

Glöm det tänkta utopiska, konfliktfria, statslösa, klasslösa och frihetliga idealkommunistiska (=egendomsgemenskap) framtidssamhället som marxismen tänker sig som historiens stabila slutstation. Klasskampen är för evig, jämlikheten kommer alltid att vara hotad och nödvändig att försvara (min slutsats).

Borgerliga politiker och många vanliga människor står i frågan om människonaturen ännu längre ”högerut” än Boehm. Enligt dem är människan i grunden och av naturen egoistisk och står sig själv närmast. Därför är det intressant att Boehm trots allt visar att vi människor – förutom vårt egenintresse – har nästan lika mycket i vårt genetiska och kulturella beteendearv av drivkrafter till rättvisa, jämlikhet, altruism och demokrati – vårt gruppintresse.

Intressant (i varje fall för mig personligen) är vilka fler slutsatser man kan dra av boken vad gäller realsocialismens nederlag. Enligt Boehm misslyckades man tragiskt nog med att förstå människans natur. Men det är ju inte tron på en möjlig mänsklig osjälviskhet som förde kommunismen fel, som så många påstått.

Gruppaltruism är ju såväl möjlig som naturlig för oss människor, enligt Boehm – inte bara den individegoism som kapitalismen bygger på. Däremot hade/har kommunisterna fel i sin ensidigt positiva människobild, menar han. Alltså tron att ondskan finns i systemet (klassamhället), och att när det väl har försvunnit efter revolutionen, så skulle människans inneboende godhet komma i dagen (min tolkning av Boehms tankar). Ordet går nu direkt till Christopher Boehm:

– Marx and Engels were sincere altruists and political reformers, but as visionary democrats they were unrealistic. Unfortunately for the modern world, they subscribed to a strongly ”Rousseauian” position on human nature; remove the cancer of exploitative capitalism, and human social systems would all but automatically become egalitarian, noncompetitive and noncoercive. Had these political visionaries understood human nature as it has been described in this book – and understood, therefore, the depth of the need for political vigilance and formal checks and balances – the world might have been spared a long and costly Cold War that fortunately was won by realistic democrats.

Marx and Engels were not alone. In their anthropological naiveté, visionary communists everywhere failed to see that human hierarchical tendencies are simply too strong to allow dominant competition to evaporate, and the state to wither away on its own. The image was compelling, and it captured the hearts of resentful underdogs everywhere. But the social engineering was inept; the blueprint was not laid out with an accurate view of human political nature.

Hunter-gatherers maintain similar blueprints, but they are utter realists about human nature. Intuitively they comprehend the need for eternal political vigilance, and the need for force in the hands of the rank and file as means of controlling the self-aggrandizing tendencies of their own leading citizens.”

Det var alltså inte i första hand övertron på mänsklig altruism som utgjorde realsocialismens akilleshäl (eller tron på människans stora formbarhet, min kommentar). Som författaren berör på tre ställen i boken (sidorna 193, 237 och 256) är det vänsterns missuppfattning om människans politiska natur, alltså den starka hierarkitendensen, som gjort att de socialistiska samhällsbyggena kollapsat.

Vänsterns hade en aningslös tro på en välvillig ideellt upplyst elit – som förde dem fel. De pratade om folkmakt, men i socialistländerna var det i själva verket kommunistpartiet som hade makten i folkets namn, för att gynna arbetarnas och böndernas förmenta klassintressen. De kom istället att gynna sitt eget klassintresse.

Marxisterna kallar sig materialister, men att tro att man kan samla en sådan absolut makt hos ledarna och partiet i realsocialismens länder i Europa, Asien, Afrika och Latinamerika, så som skedde, utan att dessa korrumperades, det var tvärtom synnerligen idealistiskt (mina ord här och nedan).

