Sen washingtoninstitutionerna (Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF)) själva börjat publicera rapporter om hur katastrofala deras krav på nedskärningar och privatiseringar har varit för många länder kunde man förvänta sig nya riktlinjer därifrån. Men nej, säger såväl Oxfam som det globala facket, ITUC. De nödlån som har beviljats länder på grund av Covid-19 fortsätter att vara kopplade till krav på nedskärningar och privatiseringar.
Det var i samband med skuldkrisen 1982 som de av rika länder dominerade internationella finansinstitutionerna började kräva att fattiga länder skulle skära ner på allt. Dittills hade de förordat att fattiga länder skulle industrialisera; när allt kommer omkring var det så de själva hade blivit rika. Men om det nu hängde ihop med att de plötsligt såg möjliga konkurrenter till sig själva på banan eller något annat – från ungefär 1985 började de kräva att de skulle göra sig av med de industrier de redan hade skaffat sig.
Medlet var att öppna för internationell konkurrens, skära ner, sälja ut och ge upp all industrialiseringspolitik. Gjorde inte länderna så blev de bojkottade på den internationella finansmarknaden.
En del länder, framför allt i Ostasien, vägrade böja sig, och fortsatte som tidigare. Dem har det gått ganska bra för. Andra länder kapitulerade, främst i Afrika, Västasien och Latinamerika. Där har det gått sämre. Detta enligt IMFs egen statistik.
Finanskrisen 2008
Efter finanskrisen 2008 började finansinstitutionerna pracka samma recept på relativt rika men tillfälligt insolventa länder typ Italien och Spanien. Där kom vändningen snabbare; redan efter några år kunde man konstatera att receptet inte hade gjort dessa länder mindre insolventa; mest drastiskt visade det sig i Grekland där skuldsättningen före receptet var drygt 100 % och efter att det hade fått verka en tid 170 %. Skälet är helt enkelt att receptet leder till att ekonomin krymper medan skulderna förblir lika stora som dom är.
Nuförtiden finns det ingen ekonom som tror på värdet av nedskärningar, påstår en del. Den enes utgifter är den andres inkomster, och skär man ner på utgifterna minskar också inkomsterna och alla blir fattigare.
Men ändå hänger nedskärningskraven med som villkor för att fattiga länder ska få lån.
Jag är visserligen principiell anhängare av Hanlons rakkniv och vill inte tro på någons aktiva illvilja. Men i det här fallet är det svårt att undvika misstanken att rika länder aktivt vill hindra fattiga länder från att bli rika. Exempelvis för att detta skulle innebära minskade privilegier åt dom själva. Det är häftigare att vara rik när andra är fattiga, och framför allt innebär det mer makt.
Oroande
Att följden blir att det inte går att försörja sig i fattiga länder och att människor där måste emigrera behöver ju inte oroa de rika ländernas överklass. Det betyder ju bara att fler är beredda att arbeta för struntlöner och exempelvis städa deras villor och uppträda som avtalslösa hjälparbetare åt diverse oseriösa underentreprenörer.
Men det borde oroa oss andra. Inte minst borde de som oroar sig över invandring försöka förstå vad den kommer sig av. Att folk aktivt hindras från att bygga upp sina egna länder, och måste försörja sig nån annanstans.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen
