Boktips
The Goodness Paradox
Richard Wrangham
Vintage Books
Homo sapiens utveckling: Mer feminin jämlik demokratisk
Darwins utvecklingslära beskriver naturligt urval så här: individer med egenskaper som gör dem bäst anpassade till den för tillfället rådande miljön överlever och fortplantar sig oftare än andra individer i den aktuella djurarten, och så sprids dessa egenskaper och arten förändras gradvis. Via denna evolution förvandlas hela djurarten genetiskt i riktning mot – förhoppningsvis – ännu bättre överlevnad och fortplantningsframgång. Och så sprids de nygamla generna vidare till kommande generationer.
Artificiellt urval innebär att människan styr evolutionen av sina många domesticerade husdjur så att de får de egenskaper som vi vill ha. Ofta innebär det att de avlas och tämjs till att bli fogliga, lätthanterliga och juvenaliserade (förbarnsligade). Den sovjetiska forskaren Dmitrij Beljajev avlade i ett berömt experiment skygga/aggressiva rävar till att bli kontaktsökande och svansviftande som snälla hundvalpar.
Detta exempel finns med i Harvardprofessorn i biologisk antropologi Richard Wranghams imponerande välargumenterade, faktatunga och övertygande bok ”The Goodness Paradox – The Strange Relationship Between Virtue and Violence in Human Evolution” (virtue betyder god och moralisk). Alternativ undertitel ”How Evolution Made Us More and Less Violent”.
Godhetsparadoxen
Hans huvudhypotes vad gäller människans evolution (Homo sapiens) är att vi har självdomesticerat oss. Med hjälp av vår språkförmåga, intelligens och socialitet har vi kunnat organisera oss i gruppkoalitioner mot starka, aggressiva, normbrytande, asociala och icke-konformistiska alfaindivider.
I stenålderns jägarsamlarsamhälle (liksom i vissa fall i dagens olika globala samhällen) kan vi bemöta våldsamma själviska individer (mest män) som inte anpassar sig till rådande kultur och traditioner med skämt, kritik, skvaller, varningar, bestraffning, förvisning och dödstraff. Allt detta kan leda till mindre lycka hos kvinnokönet – speciellt förstås mord som Wrangham betonar. Då kan ”busarna” definitivt inte sprida sina ”aggressiva gener” vidare. Så har vi på lång sikt lyckats självdomesticera oss.
Därigenom har vi människor omedvetet rensat ut en del gener för aggression, och förändrat det som en gång var ett våldsamt djur till dagens relativt fridsamma (docile = foglig) och socialt toleranta människosläkte. Detta i jämförelse med andra däggdjur och speciellt våra nära primatsläktingar som de aggressiva (”manliga”) schimpanserna. Troligen var våra förmänskliga förfäder en gång schimpansliknande varelser.
Paradoxen som Wrangham ser i människosläktet är att vi å ena sidan har utvecklat ett fredligt samspel i våra ingrupper (”den egna gruppen”), vilket ligger bakom vårt exceptionellt utvecklade kooperativa samarbete och kulturella lärande. Och å andra sidan har vi också utvecklats till en ovanligt våldsam djurart med mord på våra medmänniskor, och krig kollektivt planerade och utförda.
Våld
Varför då dessa paradoxala motsatta beteendetendenser hos oss människor? Förklaringen är att vi har två olika typer av aggression; reaktiv och proaktiv, förklarar Richard Wranham. Den förra är emotionell, instinktiv och en reaktion på rädsla och ilska, den senare är planerad och känslolös. Jämför med dråp i hastigt mod och överlagt mord (min liknelse). Det unika med människan är att den reaktiva aggressionen har minskat, och den proaktiva har ökat. Mer våld och mindre våld som den alternativa undertiteln säger. Men olika slags våld.
Mindre reaktiv aggression har att göra med vår självdomesticering, som är kopplad till juvenaliseringen. Även de ”kvinno”-dominerade bonoboerna har juvenila drag så de har troligen också juvenaliserats och blivit fredligare. Denna process kan alltså ske i det vilda, så varför inte också hos människan, menar professor Wrangham. Han anser att självdomesticeringen ledde till uppkomsten av Homo sapiens för cirka 300.000 år sedan.
Avrättningshypotesen
”Avrättningshypotesen” innebär att människans starka socialitet uppkom genom att grupper av män helt enkelt avrättade anti-sociala individer, vilket var en slags proaktiv aggression. Detta skedde med hjälp av språket, vilket var nödvändigt för att kunna samordna och planera utrensningen av antisociala individer.
Med språkets hjälp ökade alltså vår gruppvisa kapacitet för proaktiv aggression (våld), vilket i sin tur ledde till att den individuella reaktiva aggressionen (våld) minskade – genom mord på de aggressiva antisociala individerna.
Med proaktiva mord på reaktiva individer blev sålunda samhället fredligare. ”Negativt” upphetsat individvåld i samhället ersattes av ”positivt” kallblodigt gruppvåld för att indirekt förbättra gruppen/samhället.
Men även våld och makt i gott syfte kan förstås korrumpera (se socialismens misslyckande – min kommentar). Och enligt professor Wrangham använde männen delvis sin makt själviskt över kvinnorna, vilket ledde fram till patriarkatet.
