Har vi kvar förmågan till kollektiv handling?

Trettonhundratalshistorikern Abd-ur-Rahman Ibn Khald?n har kallats världens första sociolog. Det blev han när han tvingades beskriva en särskild samhällsmekanism för att förklara alla uppgång och fall i sitt Maghreb. Mekanismen kallade han asabiya, ett begrepp som hans översättare till europeiska språk har grubblat sig fördärvade på och för det mesta lämnar oöversatt.

Hans sentida uttolkare Peter Turchin översätter det helt enkelt med ”förmåga till kollektiv handling” och finner att det fungerar lika bra för att beskriva staters uppkomst i Europa under medeltiden. Alla stater, säger han, förutsätter ett grundande kollektiv som agerar gemensamt. Och liksom Ibn Khald?n finner han att när förmågan att göra detta försvinner så kollapsar deras stat. (Han varnar t.ex. för att detta håller på att ske i USA just nu).

Men begreppet kan också användas om varför, och när, medborgarna kan tvinga fram nån form av demokrati i en stat. Det handlar även då om förmåga till kollektiv handling.

I Ibn Khald?ns Maghreb var det boskapsskötare i periferin som besatt asabiya; de tvingades agera gemensamt för att värna om sina boskapshjordar mot främmande plundrare och konkurrenter. De boskapsskötarklaner som var särskilt skickliga på organisera kollektiv handling tog från tid till annan över statsmakten, i synnerhet när dittillsvarande makthavare hade börjat slåss inbördes.

I vår tid demokratiserades staterna av folkrörelseorganisationer. Det var t.ex. frikyrkor som drev igenom yttrande- och tryckfrihet i Sverige och England, och det var arbetarrörelser som drev igenom allmän rösträtt. De lyckades med detta för att de hade asabiya, förmåga till kollektiv handling.

Det var också arbetarrörelser som var drivkraften i välfärdsstatens uppbyggnad. Sverige hade världens största strejkfrekvens på tjugotalet och runt detta byggde också arbetarrörelsen och andra rörelser de inspirerade upp en folkrörelsekultur som präglade hela landet. Dittillsvarande eliter tvingades ge dem del i makten, som de utnyttjade för att främja folkmajoritetens intressen. Utan asabiya hade det inte gått.

Koyos – www.medlingsinstitutet.se, Mikkelsen, F. (1992). Arbejdskonflikter i Skandinavien 1848-1980; Edvinsson, R. (2005). Growth, Accumulation, Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000; www.scb.se. Public domain.

Men har vi den kvar?

Fackliga vänner försäkrar mig att ett kollektiv på en arbetsplats ofta kan driva igenom lokala intressen, ibland på ett spektakulärt sätt. Men längre än så går det sällan. När frågorna växer drunknar de i regel i de byråkratiska organisationerna vars funktionärer och ämbetsmän sällan har samma egenintressen som medlemmar och medborgare. Ibland med rätta, på kort sikt. I en tidigare bloggpost gav jag ett exempel och de skulle kunna mångfaldigas.

I Sverige har vi varit mycket duktiga på att bygga upp effektiva organisationer för att ta till vara medlemmars/medborgares intressen. Därför har funktionärers och byråkraters egenintressen fått alldeles särskilt mycket svängrum här, och folkmajoritetens asabiya har i motsvarande mån försvagats. Vilket har försvagat även våra organisationers styrka; någon handfull funktionärer orkar inte göra hur mycket som helst. Det är knappast nån slump att det är just i det ytligt sett välorganiserade Sverige som ojämlikheten har ökat värst av alla i-länder, och att det är just här som experimenten med marknadsstyrd välfärd har varit allra vildast bortsett från Chile (som dock har bättrat sig).

De ständiga regeringskriserna i Sverige tyder på att även de styrandes asabiya håller på att försvagas. Folkrörelseforskaren Sidney Tarrow har funnit att det är i såna lägen av de styrandes inre strider som folkrörelser kan få särskild kraft. Det vore därför lämpligt att ta lite konflikt för gemensamma intressen just nu och på sikt öka folkmajoritetens asabiya och därmed demokratin i landet.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.

Mer att läsa:

Liked it? Take a second to support Jan Wiklund on Patreon!
Become a patron at Patreon!