Stater är som alla organisationer intensivt egoistiska. Men eftersom stater styrs av människor, och till råga på allt människor med klassintressen, är egoismen inte alltid klok.
Ibland kan den dock vara rimligt intelligent.
Exempelvis styrdes Sverige rimligt intelligent i nästan två hundra år – ungefär från 1809 till 1980-talet. Staten la ner rimligt mycket energi på att få näringslivet att inte bara växa utan även att det skulle rimligt mycket gagna landet som helhet. Och man slösade inte bort resurser och människor på krig.
Exempelvis satsade man tidigt, enligt Ha Joon-Chang på att ”erbjuda tullskydd och subventioner till industrisektorn, i synnerhet till den nya verkstadsindustrin”. Detta för att det finns mer pengar i högteknologisk verksamhet än i gammaldags, och det kan vara nyttigt att ha sånt inom landet. Och man ”utvecklade en tradition av nära offentlig-privat samarbete i en utsträckning som är svårt att finna motsvarigheter till i andra länder”, med början i irrigation och dikning inom jordbruket men snart utsträckt till den mest moderna industrin, t.ex. telebranschen.
Svenska staten gjorde också ”stora ansträngningar att få tag i avancerad utländsk teknologi, inklusive genom statssponsrat industrispionage […] stipendier och stöd till studier och forskning, investerade i utbildning, stödde etablerandet av tekniska forskningsinstitut och erbjöd direkta forskningsbidrag till industrin”.
Mot korruption
Samtidigt bedrev man en mycket framgångsrik kampanj från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt mot korruption i statsförvaltningen eftersom man insåg att myndighetsutövning och profit inte hörde samman. Dessutom la staten ner stora resurser på att skapa marknader för den mest avancerade industrin, hellre än att systemet skulle sjunka ner i rentierism – t.ex. telefoner i början av 1900-talet, och bilar, hushållsmaskiner och mediciner efter 1950 – eftersom det var där pengarna fanns.
Vilket förvisso kunde ha sina kostnader, inte minst när det gäller bilismen, men på det hela taget var det till fördel för hela folkhushållet. Inte minst för dess fattigaste medlemmar som fick större tyngd i beslutsfattandet genom att deras medverkan krävdes i produktionen enligt den modell som valdes. Vilket under större delen av 1900-talet kunde mer än motverka den ojämlikhet som automatiskt skapas av industristöd.
Utrikespolitik
Och utrikespolitiska äventyr avhöll man sig visligen från. Försök i den vägen under 1600- och 1700-talen hade slutat med att man blev legosoldat åt den franska stormakten och drevs in i kostsamma krig för dess intressen. Efter 1809 höll sig Sverige därför utanför stormaktsblocken, satsade på att vara vän med alla och bedriva lönsam handel med alla. Ibland blev någon stormakt påtagligt starkare än andra och då böjde sig Sverige något efter dess intressen – men inte så långt att man äventyrade egna långsiktiga.
Exempelvis var de högljudda kraven att Sverige skulle ställa upp på tysk sida i första världskriget för att få vara med och dela bytet en kampanj från en minoritet. Staten nöjde sig med att behandla Tyskland välvilligt eftersom det låg närmast, men brydde sig i övrigt inte, klokt nog visade det sig. På motsvarande sätt böjde man sig för USA-påtryckningar under USAs storhetstid på 50-talet – men inte så långt att man inte samtidigt samarbetade med stater som ville frigöra sig från västinflytande.
Från och med 1980-talet förefaller denna intelligenta politik dock att vara död. När det gäller industri- eller näringspolitikens död är det förstås något som har grasserat i hela det atlantiska området – dock mindre i USA än i Europa.
Nato
Märkligare är kanske strävan från svenska staten att knyta upp oss militärt till den allt svagare och alltmer oförutsägbara amerikanska stormakten.
Jag har tidigare spekulerat i att upplåtelsen av svenskt territorium och svensk militär hjälp för Nato-övningar mot Ryssland är ett utslag av den svenska överklassens mindrevärdeskomplex gentemot sina kontinentala klassbröder, och en vilja att binda fast sig vid dem med starkast möjliga rep. Emellertid är det en konstig sorts rep: främst är det de anglosachsiska länderna som har ivrat för Nato-utvidgningar, jämsides med f.d. Sovjetvasaller som Polen och Lettland, medan t.ex. Tyskland och Frankrike har varit mer skeptiska.
Finansialisering
Kanske är det istället så att finansialiseringen av ekonomin, dvs att produktion betyder allt mindre och spekulation alltmer, har gjort att den nordatlantiska härskande klassen har förlorat sinnet för realiteter. Något som sen har smittat av sig på staterna vilket yttrar sig som oförmåga att förstå ekonomiska sammanhang, se också här. Och Sverige har en av världens mest finansialiserade ekonomier, fullt ut lika finansialiserad som exempelvis UK:s.
Kanske har detta lett till att Sverige har en av världens mest orealistiska stater, som är fullt i stånd att till exempel inbilla sig att det relativt fattiga Ryssland ska vara istånd att invadera Europa, och hyser speciellt illvilliga planer mot Sverige*), som därför behöver hjälp av ett allt skakigare USA?
Ingen vet. Förmodligen inte ens de själva, annars skulle det väl läcka ut.
Hur som helst, att röja i destruktiva och ointelligenta statsledningar har traditionellt varit folkrörelsers uppgift. Det måste det bli nu också. Och då är det en sak man måste minnas: att underdånighet och undergivenhet aldrig har betalat sig. Folkrörelser måste ifrågasätta hela legitimiteten hos systemadministratörer som inte förmår vara till nytta.
Kanske också ifrågasätta systemet som sådant.
Jan Wiklund
Fotnot:
*) Detta har förstås alltid varit en trosartikel hos militären, berättar Ernst Wigforss i sin självbiografi, och den bröts inte ens när bolsjevikerna 1917 offentliggjorde alla militära planer och det kunde visas att dessa alltid riktats mot Tyskland och att Sverige inte ens förekom där.
Dock har alltid det politiska systemet tidigare tagit sådant ytterst trankilt.
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam.
