Kulturellt folkmord i Kanaky. Inbördeskrig hotade nyligen den paradisiska stillahavsön Nya Kaledonien (Kanaky, stort som Slovenien). Kravaller, upplopp, plundring, bränder, vägblockader, döda, fattiga, svarta, arbetslösa ungdomsgäng, rika vita i lyxvillor som beväpnade sig tillsammans, undantagstillstånd, flyg inställda, franska kravallpoliser influgna.
Och nu, som en detalj, blir det därför ingen OS-eld i huvudstaden Noumea, som planerades som en del av sommar-olympiaden i Frankrike i juli.
Vad det handlar om? Historiskt förtryck och utsugning: tvångsarbete och ”infödingsreservat”. Extrema klasskillnader och gigantiska utbildningsklyftor. Gammal vit kolonialism och rasism mot de svarta. Och urbefolkningens rädsla för att försvinna.
På samma sätt som i hela Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland, där urfolk reducerats till andra klassens invånare – eller utrotats. I Kanaky (Nya Kaledonien på kolonialfranska) sker nu samma sak med öns urfolk, de melanesiska kanakerna. De har blivit en minoritet i sitt eget historiska fädernesland.
Minoritet i hemlandet
Svarta folk har i tusentals år bebott sydvästra Oceanien; aboriginer i Australien, papuaner i Nya Guinea, melanesier i Melanesiens ö-länder Solomonöarna, Vanuatu, Fiji och Kanaky. Det senare en ganska självstyrande blandning av fransk koloni och självständig stat.
Landet ockuperades 1853 av Napoleon lll. Liksom i Australien användes kolonin först som dumpingplats för brottslingar från moderlandet Frankrike. Sedan den revolutionära Pariskommunen 1871 slogs ner skickades 5 000 ”kommunarder” till Kanaky. Där de och deras efterlevande ofta blev rasistiska bosättare.
Senare importerade franska jordägare tillfälliga kontraktsarbetare för jordbruket, och de senare tenderar att stanna, och se till att barnen utbildar sig. Ett exempel på import av kontraktsarbetare är kungadömet Hawaii, sedan det erövrats av USA. Där utgör numera invandrade vita 24 procent, japaner drygt 20 procent, och urfolket hawaiianer endast 18 procent (USA har bett om ursäkt för ockupationen av nationen Hawaii).
Så idag är kanakerna, den svarta ursprungsbefolkningen i Kanaky, bara 41 procent av landets befolkning på närmare 300 000 invånare. De vita invandrarna med ättlingar utgör 24 procent. De ”gula” invandrarna från Asien och Polynesien (östra Stilla havets ö-länder) uppgår till 11 procent (bland dem ättlingar till kontraktsarbetare). Resten icke-kanaker av olika identitet.
”Svarta, vita, gula”
FN och kanakerna i främst i den socialistiska nationella befrielsefronten FLNKS kräver avkolonisering, men de vita och ”gula” befolkningsgrupperna röstar nej. De saknar den djupa bindningen till landet, ser fördelar med ett västligt franskt pass i världen, är ofta språkligt och kulturellt fransksinnade (frankofona), och ser gärna att Kanaky förvandlas till en fransk ö.
Frankrike ser till att ön innehåller 25 procent av världens nickeltillgångar. Samt till det franska, australiska och USA-amerikanska militärstrategiska samarbetet mot Kinas maktsträvanden i Stilla havet. Nya fransmän flyttar in som pensionärer, för klimatet och landets skönhet – som världens näst största korallrev.
Upploppen i Kanaky bröt ut efter franska planer att ge fler av dessa nya franska invandrare (många av dem långtidsturister) rösträtt. Det skulle än mer befästa icke-kanakernas växande makt över landet.
Men kanakerna fortsätter kampen mot det som i praktiken är ett accelererande kulturellt folkmord på den kanakiska nationen. Ett kulturmord via långsam ”minoritetisering”.
På en demonstrationsskylt som skymtar förbi i tevebilderna från Kanaky står det, ”Vi vägrar utplånas som folk!”.
Hans Norebrink
Kommentarer
Ingen människa är helt vit, svart, gul eller brun, men konstigt nog används mest vit och svart. Flera källor används i denna artikel, detaljer kan variera i dem – och så i denna text. Upproret i Kanaky sammanfaller med ett starkt minskat franskt inflytande i Västafrika.
Att förtrycka och på sikt utplåna ett folk genom invandring som gör urfolket till minoritet är inte ovanligt. Se förutom hela Amerika: Marockos inflytning av marockaner i Västsahara. Kinas inflyttning av kineser till Tibet, Sinkiang (Xinjiang) och Inre Mongoliet. Samt Sovjets russifiering av icke-ryska folk, och Rysslands pågående russifiering av Ukraina.
