Fakta saknar betydelse utan koppling till känsla och vilja

Flera politiska partier agiterar för att Sverige behöver mer kärnkraft. Det antas inte bara hjälpa mot den globala uppvärmningen utan också mot höga elpriser. Se till exempel här och här.

Nu är detta uppenbarligen bara en s.k. politisk sanning, enligt en skrift som KTH, Chalmers och Lunds tekniska universitet har ställt sig bakom: Är kärnkraften nödvändig för en fossilfri, svensk, elproduktion?.

Det är inte bara så att kärnkraft är dyrt – 1,00-3,50 kr/kWh mot 0,20-0,70 kr/kWh för vindkraft och 0,40-1,00 kr/kWh för solenergi. Kärnkraftverk tar också lång tid att bygga, ca 20 år, och på den tiden hinner man med många vindsnurror och solpaneler.

De mer hovsamma av kärnkraftsförespråkarna hävdar att den behövs för att jämna ut när det inte blåser och solen är skymd. Men detta räcker våra kraftverkssjöar utmärkt till för.

Och i den mån vi har energibrist just nu är den lokal, i Norrbotten kostar energi nästan ingenting. Fler ledningar till storstäderna skulle råda bot för den.

Vilket inte hindrar att kärnkraftsagitationen fortsätter.

Att påstå saker utan grund

Agitationen för Natoanslutning var ett annat exempel på samma tema. Enligt den bevisade Rysslands angrepp på Ukraina att det också tänkte angripa oss. Att det har stora svårigheter att ens betvinga Ukraina betydde ingenting, inte heller allmän kunskap om Rysslands ekonomiska efterblivenhet och svaghet. Mer om detta här.

Skolpengen är ett annat exempel, eller för den delen hela privatiseringen av offentliga verksamheter. Den genomfördes snabbt, grundat på ideologisk visshet och utan konsekvensvärderingar, och upptäcktes tjugo år efteråt nästan undantagslöst ha gjort verksamheterna sämre.

Ett mer internationellt exempel är euron, införd i vag förhoppning om global storhet – trots att det inte rådde brist på varningar – men resultatet blev att man har fastnat i ett förbud mot att investera.

Uppenbarligen har ändå politikerna rätt. Det går alldeles utmärkt att påstå saker som inte har den ringaste grund i verkligheten. Väljarna straffar dom inte för detta. Kanske framtida väljare gör det, men det bli i så fall nästa politiska generations problem, när man själv har gått i pension eller skaffat sig en lönande befattning som PR-konsult till nåt börsbolag.

Rationalitetens minskade betydelse

I själva verket kan man inte skylla på politikerna här, de följer bara en allmän trend. Universitetet i Wageningen plus Indiana University har samlat uppgifter om rationalitetens minskande betydelse under de senaste decenniernaför en längre artikel se här, och funnit betänkliga samband. Runt 1975 slutade man använda begrepp som data(!), resultat, begränsning och procent och från 90-talet formligen exploderar användningen av ord som sanning, känna och tro. Förnuft har graderats ner och känsla upp. Samtidigt har ”vi” minskat medan ”jag” har ökat.

Forskarna kan tänka sig många orsaker till utvecklingen, t.ex. den vardagliga nyliberalismens allmänna jag-fokus och likgiltighet för hur något påverkar samhället i stort, eller lättheten att på sociala media påstå vad som helst utan grund – man vet inte längre vem man kan tro på.

Men något annat hände också mellan 1975 och 2000: politikerna började legitimera destruktiva, ojämlikhetsskapande ekonomiska reformer med vad ”vetenskapen” sa, i detta fall neoklassisk nationalekonomi. Inte undra på att ”vetenskapen” har tappat legitimitet. Den har ju direkt medverkat till att göra folks liv sämre.

Fakta och känsla

Så vi kan inte anklaga allmänheten för att fakta biter sämre nu än förr. Fakta i sig själva har ingen betydelse om de inte kopplas till känslan och viljan. Känslan för och viljan till ett bättre liv. Fakta utan inriktning är värdelösa.

Antagligen var detta orsaken bakom rationalitetens starka ställning före 1975; den kopplades till den ökade materiella levnadsstandarden. Till ett utopiskt projekt.

Förmodligen behövs ett sådant utopiskt projekt även idag – se även här och här – om det ska finnas nåt intresse för att ta reda på hur något är.

Jan Wiklund

PS. Vad är det för känsla och vilja moderaters och liberalers fäbless för kärnkraft kopplas till? Jag kan inte se någon annan än en het önskan att tvåla till miljörörelsen ordentligt. Men jag är öppen för förslag.

Tidigare publicerat på bloggen Gemensam.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Jan Wiklund on Patreon!
Become a patron at Patreon!