Naturtillgångar och deras förvaltning

Naturtillgångar är av uppenbara skäl begränsade resurser. Resurser som inte kan utnyttjas hur hårt som helst och inte hur som helst. Olika intressen kommer i konflikt med varandra när det gäller naturtillgångars utnyttjande. Genom att naturtillgångar är begränsade och inte ska eller kan överutnyttjas så måste de vara föremål för demokratisk förvaltning. Det är enda sättet att kunna garantera att förvaltningen och tillgångarna fördelas, används och förvaltas på ett för alla så rimligt sätt som möjligt.

Naturtillgångar som är begränsade omfattar marken i sig själv, mineraler och malmer i marken, marken som betesresurs eller skogsresurs, skogen i sig själv, jakt på djur, förekomsten av djur, havet, havsresurser såsom fisk och skaldjur, vattenkraft, vindkraft, jordbruksmark, nyttjande av jordbruksmark och skogsmark osv. En del resurser är förnyelsebara, andra är det inte. Det innebär skillnader i hur de bör och ska förvaltas. Det finns en mängd lagar som reglerar dessa områden. En del mycket gamla, en del ganska nya. Det finns också en mängd olika lösningar på likartade problem.

I en del fall vill exempelvis delar av vänstern privatisera tillgångarna (malmer och mineraler till urbefolkningen innebär en privatisering i förhållande till nuvarande situation), i andra vill man behålla tillgångarna som en kollektivt ägd och kontrollerad resurs. Jag menar att synsättet som vänstern använder sig av i de flesta fall är grund och naiv.

Det som istället borde utgöra utgångspunkten är hur vi på bästa sätt ska kunna utnyttja naturtillgångarna för allas bästa, för miljöns bästa och för att det ska vara långsiktigt och ekologiskt hållbart. Utifrån detta ska lösningar formuleras, diskuteras och föreslås. Inte utifrån principer om urbefolkningars rätt, kollektivt ägande och kontroll som princip, planekonomi som princip eller marknad som princip. Istället gäller det att hitta bästa möjliga metod för att förvalta tillgångarna utan skygglappar. Är marknadslösningar bäst så kör för det, är kollektiv förvaltning bäste så kör vi på det. Kollektivt ägande kan kanske kombineras med privat förvaltning och marknadslösningar. Eller omvänt. Eller både och.

Jag har skrivit en del om detta tidigare men avser att utveckla det mer i en serie inlägg. Här är en del av det jag skrivit tidigare:

• Inskränkningar i äganderätten – allemansrätt och socialism
• Äganderätten och upphovsrätten
• Om inskränkningar i äganderätten
• Inskränkningar i upphovsrätt och äganderätt är nödvändiga
• Ägares begränsade rättigheter
• Rennäringen – också en inskränkning i äganderätten
• Vänstern, arbetet, ägandet och immaterielrätten
• Inskränkningar i äganderätten – gruvlagstiftningen
• Att tro att Sverige kan leva på turism är naivt
• Dumt och inte så dumt från Vänsterpartiet om gruvbolag
• Minerallagstiftningen är i grunden bra
• Rennäringen – särintresse för samisk minoritet
• Bättre med varg än olönsam och subventionerad rennäring
• Sveriges ekonomi beroende av råvaruexport
• Nödvändigt för Sverige att exportera råvaror
• Äganderätten bör försvagas
• Kan individuella kvoter lösa räkfiskets problem?
• Ökad flexibilitet inom det pelagiska fisket vore önskvärt
• Vart har de pelagiska trålarna tagit vägen?
• Nödvändigt med ITQ inom torskfisket?
• Dagens svenska fiske och bränslesubventioner
• En kritik av vänsterns fiskeripolitik
• Varken staten eller kapitalet
• Markägande i Sverige

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN1, 2, 3, Fria1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Naturtillgångar, Naturresurser, Förnyelsebart, Begränsat, SKog, Malm, Mineral, Mark, Vatten, Vattenkraft, Jordbruk, Skogsbruk, Fiske, Vattenbruk, Vindkraft, Jakt, Ekonomi, Samhälle, Politik, Ägande, Förvaltning, Välfärd, Äganderätt