Vänstern kallar sig historiematerialister, men borde gå djupare genom att verkligen på allvar inkludera Darwins läror och bli evolutionsmaterialister. Då skulle man förstå människans potentiellt farliga politiska natur, och att den kräver ständig kontroll. Dessa frågor begriper vanligt folk bättre än vissa socialister – kanske för att de just lyssnar till sina inneboende ”jägarinstinkter” och därför naturligen misstror makten?

Enligt författaren måste alla jämlika samhällen ständigt kämpa mot potentiella karriärister som vill bygga nya ojämlika klassamhällen med sig själva i toppen. Med människans starka hierarkiska själviska genetiska dispositioner i åtanke var det alltså, enligt mitt synsätt, en politisk vänsternaivitet av gigantiska mått att lämna makten i en röd politisk elits händer och inbilla sig att den skulle motstå den naturliga frestelsen att roffa åt sig. Det begriper vilken Svensson som helst rakt av.

Klassamhällets rötter ligger inte i moderna ytliga fenomen som institutionaliserad privat äganderätt till produktionsmedlen, vilket ger socialisering som lösningen i det tänkta socialistiska samhällsbygget. Det har ju också visat sig att statligt ägande går minst lika bra att kombinera med klassförtryck som privat. Kärnfrågan är inte om staten äger eller inte – utan vem som ”äger” staten. Folket eller eliten.

Boehms lärdom för en vänsterpublik är, menar jag, att klassamhället tyvärr finns potentiellt inom oss människor själva som en uråldrig genetisk disposition. Men inom oss finns också potentiella beteendedispositioner till demokrati, jämlikhet, rättvisa och altruism.

Det gäller ”bara” att bygga samhället på ett sådant sätt att vårt ”dåliga” beteendearv missgynnas och det ”bra” gynnas. Då måste hela folket ha en verklig, vardaglig och ekonomisk demokratisk makt (gärna allmän värnplikt för alla), så att de kan sätta tummen i ögat på alla potentiella maktsträvande snyltare.

Den realsocialistiska återvändsgränden, som dock kom att omfatta en tredjedel av mänskligheten, visar på jämlikhetsidéernas stora dragningskraft – de ligger ju i vår natur! Men den orealistiska och förtryckande ”realkommunistiska” elitismen hör för alltid hemma på historiens sophög.

Var kommer då socialdemokratin, den andra stora socialistiska arbetarklasstraditionen, in i bilden? Och den moderna demokratin? Det är inget Christopher Boehm behandlar, men hans begrepp kompromissamhälle är användbara för den analysen (som jag gör nedan). Det handlar om samhällen där makten är delad mellan elit och massa.

Så är det, som vi sett, hos schimpanserna – både alfahannarna och de övriga flockmedlemmarna kan påverka vad som sker i flocken. Så måste det ha varit under en övergångstid när våra däggdjurs-, primat- och apliknande förfäders sociala hierarki övergick i den protodemokratiska jägarjämlikheten.

Så var det också när jägaregalitarismen (”urkommunismen”) via olika samhällsstadier övergick i renodlade klassamhällen, slaveri och feodalism. Mellan det jämlika jägarsamhället och civilisationens komplexa klassdiktaturer fanns övergångsformer, som exempelvis ”Big Man societies”. Denne var en slags mänsklig alfahanne på flockens nåder. Det var ett slags kompromissamhälle med elit och folk i balans och tvekamp.

I slaveriet och feodalismens Aten och Rom fanns också demokratiska tendenser. Vidare så under medeltiden där kungliga nationalstater med representativa folkförsamlingar utgjorde en demokratisk ansats. Än mer så i Norden där även folkmajoriteten, bönderna, var representerade i ståndsförsamlingarna.

Från 1500-talet i Europa gjorde (den tekniska) utvecklingen det allt mer möjligt för vanliga människor att kommunicera horisontellt; Boktryckarkonsten, bättre transporter, urbanisering, större arbetsplatser, folkspråk, cafédiskussioner, pamfletter. Resultatet blev krav på ökad jämlikhet,

Denna nymornade egalitära revoltanda i modern tid låg, som jag ser det, bakom den tyska revolutionen (bondekriget) på 1500-talet, den engelska revolutionen på 1600-talet, den franska och den amerikanska revolutionen på 1700-talet, flera revolutioner på 1800-talet (som Pariskommunen), samt det moderna demokratiska genombrottet på 1900-talet.

