Kampen om marknadshyror – viktig bit i det stora pusslet

Ingen är egentligen riktigt säker på vad som hände. Det var sent sextiotal och plötsligt började produktivitetsutvecklingen stanna av. Den keynesianska verktygslådan med sin gas och sin broms – offentligt investerande eller sparande – fungerade inte längre.

Maskineriet som hade verkat så pålitligt, som bara rullat snabbare och snabbare för varje år och som genererat vinster nog till både ägare och anställda, gav plötsligt inte samma utdelning.

Rekordår förbyttes i stagflation och med det vändes den ekonomiska och politiska spelplanen upp och ned. Inte i ett trollslag, utan steg för steg – men med en konsekvens som är slående nu när man kan titta på det med lite perspektiv.

Nyliberalismen

Högern dammade av ett gäng österrikiska högerekonomer som (nästan) ingen tidigare tagit på allvar och staten förklarades vara roten till allt ont. Valutor kopplades bort från guldmyntfoten, lånemarknader avreglerades och fackföreningar (som förstås egentligen hade ännu mindre kontroll över utvecklingen än arbetsgivar­organisationerna) målades upp som samhällshot. Och så kunde man genomföra ett skifte – från produktion till spekulation.

Detta förändrade förstås kapitalet, försköt de interna styrkeförhållandena. Det exportberoende industrikapitalet har ett slags behov. Skol- och välfärds- och bostadsägar­kapitalet har helt andra. Deras intressen liknar snarare gamla tiders jordägaradel än nittonhundratalets industrialister.

Det vi kallar nyliberalism handlar i verkligheten mycket lite om ”fria” marknadskrafter och mycket mer om att staten släpper in kapitalet i delar av samhället vi tidigare trott var fredade från profitjakt.

Medan tillverkningen bit för bit flyttat till låglöneländer har marknaden bit för bit tagit sig in i – och tagit över – våra privatliv.

Extremexemplet är London där hus på fashionabla adresser står igenbommade eftersom de upphört att vara bostäder och istället blivit bytesvara mellan olika oljefonder. Det är ytterligheten av vad vi ser hända överallt när man bygger ett samhälle som i första hand är till för marknaden och i andra hand för människor.

Sett med historiska glasögon har höger–vänster i parlamentarisk mening under de senaste årtiondena bara varit en fråga om hur snabbt man tycker att förändringen ska ske, inte i vilken riktning. Om reformism en gång innebar att man använde den ekonomiska utvecklingen för att genomdriva förbättringar för folkflertalet har tågordningen nu kastats om.

Idag genomförs försämringar för folkflertalet för att genomdriva förbättringar för kapitalet. Det som framställs som små marginaljusteringar, lite eftergifter till Centerpartiet för att skapa underlag till en ”mittenregering”, är i det stora perspektivet ett uttryck för att socialdemokratin anpassat sig till sin nya historiska roll som förvaltare av den ekonomiska nyordningen.

Vänsterpartiet

När Vänsterpartiet försöker stoppa marknadshyrorna genom att väcka frågan om misstroende, är det en ansats till att blockera en liten del i detta enorma skifte. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har beskrivit agerandet som ett försvar för den svenska modellen, men det är förstås inte sant. Någon sådan har inte existerat på årtionden och det går inte att vrida tillbaka klockan ens om misstroendet skulle få stöd av en parlamentarisk majoritet.

Rekordårens ordning, antingen man kallar kallar den folkhemmet eller den svenska modellen, är för evigt förbi. Om vi ska prata om en svensk modell av idag, är det väl snarare skolvinster och strejkrättslagar vi borde prata om.

Vad Vänsterpartiet nu på allvar väcker är inte frågan om gårdagens ordning, utan kampen om morgondagens. Det gör bara frågan ännu viktigare.

En ledare från tidningen Internationalen

Läs mer om marknadshyror:

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!