Jag heter Svensson. Jag har 5 helsyskon, ett adopterat syskon och två styvsyskon. Dessutom 9 kusiner varav 2 eller 3 stycken dött. När jag var ung tvekade jag inte en sekund med att ingripa om nån av mina bröder eller systrar på nåt sätt råkat illa ut. Men det behövdes i princip aldrig. Mina bröder slapp råka illa ut i skolan genom att jag var deras storebror. Jag var duktig i skolan men tillhörde vad som idag skulle kallas ett kriminellt förortsgäng.
Det hände dessutom i ett par fall att mina systrar behandlads illa av pojkvänner men vi bröder behövde aldrig gripa in. I ett fall sa systern uttryckligen ifrån att vi bröder inte skulle göra nåt och i det andra fallet var det egentligen aldrig aktuellt även om jag hade stor lust att ge personen ifråga en stor smocka. Vid det tillfället var mina andra bröder fortfarande små.
Jag kan utan problem förstå att fäder såväl som syskon kan ta till våld för att hjälpa och beskydda släktingar. Samtidigt är jag också övertygad om att en i första hand ska vända sig till polisen. Men det finns situationer där inget brott begåtts men där det ändå skett ett övergrepp. Eller där det begåtts brott men det finns inga vittnen utan ord står mot ord. I de lägena kan inga polisanmälningar i världen göra nån nytta.
Det finns heller inga problem för mig att förstå att den typ av egen rättsskipning utvecklas till ett omfattande privat rättssystem i vissa länder med en svag stat som Libanon eller länder där minoriteter aldrig kan få rätt som exempelvis Turkiet. Sådana system utvecklas också rätt lätt till vendettakultur och maffiakultur som i södra Italien, Albanien, i delar av Grekland som Kreta och Mani-halvön, på Korsika och andra ställen. Även i Turkiet och Libanon har en sådan kultur utvecklats.
När jag var ung hade jag flera bekanta och några vänner som var resande. Resande hade varit förtryckta i århundraden i Sverige och därmed utvecklat ett försvar mot majoritetskulturen. De kunde inte lita på polisen och andra myndigheter utan fick klara sig själv. En liknande kultur har utvecklats bland romer i hela Europa. Majoritetssamhällets rättsapparat används främst för att förtrycka dem och de kan inte lita på den. Därmed utvecklas en kultur där de löser tvister själva och där släkt, familje, heder och medling får stort inflytande.
Den typen av rättssystem utvecklas i minoritetsgrupper i hela världen, så också bland minoriteter som exempelvis mhallami, kurder, arameer (syrianer/assyrier) och andra folk i Mellanöstern. Naturligtvis är det inget som försvinner när de flyttar till Tyskland, Nederländerna eller Sverige. Med den segregation som finns här, de privatiseringar och nedskärningar som ägt rum under de senaste decennierna finns det dessutom riska för att den privata rättsskipningen stärks. När folk känner sig övergivna av staten vilket gäller många i de svenska förorterna såväl som landsbygden blir släkten och familjen viktigare. Konsekvensen är släktfejder och familjefejder. Det behöver inte betyda att de släkter som är inblandade är kriminella eller ingår i kriminella gäng.
Samtidigt är det inget nytt i Sverige. Det har alltid funnits. Så när journalister, ledarskribenter, politiker och poliser att det skulle vara nåt nytt i det svenska samhället så drömmer de.
I Sverige är släktfejder i modern tid kända bland resandefolket, romer, albaner och mhallami. Men även de krig mellan förorter som fanns när jag var ung på 1960-talet och 1970-talet eller mellan olika hålor på landsbygden kan liknas vid den sortens uppgörelser. Upploppet i Hjällbo under fredagen förra veckan uppvisar stora likheter med de uppgörelser mellan Stenungsundsbor och Tjörnbor som jag var med om och deltog i på 1970-talet. Både på allmän plats och i folkparker.
Det är inte heller så att alla som deltar i sådana slagsmål och uppgörelser är kriminella. Helt klart är att kriminella deltar i den sortens uppgörelser och att de i sån sammanhang kan ha ihjäl de som de är osams med. Förr i tiden skedde det i huvudsak med hjälp av kniv, idag används lika ofta skjutvapen.
Därför går det inte att hävda att de som deltog i slagsmålet och som hamnat konflikt i Hjällbo alla är kriminella. Helt klart är att det finns kriminella personer ur Ali Khan och deras allierade i det så kallade Hjällbonätverket på den ena sida i konflikten. Den andra sidan har blivit utsatt för våldet från det kriminella nätverket men består också av personer från ett par familjer, Simmo/Semmo/Semmou och Abdulfattah/Fattah, som i likhet med Ali Khan flytt från kriget i Libanon och tillhör samma folkgrupp, mhallami. De är troligen också släkt med Ali Khan. I Malmö finns ett exempel på en konflikt bland nära släktingar inom mhallamigruppen som pågått i decennier.
En familj ur en gren av släkten Simmo vilka stavar sitt namn Semmo förekommer i likhet med Ali Khan i polisens så kallade klanrapport. Men de som drabbats av våldet i Hjällbo tillhör inte den familjen och har ingen koppling till brottslighet och kriminalitet. Något som också polisen uppger. Det är ingen konflikt mellan kriminella och egentligen inte heller en konflikt mellan släkter. Det handlar i verkligheten mer om att en del personer tröttnat på Ali Khans gangsterfasoner.
Läs mer:
- Händelserna i Hjällbo är ett resultat av decenniers besparingar, privatiseringar och nedskärningar
- Hjällbo: Det handlar inte om en gängkonflikt och inte heller om klankultur
- Mhallami i Turkiet, Libanon, Tyskland och Sverige
- Libanon – baserat på religiös och etnisk splittring
- Sydöstra Turkiet, turkiska Kurdistan, Tur Abdin och Mardin
- Gangsters som ett sätt att förstöra förorter
- Släkten Ali Khan är framförallt ett symptom på att något är fel
- Partihallarna i Göteborg, mhallami och polisens klanrapport
- Libaneser i livsmedelsbranschen i Göteborg
