När det gäller naturresurser, naturtillgångar och liknande som det finns en avgränsad och ofta begränsad tillgång till är det självklart att sådant ska ägas av oss alla gemensamt och stå under demokratisk kontroll.
Det finns ingen anledning att vara mot äganderätt i princip, men natur och andra begränsade resurser bör vara i gemensam ägo och nyttjandet underställt gemensamma politiska beslut. Ibland är privat nyttjande och förvaltning samt marknadsmekanismer dock ändå det bästa sättet att använda och utnyttja resurserna för allas bästa och för att de ska finnas kvar i framtiden. Men även i de fallen ska resurserna vara gemensamt ägda och kontrollerade samt vara underställda demokratiska politiska beslut.
Typexempel på naturresurser som bör vara gemensamt ägda och kontrollerade är mark, vatten, vind, skog, malm, mineral, fisk och vilda djur inklusive jakträttigheter och fiskerättigheter. På en del av dessa områden används i dag nyttjanderätter som ett sätt att förvalta tillgångarna, exempelvis vad det gäller mineraler och malmer där andra än markägaren har rätt att prospektera samt att bryta malm och mineral. Inom det kommersiella havsfisket blir nyttjanderätter (individuella fiskerättigheter/kvoter) allt vanligare och det förekommer ganska allmänt vad det gäller markanvändning i övrigt.
Allemansrätt, strandskyddslag och rennäringslag innebär alla ett slags nyttjanderätt till mark. De är också en demokratiskt sund och riktig inskränkning av äganderätten. Arrenderad mark innebär nyttjanderätt. Så det är inte heller på markområdet helt okänt med nyttjanderätt även om det juridiska skyddet för den som innehar nyttjanderätten i dag är mycket svagt, förutom när det gäller malmer och mineraler. Nyttjanderätter används även inom en del andra områden. Väg- och gatunätet är kanske det tydligaste. De ligger på mark som ägs av någon. Marken nyttjas ibland av någon annan än ägaren för att anlägga en väg eller gata på. Vägen och gatan nyttjas av människor som inte äger den. Det är ett system av nyttjanderätter.
Det vore rimligt att göra all mark kollektivt, demokratiskt ägd och kontrollerad för att utifrån det låta människor, företag och myndigheter få tidsbestämda nyttjanderätter. Jordbrukare bör ha nyttjanderätt och inte äganderätt. Skogsföretag, godsägare och stora jordbruksföretag också. Nyttjanderätter beslutade i demokratisk anda och med hänsyn tagen till de olika intressen som konkurrerar om markanvändandet. Samma sak med vattnet. Fiskerättigheter i sjöar, jakträttigheter, skogsutnyttjande och markägande bör förvaltas genom gemensamt och demokratiskt ägande och med hjälp av nyttjanderätter där detta är det som lämpar sig bäst. Nyttjanderätt bör också gälla användning av vatten i vattendrag och sjöar samt mark för vindkraft, kraftledningar, radio- och telefonmaster.
Nyttjanderätter är demokratiskt och löser problemet som kallas allmänningens tragedi och som är det som har lett till överutnyttjande av helt fria gemensamma naturtillgångar som fisken i havet. Äganderätt är inte demokratiskt utan låser begränsade resurser hos ett fåtal och utan att vi har full demokratisk och gemensam kontroll.
Det blir inte problemfritt med nyttjanderätter. Det kommer fortsatt att finnas konflikter mellan gruvbrytning, biologisk mångfald, jordbruk, boskapsuppfödning, skogsbruk, vindkraft, vattenkraft och urfolksrättigheter med mera. Men det får utvecklas säkra lagar och rättsprocesser där detta kan hanteras och där samhällets kollektiva intressen bör vara viktigast.
Den som erhåller en tidsbunden nyttjanderätt bör betala avgift för detta. Ungefär som dagens avgift för gruvbrytning med den skillnaden att avgiften inte bara ska gå till staten Om det till exempel byggs vindkraftverk eller anläggs en gruva på marken bör en del av avgiften gå till andra intressenter i marken, såna som har nyttjanderätt för jakt, fiske, renskötsel, skogsbruk och jordbruk eller vad det kan vara då värdet av deras nyttjanderätt minskar. Delar av avgiften bör också gå till byar, kommuner, regioner och stat.
Kvar måste också finnas allmänna och kollektiva nyttjanderätter som inte är föremål för individuella nyttjanderätter. Typexempel på sådant är allemansrätten, rätten till fritt kustnära fiske och fritidsfiske, strandskyddet samt rätten till dricksvatten, så kallade naturliga monopol som vatten- och eldistribution, järnvägar och järnvägssystem. Utbildningssystemet och vården bör inte heller omfattas av nyttjanderätter. Det finns säkert fler områden där detta är nödvändigt. Det krävs därmed också en socialistisk politik för ägande av tillverkningsindustri, handel och service med mera samt en socialistiska politik för naturliga monopol som inte är naturresurser.
- Inskränkningar i äganderätten – allemansrätt och socialism
- Äganderätten och upphovsrätten
- Om inskränkningar i äganderätten
- Inskränkningar i upphovsrätt och äganderätt är nödvändiga
- Ägares begränsade rättigheter
- Rennäringen – också en inskränkning i äganderätten
- Vänstern, arbetet, ägandet och immaterielrätten
- Inskränkningar i äganderätten – gruvlagstiftningen
- Nyttjanderätt inom dagens svenska jordbruk – jordbruksarrenden
- Naturtillgångar och deras förvaltning
- Malm och mineral ska vara kollektiv egendom
- Hur förvalta havens gemensamma resurser?
- Vatten – en gemensam resurs som inte ska vara privatägd
- Äganderätt bör ersättas av nyttjanderätt
- Ersätt markägande med nyttjanderätt till mark
- Tidsbegränsade jakträttigheter
- Allmänningens tragedi, äganderätt och nyttjanderätt
- Ägandet av himmel, hav, skog och bygd
