Den ”första socialistiska revolutionen” – så gick den till historien, Pariskommunen som under 72 dagar våren 1871 höll stånd mot både preussare och franska motrevolutionärer. Åtminstone är det så minnet hållits vid liv inom socialistiska arbetarrörelser i hundrafemtio år. Inte för att Marx tänkte så eller att den var så lik kommande arbetarrörelsekamp.
Under två månader låg makten i händerna på de upproriska folkliga massornas företrädare i Frankrikes huvudstad. Den gamla statsapparaten raserades för att ersättas av ett nytt sätt att styra.
Folkets företrädare på alla nivåer blev val- och avsättningsbara, deras privilegier avskaffades, allmän (ännu bara manlig) rösträtt och folkbeväpning gällde, kyrkan och utbildningen skiljdes från staten, sociala reformer som begränsning av bageriarbetarnas nattarbete, stopp för hyresindrivning och försäljning av pantbelånade artiklar genomfördes. Beslut fattades om socialisering av arbetsförmedlingar och överföring av stängda fabriker till arbetarkooperativ.
Den avskydda sedlighetspolisen avskaffades, giljotinen brändes offentligt och den kejserliga Vendômekolonnen revs. Det hela under starkt tryck från hundratusentals mobiliserade parisare från de ”lägre klasserna” och under ledning av revolutionärer av olika schatteringar, jakobiner, blanquister och den första Internationalens anhängare. Och under ständigt artilleribombardemang från motståndarna.
Bakgrunden var fransk-tyska kriget, proklamerat av Napoleon III i juli 1870 mot Preussens allt starkare ställning i Europa. I ett av krigshistoriens större militära fiaskon sökte Napoleons brorson, som 1852 utropat sig till kejsare och gjort definitivt slut på 1848 års revolution, återupprepa sin store farbrors bragder. Bara för att enkelt besegras några veckor senare och själv hamna i preussisk krigsfångenskap plus utan krusiduller avsättas som kejsare när den franska nationalförsamlingen i september utropade den tredje republiken under historikern Adolphe Thiers ledning.
Den republikanska ”nationella räddningsregeringen” sökte under några månader hålla tillbaka preussarna, men tvingades i slutet av januari 1871 acceptera nederlaget. Inte minst för att att det hungrande Paris som belägrats i månader börjat koka av social vrede under den nya regimens fötter.
När fredsavtalet med Preussen undertecknades i slutet av februari och tyskarna symboliskt paraderade på Champs-Elysée de första dagarna i mars förberedde Thiers’ regering sin flytt till Versailles. I Paris hade redan ett par försök gjorts att störta den borgerliga regeringen som dock slagit ner revolterna. Men när regeringstrupper den 17 mars försökte forsla bort Paris stora artilleridepot högst uppe på berget Montmartre, där dagens kyrka Sacré-Coeur restes efter Kommunens nederlag, var måttet rågat.
Paris nationalgarde, ett hemvärn på 180 000 man, gick inte med på att avväpnas och försvarade sina kanoner tillsammans med ett växande folkuppbåd.
Regeringssoldaterna anslöt sig till de upproriska och ett par av befälhavarna sköts. Den 18 mars låg Paris i nationalgardets händer, två tredjedelar av dess drygt tvåtusen kompanier sammanslöt sig till en federation och utsåg en centralkommitté. Genom att kompanierna byggde på allmän beväpning av den manliga lokalbefolkningen var de folkrika arbetarstadsdelarna i östra Paris starkast företrädda. Centralkommittén organiserade val till Kommunen.
Benämningen var varken självklar eller en slump. Som huvudstad saknade Paris, till skillnad från många andra franska städer, vad vi idag skulle kalla ”kommunalt självstyre”. Men med namnet ”Kommunen” åkallades 1792 års revolutionära Pariskommun som den gången utgjort hjärtmuskeln i den stora revolutionens mest radikala skede när sanscullotterna piskade jakobinerna till radikala jämlikhetsåtgärder.
Egentligen var det inte förrän efter de allmänna valen till kommunen den 26 mars 1871 som ”Pariskommunen” proklamerades. Då hade nittio ledamöter utsetts, de flesta radikaler från arbetarstadsdelarna. De organiserade tio ”kommissioner”, typ ministerier, med ansvar för alltifrån försörjning och utbildning till utrikespolitik – i en enda röra. Ja, det administrativa kaoset tycks ha varit svåröverträffat. Nationalgardets centralkommitté klev åt sidan till förmån för den demokratiskt utsedda kommunen vars militära kompetens var obefintlig. Genom att nationalgardets befäl valdes och kunde avsättas av soldaterna som helst ville slippa offra sina liv blev den militära slagkraften försvagad. En historiker menar att knappt 40 000 man var stridsdugliga. Kommunen själv hånades för att utgöras av pratkvarnar, journalister och jurister.
Kritiken framfördes med växande frustration från sentida politiska arvtagare till 1792 års jakobiner som förespråkade en tillfällig revolutionär och centraliserad diktatur av ”välfärdsutskottets” typ från franska revolutionens dagar. Det motsatte sig anhängare av både August Blanquis upprorskommunism och socialisterna inom Första Internationalens franska gren, vilka i huvudsak anslöt sig till Pierre Joseph Proudhons decentralistiska budskap. Kommunens program slets mellan parollerna om den odelbara revolutionära republiken och förhoppningarna på suveräna lokala kommuner, vilka krossades en efter en av Thiers styrkor. Inte minst när de fick påfyllnad av hundratusentals franska krigsfångar som preussarna generöst ställde till förfogande.
När dessa styrkor den 21 maj bröt in över Paris och den ”blodiga veckan” tog sin början hade kommunen i praktiken splittrats. Jakobinerna hade fått sitt lilla välfärdsutskott – en parodi på förlagan, menade kritikerna – och på mikronivå imiterat La Terreur från 1793-94 genom att arkebusera några tiotal präster och borgare. En handling som dränktes i bortåt tjugotusen parisares blod när den borgerliga kontrarevolutionens soldatesk ”sköt av” de fattiga folkskiktens unga och gamla, pojkar och flickor i ett Paris som rensades från ”packet”.
Bara en ohygglig repris av junimassakern 1848 och alla andra förgångna franska hantverkaruppror där småfolket fick betala ofattbara pris för att ha tagit sig ton? Jo, mycket var sig likt. Men just detta med de tidiga proletärmassornas inflytande, nya styrelseformer och sociala program markerade också inledningen av en ny tid.
När det svenska socialdemokratiska arbetarepartiets norra distrikt 1891 utgav Prosper Olivier Lissagarays Kommunen 1871 hade översättningen gjorts av den blivande LO-ledaren Fredrik Sterky. Lissagaray, som själv deltog i kommunen, hade samlat vittnesmål bland landsflyktiga kommunarder i London och levde några år i familjen Marx’ hushåll. Hans skildring liksom förstås Marx’ egen Inbördeskriget i Frankrike ingick som självklara studier för de arbetarrörelser som sökte orientera sig – för ett nytt och annat århundrade.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerad i tidningen Internationalen.