Och förstås den sionistiska invasionen i Västbanken och Gaza. Ja, i hela Palestina genom stegvisa ockupationer av palestinsk mark de senaste 100 åren. Men den konflikten är mer komplicerad då judarna själva drabbats av inte bara kulturellt, utan även av fysiskt folkmord.
Man kan fråga sig varför EUropa ska behålla ö-rester av sina gamla kolonialvälden – ge dem till närmsta Sydland istället – typ Falklandsöarna (Malvinas) till Argentina (där det bor släktingar till falklandsborna i Patagonien, många walesare). Polynesien kunde bli en ö-federativ stat.
Makten över om en önation eller enklav, som blivit över i avkoloniseringen, vill bli självständigt, fortsätta tillhöra sin gamla kolonialmakt eller på något sätt bli del av en annan nation kan rimligen enbart ligga hos önationens/enklavens invånare.
Av denna anledning är argumentationen ”…ge dem till närmsta Sydland istället – typ Falklandsöarna (Malvinas) till Argentina (där det bor släktingar till falklandsborna i Patagonien, många walesare)” helt obegriplig och direkt odemokratisk.
Om det bor ättlingar till walesare i Patagonien är totalt ointressant så länge inte invånarna på Falklandsöarna under demokratiska former väljer att ansluta sig till Argentina. Och det finns i princip ingen av Falklandsöarnas invånare som är det minsta intresserad av en sådan förändring. Det hölls en folkomröstning så sent som 2013 där 1513 röstade för en fortsatt tillhörighet till Storbritannien medan 3 röster var emot. Med vilken rätt kan detta resultat ifrågasättas med någon sorts obegriplig logik om att det bor avlägsna ättlingar till walesare i Patagonien? Det är en argumentation som inte håller på minsta sätt.
Jag delar helt inställning din inställning och anser att Hans linje i sådana här frågor är märkligt fyrkantig. Vad det gäller Nya Kaledonien har de tre gånger röstat för att tillhöra Frankrike och inte vara självständigt. Sista gången bojkottades dock valet av självständighetsförespråkarna. 41,2% av befolkningen är kanaker, 24,1% européer, 11,3% mixed, 7,3% uppger att de är kaledonier, dvs vägrade uppge etnicitet, 11,2% polynesier från olika ögrupper och 1,4% javaneser.
Precis, och min bild är att i princip alla de rester av kolonialismen i form av öar och enklaver som inte valt självständighet gjort detta val av egen vilja. Hade det funnits en majoritet för självständighet eller anslutning till annat land hade det redan skett. Sedan förändras majoriteter och minoriteter över tid och om ett antal år kan situationen vara annorlunda men idag har vi att förhålla oss till den verklighet som finns,
Den rimliga utgångspunkten för demokratiskt beslutsfattande är att de som stadigvarande bor och verkar i om det område beslutsfattandet avser också måste ha full delaktighet i detta. Individernas gensammansättning (som styr vissa fysiologiska egenskaper som hudfärg) eller att man rent genealogiskt tillhör en grupp som bott och verkat i området i tusentals år kan knappast vara något som leder till särställning i fråga om demokratiska rättigheter i det område man bor och verkar i.
Varför skulle en invånare på Nya Kaledonien vars farfars farfar var kines och kom dit i början av 1900-talet eller en invånare vars farfars far var fransk kolonialtjänsteman på 1930-talet ha mindre demokratiska rättigheter än någon som tillhör en etnisk ursprungsgrupp? I dessa tre exempel handlar det om människor som i generationer bott och verkat på Nya Kaledonien. För vissa handlar det om många många generationer medan det för andra är frågan om kanske två, tre fyra eller fem generationer. Inte finns det väl något i detta som skulle utgöra skäl för att begränsa demokratiska rättigheter?
Sedan har vi förstås på Nya Kaledonien precis som i Sverige invandrare. I vårt land har vi valt att göra invandrare, som bott och verkat i vårt land under minst 3 år, till röstberättigade i kommunala och regionala val. Vilket för mig är en del av principen att vara delaktig i demokratiska beslut i det område man bor och verkar i. Konflikten på Nya Kaledonien handlar såvitt jag förstår det om att ge rösträtt till invandrare som bott och verkat där under minst 10 år. I grunden har jag mycket svårt att se något problem i detta då det ytterst handlar om vilka som skall vara delaktiga i det demokratiska beslutsfattandet.