Den folkliga ideologin var inledningsvis en uppflammande nygammal jämlikhetsfilosofi i form av radikal kristendom, sedan Bibeln översatts till folkspråken och kunde självstuderas av vanliga människor. Man kan väl dessutom ana att religionernas många gånger i grunden radikala jämlikhetsbudskap i sin tur går tillbaka på såväl traditionell, radikal och egalitär bondemoralism – som på den ursprungliga jägarjämlikheten (min fundering).

Med tiden övertog ett sekulärt upplysningsinspirerat demokratiideal rollen som jämlikhetsideologi. Men oavsett den religiösa respektive civila ”fernissan” är det, anser jag, uppenbart att vi (främst i Europa) sedan många hundra år lever i ett begynnande övergångssamhälle, ett kompromissamhälle. Vi går långsamt, och med bakslag, från diktatur och hierarki till demokrati och jämlikhet. Eller mer troligt – kampen böljar fram och tillbaka.

Bland annat från trotskistiskt håll analyserade man tidigare Sovjetunionen från 30-talet och framåt som ett slags (stalinistiskt) övergångssamhälle – en byråkratiserad (elitmakt) arbetarstat (folkmakt). Alltså ett slags kompromissamhälle där såväl de övre som de undre klasserna har del i makten.

Möjligen fanns sådana tendenser under Lenin i Sovjet och under Mao i Kina, i varje fall som psykologiska (van)föreställningar, kan jag tänka mig. Men utvecklingen har visat att det i grunden i det gamla östblocket handlade om regelrätta klassamhällen, med all makt hos nomenklaturan, den ”röda” överklassen.

Efter dessa utvikningar, låt oss återvända till den moderna demokratin, som slagit igenom under de senaste drygt hundra åren – en process som fortfarande är igång (se den arabiska våren). Den är ett verkligt kompromissamhälle där den ekonomiska makten ligger kvar hos borgarklassen – ett kapitalistiskt klassamhälle. Detta samtidigt som viktiga delar av den politiska makten utövas av arbetarklassen och andra folkliga samhällsskikt, via deras valda representanter.

Arbetarklassen, fackföreningsrörelsen och den då enade socialistiska arbetarrörelsen var den viktigaste kraften i att driva fram den tidiga politiska demokratin. Sedan splittrades arbetarna i socialdemokrater och kommunister.

Kommunisterna hade en felaktig samhällsanalys, som jag förstår denna bok, eftersom man trodde att det bara fanns renodlade klasstyren – underklassen eller överklassen vid makten. Således såg man demokratin under kapitalismen som bara en något bättre form av borgerlig diktatur.

Socialdemokraterna, däremot, förstod (i varje fall i praktiken) att demokratin innebar ett kompromissamhälle. Därmed fanns det möjlighet att vid sidan av den kapitalistiska ekonomin delvis reformera samhällssystemet. Skapa folkhemmet och välfärdssystemet.

Som sossepolitiker kunde man göra karriär i samhället. Men samtidigt förändrade man samhället. Först politisk jämlikhet – en man en röst – alltså den politiska demokratin. Sedan sociala reformer och ekonomisk utjämning fram till 80-talet. Som min morfar och mormor kunde berätta tjänade arbetarklassen på socialdemokraterna. Därför röstade arbetarna på dem, inte på kommunisterna.

Samtidigt passiviserades arbetarklassen politiskt och ekonomiskt (slut på strejkkamp etcetera) från och med 80-talet. Och när trycket och kontrollen nerifrån försvinner då återtar överklassen förlorad mark, helt i enlighet med Boehms hypoteser. Därför ser vi en ständig nyliberal högeroffensiv de senaste 30 åren i västvärlden – kopplad till ökad ojämlikhet, växande socioekonomiska samhällsklyftor.

