Enligt mainstream nationalekonomi är offentlig verksamhet per definition ineffektiv. Följaktligen har politiker och ämbetsmän som har trott på mainstream nationalekonomi också blivit ineffektiva och inkompetenta, säger Mariana Mazzucato i sin nya bok Sikta mot stjärnorna, recension av engelska upplagan här.
Genom att inte våga göra något själva utan outsourca jobbet har de förlorat den kompetens de en gång hade, ända tills sånt som Nya Karolinska, eller på global nivå schabblet med covid-19, inträffade.
Vilket är något av en katastrof – bara stater är så stora och resursstarka att de har möjlighet att göra något åt de utmaningar vi alla står inför. Klimatförändringarna är bara en.
Men den självvalda inkompetensen är inte ofrånkomlig, menar Mazzucato. Med exempel främst från det amerikanska månprogrammet på 60-talet – sätta ett omöjligt mål och genomföra det på sju år – visar hon vad som krävs för att komma ur den.
Apolloprogrammet
Apolloprogrammet genomfördes 1961-69; i sig var det ett absurt projekt utan särskild nytta, som genomfördes uteslutande för att ledande USA-kretsar var oroliga för att bli förbisprungna på missilområdet av Sovjet. Emellertid resulterade det i datorindustrin, i en massa nya material, i LED-lampor, trådlösa headsets och mängder av andra produkter, till en kostnad av en sjättedel av vad finanskrisen 2008 kostade – eller en 25-del av krigen i Irak och Afghanistan (rensat för inflationen).
Hade man börjat med en kostnads-nytto-analys av det, av det slag t.ex. Trafikverket använder på järnvägsprojekt, hade det aldrig blivit av. Såna utgår nämligen från att inget förändras – och samhällsförändring var ju syftet med det hela.
Det hela organiserades som ett självstyrande projekt med ett syfte. Samarbeten med privata företag vidtogs om det gagnade målet, annars inte, och projektet självt behöll så mycket egen expertis att det kunde underkänna underleverantörer om det behövdes. Det hela skapade så mycket magi att företag slogs om att få vara med, även bortsett från den omedelbara profiten. Det är betecknande att sen staten beslutat att NASA ska gagna det privata näringslivet har mycket mindre kommit ut av det, även på detta område, än det gjorde på Apollo-tiden.
Internet
Arvet har främst burits vidare av det likaledes militäranknutna DARPA, som bland annat gjorde internet till vad det är idag. USA har för övrigt alltid varit mindre marknadstroende än EU, och alltid struntat i dess logik om det har gagnat militärstrategiska mål.
De syften som kan komma ifråga idag (Kritik av det bakomliggande tänket finns t.ex. här) är förstås mindre tekniskt, mer socialt bestämda, och därmed mer fyllda av konflikter. Därmed också svårare. Emellertid menar Mazzucato att också de kan brytas ner i uppdrag som är lika teoretiskt enkla som månprogrammet, och lika utmanande. Att exempelvis göra sig kvitt fossilbränslen på tio år vore inte svårare än en månfärd var 1961, förutsatt att en organisation sattes upp för det, med handlingsfrihet och regeringsuppbackning – och (menar Mazzucato) en fot i en folklig rörelse. Det senare behövs för att skapa legitimitet och bryta den statliga självnedvärderingen.
Green New Deal
Vad ska man då säga om de beslut om Green New Deal som har fattats i såväl USA som EU? Bättre än ingenting, menar Mazzucato men påpekar samtidigt att om man inte släpper den perversa föreställningen om att marknaden ska styra kommer inte mycket att hända. Marknaden styrs av företagens förväntningar, och om inte staten skapar nya marknader kommer alla att bete sig som vanligt. Det krävs nya lagar, nya infrastrukturer, nya finansieringsmodeller, nya offentliga beställningar helt utanför dagens marknader. Det behövs också en fördelning av nyttorna som går på tvärs mot marknadsprincipen, dvs styrs av en politiskt grundad uppfattning om rättvisa och deltagande för alla.
Möjligen kan man invända mot den här boken att Mazzucato använder lite för mycket konsultprosa, dvs tjusiga begrepp i övertalningssyfte utan att de står för så mycket. Möjligen är det medvetet. Den svenska titeln skulle ha passat utmärkt på någon av alla 1980-talets feel-good-böcker från näringslivet som fick korttänkta såväl byråkrater som NGO-representanter och folkrörelseaktivister att nedvärdera sin egen roll till att bli passopper åt bolagen.
Möjligen går det också att använda ungefär samma språk för att få dom att inse att var och en av dem måste stå på egna ben och spela sin egen roll.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam.
