Jaha, då ska sossarna plötsligt bli ett nytt parti för att vinna nästa val. Eller snarare ett gammalt parti – det välfärds- och folkhemsparti som relativt framgångsrikt byggde landet fram till 80-talet. Antar jag, för det hela är ännu lite löst i kanterna.
Men samhällsgemenskap verkar vara det nya slagordet – ersätter kanske solidaritet? Och plötsligt är det fullt av den självkritik som socialdemokraterna knappast är kända för. Efter runt 40 år i regering och opposition ser man plötsligt det som alla med minsta politiska intresse sedan länge redan sett:
Trubbel med exploderande ojämlikhet. Problem kring nyrikedom, skatteflykt, gynnade rika, integration, rasism, invandring, bostadsbrist, segregering, nyfattigdom, utsatthet, diskriminering, socioekonomiska klassklyftor, gängkriminalitet. Problem med privatisering, nerskärning, orättvisa mellan skolor, digitala kunskapsklyftor, och new public management i skola, vård och omsorg. Stök i skolan, elever med neuropsykiatriska variationsproblem blir inte sällan hemmasittare.
Förlorat stöd
Vidare att det stora arbetarpartiet (s) förlorat stödet från landsbygden och från stora delar arbetarklassen, inte minst i krisande bruksorter med mansdominerade fabriker. Socialdemokraterna har sitt nya stöd i storstäderna, medelklassen, tjänstemännen och kvinnorna. Sossarna har i mycket bytt sitt stöd från arbetare till tjänstemän (tjänstemän kan idag ibland ha lägre inkomst än arbetarklassen). Sossarna närmar sig 50 procent stöd bland kvinnorna.
Den traditionella manliga industriarbetaren (ofta på mindre orter) röstar troligen i högre utsträckning på högerborgerliga halvrasistiska sverigedemokraterna. (i Sverige som i övriga Europa). Deras ”framgångar är ett rop på hjälp”. Socialdemokratiska väljare säger att ni inte lyssnar på oss… vi kan inte ”klara av integrationen”, enligt två socialdemokratiska ledare ute i landet (citerade i DN).
Många andra s-gräsrötter vill satsa på välfärd, jämställdhet och jämlikhet, frågor som ofta attraherar kvinnor, inte minst i kvinnodominerade vården. ”Vi har varit alldeles för rädda om medelklassen för att våga att prata om omfördelning”, menar en ledande kvinnlig s-politiker i Gävle.
Folkhemmet
Men, påpekar undertecknad, folkhemmet vi svenskar av olika ursprung byggde fick en skjuts framåt av vår oförstörda industri efter andra världskriget. Sedan dess har globalisering, EU, det kommande NATO, marknadstänkande, nyliberalism, borgerliga tankesmedjor, skatte- och rikemansflykt utomlands, en allt mer ”otraditionell arbetarklass” (färre fackligt aktiva manliga industriarbetare), färre och passivare (s)-medlemmar, samt en försvagad fackföreningsrörelse, alla har minskat möjligheterna att bedriva visionär nygammal s-politik. Om nu det skulle vara ambitionen? Icke, (s) är för medelklassat för det.
För att inte tala om s-ledarna som sedan länge lämnat de socialistiska idealen. Socialdemokratin har blivit ett alternativt karriär- och maktparti för medelklassen. Med bra löner och spännande jobb, och efter den politiska karriären går många vidare till ekonomisk karriär hos den borgerliga medel-överklassen.
Kan ett (s)ånt förborgerligat parti återskapa vårt gamla nationella folkhem (om nu det skulle vara tanken). Skulle inte tro det. Välfärdsvänstern har flyttat till vänsterpartiet.
Hans Norebrink