Detta är mina slutsatser, dragna med Christopher Boehms historiska samhällsmodell som grund. Det handlar om en ständig vacklan mellan våra två konkurrerande sociala beteendeimpulser, den som vill hierarki och den som vill jämlikhet. Man kan se ett evigt böljemönster i den mänskliga historien – fram och tillbaka mellan ojämlikhet och jämlikhet.

Från aphierarki (däggdjursarvet) till jägarjämlikhet (den primitiva urkommunismen). Över till de storskaliga komplexa klassamhällenas bondehierarki (slaveriet, feodalismen, den tidiga kapitalismen och delar av den nuvarande). Vidare tillarbetarjämlikhet i de moderna politiska nationalstatliga demokratierna – kompromissamhällen.

Det handlar där om klasskompromisser, klassamarbete på nationell nivå. Eller snarare handlade om. För nu har kapitalismen på allvar blivit global, kosmopolitisk. Den sidosteppar nationalstaten, och någon verklig globaldemokratisk motmakt finns ännu inte, även om ansatser till folklig samverkan över gränserna finns.

Alla dessa samhälleliga övergångar mellan jämlikhet och hierarki har något viktigt att lära oss, menar jag. Under vilka sociala betingelser frodas jämlikheten, och under vilka hierarkin? Där finns svaret varför realsocialismen gick under. Där finns svaret på vad vi ska ta hänsyn till om vi vill verka för ett verkligt jämlikt samhälle – med politisk, social och ekonomisk demokrati.

Nu, tack vare denna bok, tycker jag mig äntligen ha förstått varför realsocialismen misslyckades, och därmed vad som måste göras för att ge idealsocialismen en ny chans som god samhällsmodell. Så här lite snabbt skissat:

Jag ser det som sagt att vi har ett dubbelt betendearv. Hierarki från djuren och jämlikhet från jägarna. Vad gjorde jämlikheten möjlig hos jägarna, och varför återkom hierarkin i jordbrukssamhället? Det är nyckelfrågor för vänstern.

# Jägarjämlikheten möjliggjordes av ett folk i vapen. Under jordbrukstiden skaffade härskarna en egen militärstyrka (den av makten monopoliserade våldsapparaten som enligt marxismen utgör statens kärna). Folket kunde inte längre kontrollera makthavarna. Detta poängterar Boehm.

# Jägarjämlikheten möjliggjordes av kommunikation mellan de underordnade. I jordbruksimperierna kunde byarna omöjligt samordna sig på grund av de stora avstånden, tiden och kostnaderna för att resa.

# Jägarjämlikheten möjliggjordes av språket. Men i de stora jordbrukande samhällsbildningar som växte upp talades många gånger ömsesidigt obegripliga språk.

# Jägarjämlikheten möjliggjordes via kommunikation och språk som ledde till sociala koalitioner. I jordbrukets storskaliga samhällen kunde folket inte upprätthålla dessa folkliga motmaktskoalitioner.

# Jägarsamhället möjliggjordes via jämlikhetsideologin, även om denna inte explicit formulerades. Under feodaltiden var jordbruket samhällets materiella bas, men ovanpå den reste sig en ideologisk överbyggnad som rättfärdigade klassamhället. Alltså överklassens religiösa tolkning som rättfärdigade ojämlikhet, och som folket indoktrinerades i. Men en föreställning om ”moralisk ekonomi” levde kvar hos bönderna ändå in i våra dagar.

# De potentiella karriäristerna i jägarsamhället var de som hade lite mer kunskap och färdigheter, som bäste jägaren, bäste anföraren i krig, medicinmannen etcetera. I jordbrukssamhället med dess arbetsdelning var det många samhällsmedlemmar som hade än mer viktiga funktioner för samhället och därigenom mer potentiell makt.