Juvenalisering
Juvenaliseringen (förbarnsligandet) av människan innebar samtidigt en slags feminisering av tidigare mer aggressiva testosteronstinna hannar/män. När sedan gruppen/flocken av män hade gjort sig av med besvärliga individer upptäckte de att de med sin kollektiva styrka kunde avsätta alfahannen, den dominerande ledaren.
Det var början på den jämlika demokratiska ”egalitära revolutionen” som skiljer oss från våra närmaste släktingar bland de stora aporna – och från alla andra djur (även om tendenser till ”demokrati” & ”flockmakt” finns hos schimpanser och bonoboer, min kommentar)
I varje fall fick koalitionen av (mestadels) gifta mogna män makten efter att de hade störtat alfaindividerna. Vilka väl ofta (antar jag) var samma sak som de själviska hetlevrade (reaktiva) antisociala män som de nya kallhamrade (proaktiva) koalitionerna av allierade vanliga män tog livet av. Det var en slags omedveten styrd domesticering av människan själv – vi ”evolverade oss” själva artificiellt.
Resultaten av de ”moraliska morden” blev mindre av ”våldsamma aggressiva gener” i mänskligheten. Det förklarar ”Den konstiga relationen mellan moral och våld i människans evolution” som boktiteln ger utryck för.
Gräsrotsdemokrati
Stenålderns våldsamma blodiga ”folkuppror” öppnade vägen för en slags ”primitiv” enkel gräsrotsdemokrati. Paradoxalt nog kan en säga att de goda målen hedrade de onda medlen – ligger inte det i bokens titel (undrar jag)?
I vad mån även kvinnor och unga var med i störtandet av de ”djuriska” auktoritära alfadiktaturerna, och i genomförandet av den nya ”mänskliga” protodemokratiska ”urkommunismen” råder det forskaroenighet om. Vissa hävdar att det även skedde an slags könsmässig jämställdhetsrevolution ihop med den mer ”klassmässiga” jämlikhetsrevolutionen.
Jämlikhet
Vad gäller den egalitära revolutionen hänvisar professor Richard Wrangham till kollegan Christopher Boehm, amerikansk professor i kulturell antropologi specialiserad på primatologi (apforskning) – och denne hänvisar tillbaka. Deras åsikter sammanfaller:
Ungefär så här: Alla män/hannar ville bli alfahannar, men chansen för det var liten. Ingen ville heller bli dominerad av en mobbande alfahanne. Så kompromissen blev jämlikhet, ingen överordnad eller underordnad någon annan. Och så blev med tiden det jämlika beteendeidealet en del av vår mänskliga natur (vid sidan av själviskhet).
Alfahannarnas styrande ”dominanshierarkier” ersattes av ”omvända dominanshierarkier” där den breda manliga koalitionen av män dominerade och vakade över forna och potentiella alfaindivider. Detta enligt Boehm (jämför med den teoretiska tankefiguren ”proletariatets diktatur” – majoritetens diktatur över den borgerliga minoriteten).
Wrangham påpekar att andra forskare föredrar termen ”mot-dominanshierarki”. Då tänker man sig att den besegrade alfahannen inte hamnar längst ner, som hos Boehm, utan att han blir en del av den härskande mansalliansen. En jämlike bland jämlikar snarare än en besegrad föredetting (ett slags ”klasslöst samhälle”).
Ond eller god
Richard Wrangham kommer i sin viktiga bok om människans evolution, och hur den har påverkat oss, även in på den eviga debatten om människans sanna natur: I grunden ”god” och samarbetande som Rousseau och vänstern ”idealistiskt” hoppas på. Eller i grunden ”ond” och konkurrerande som Hobbes och högern ”realistiskt” räknar med – för att förenkla debatten.
Båda sidor har rätt enligt Richard Wrangham. Han betonar att (natur)vetenskapen idag kan slå fast att vi är dubbelnaturer med såväl bra som dåliga sidor. Men såväl våra positiva som negativa egenskaper är enbart flexibla beteendetendenser.
Vårt biologiska beteendearv är inte hugget i sten utan kan påverkas av kultur, politik och demokratiska beslut i olika riktningar. Någon biologisk determinism finns inte hos människosläktet. Medfödda mentala arvsanlag kan modifieras i den riktning vi själva och samhället önskar.
Hans Norebrink
Läs vidare:
# ”Demonic Males: Apes and the Origins of Human Violence” av Richard Wrangham (med Dale Peterson).
# ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior” av Christopher Boehm. Om det jämlika ”klasslösa” urmänskliga samhällets uppkomst på stenåldern (”den primitiva kommunismen”).
# ”Moral Origins The Evolution of Virtue, Altruism, and Shame” av Christopher Boehm. Om den mänskliga moralens uppkomst.
# ”Tidiga män och kvinnor var lika, säger forskare”, artikel i The Guardian av vetenskapskorrespondent Hannah Devlin: ”Studien visar att moderna jägare-samlare verkar på jämlikhetsbasis, vilket tyder påatt ojämlikheten var en avvikelse som kom med tillkomsten av jordbruket”. (men som framgår av recensionen finns det olika uppfattningar om den forntida jämställdheten mellan män och kvinnor).