Vad är då lösningen för en ny socialistisk offensiv? Ett mer småskaligt och mindre arbetsdelat samhälle med allmän folkbeväpning är några punkter. Makten bör byggas nerifrån och upp (som också är ett proekologiskt ideal). I ett överblickbart samhälle där makthavarna finns inom räckhåll kan de senare svårare undgå folkets kritik och synpunkter.

Arbetarlön och ständig avsättbarhet för politiker som i 1871 års Pariskommun är andra förslag. Utjämna skillnaderna mellan land och stad, och mellan kroppsligt och intellektuellt arbete. Alla bör få valkar i händerna, som man menade i Albanien (valkar kallades ”barriärer mot revisionismen”, alltså mot urartning av socialismen – som ju tyvärr ändå skedde).

Halva makten till de mindre makthungriga och fredligare kvinnorna (50-50) är ett viktigt förslag, då klassamhället och krigen främst drivs fram av männen. Feminism bör vara en grundbult i en lyckad socialism. Troligen är också kvinnans beteendearv mer likt det önskvärda i ett socialistiskt samhälle (fredligare, jämlikare, ”relationellare” etcetera). En del forskare betonar kvinnornas (ledande) koalitionsroll i det mänskliga samarbetssamhällets framväxt.

Dessutom ta den etniska och nationella frågan på djupare allvar. Människan kommer alltid att känna mer nationell än internationell solidaritet. Nationen är kanske den högsta djupa solidaritetsnivå vi kan uppnå på grund av den artificiella likhets- och släktskapskänsla som nationen, men inte hela planeten, kan skapa. Vi har vi-dom-tänket inom oss. Nationen kan, om inkluderande, skapa gemenskap och ge gruppidentitet – djupa mänskliga sociala behov.

Den tekniska utvecklingen som möjliggör bättre kommunikation horisontellt mellan medborgarna är en ljuspunkt, som bör utvecklas vidare. Detta även om frågan kvarstår hur missbruk av de sociala medierna ska stävjas.

Boehms bok handlar om jämlikhet och hur evolutionärt viktigt den är för oss människor. Idag står mänskligheten inför ett ödesval – ta itu med miljö- och klimatfrågorna eller låta den mänskliga civilisationen som vi känner den gå under.

Kanske är det dags för en miljörevolution i kombination med en ny jämlikhetsrevolution (den första egalitära revolutionen stod jägar-samlarna för). Ett rödgrönt samarbete för en ny värld. När ökad materiell konsumtion är omöjlig i längden, kan då inte vardagsdemokrati på jobbet och politisk, social och ekonomisk jämlikhet människor mellan utgöra en väg framåt? Ekologi & Egalitet!

Hans Norebrink

PS (Personligt Sagt). Redan i början av 80-talet var jag inne på tanken att det inte var privat eller statligt ägande av produktionsmedlen som var det viktiga vad gällde kapitalism och socialism, klassamhälle eller klasslöshet. Det var social hierarki.

Jag försökte få igång debatt i frågan, men mötte noll respons hos dem jag sökte kontakt med. Så gick drygt femton år och jag kom i slutet av 90-talet i kontakt med evolutionsforskningen. Där fick jag stöd för tanken att klassamhällets grund ligger i vår delvis evolutionärt hierarkiska natur.

Men hur kan vi veta att evolutionsforskningen (och Christopher Boehm) har de rätta svaren? Det vet vi inte, och forskarna kommer ständigt att vara oense – och komma med nya forskningsrön.

Men om vetenskapen ska vara till någon nytta för samhället och politiken måste vi ändå i varje given stund ta till vara på de forskarrön vi finner rimliga och användbara. Och ideligen vara beredda att ompröva dem.

Inget säger att vi inte samtidigt kan behålla våra politiska drömmar. Fakta och kunskap är verktyg i kampen. Vi måste acceptera att de förändras, och inte som marxismen bita oss fast i dogmatisk ”vetenskaplig socialism” (den ständigt föränderliga vetenskapen har ingen politisk färg, eller bör inte ha det). Våra samhällsideal kan vi ha kvar ändå.

En bokanmälan och en kortare recension av boken finns också.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads