Den 9 december 1969 lade 35 arbetare vid Leveäniemigruvan i Svappavaara ned arbetet, och satt kvar i truckverkstaden när morgonskiftet skulle gå på. År av uppdämt missnöje som bubblade upp till ytan i en spontan gemensam aktion. Dagen efter sittstrejkade arbetarna i Kiruna, och ännu en dag senare arbetarna i Malmberget. 4 800 arbetare hade gått ut i en vild strejk, en formellt avtalsstridig och olaglig strejk. Fackföreningen (LO och Gruvindustriarbetareförbundet) motarbetade strejken tillsammans med arbetsgivaren (statligt ägda LKAB).
Det fanns ett utbrett missnöje med de hårda villkoren i gruvan. LKAB hade dubblerat produktionen på tio år och gjorde stora vinster. Lönerna hade inte hängt med. För att rationalisera verksamheten hade ett US-amerikanskt tidsstudiesystem, UMS, som hämtats från bilindustrin införts. Varje moment tidsmättes och värderades. Systemet kom att kallas för Utan Mat Snart, Ultramodernt slaveri eller MUMS för Arbetsgivaren.
De strejkandes krav var till en början månadslön istället för ackord men det utökades snart med krav på en förbättrad arbetsmiljö. De strejkande ville själva sköta förhandlingarna med LKAB, som vägrade. LO och LKAB försökte tillsammans stoppa strejken och facket fick svidande kritik för att gå bolagets ärenden. Gruvarbetarna vann sympatier över hela Sverige. Kyrkor i Norrbotten tog upp kollekt till de strejkande, och bidrag strömmade in från hela landet, även från utlandet. Sammanlagt samlades det in mellan 5 och 6 miljoner kronor till gruvarbetarnas strejkfond.
Efter nyår kom de strejkande och facket fram till en kompromiss om hur förhandlingarna skulle skötas. En 27-mannadelegation bildades med 21 personer från de strejkande och 6 från gruvfackets avdelningar. För att leda delegationen valdes ingen fackrepresentant, utan en av de valda strejkledarna, Ture Rantatalo från Kiruna.
I slutet av januari 1970 kom LKAB:s vd, Arne S Lundberg, upp till Kiruna för första gången under strejken. Vid ett stormöte lovade han bättre arbetsmiljö och regelrätta förhandlingar. Men kravet var att de strejkande skulle gå tillbaka till arbetet. Vid ett stormöte de 31 januari röstade arbetarna för att strejken skulle fortsätta. Förhandlingsdelegationen hade en egen omröstning som slutade 12-12. Delegationens ordförande, Ture Rantatalo fick mot sin vilja fälla utslaget. Han röstade för tillbakagång. Det fanns nu två motstridiga uppmaningar till arbetarna, dels stormötets, dels förhandlingsdelegationens. Vid ett sista stormöte uppmanade Ture Rantatalo de strejkande att gå tillbaka till gruvan. Han lämnade podiet i tårar.
Den 4 februari, efter att ha strejkat i 57 dagar, återvände de strejkande till sina arbetsplatser. En del av de ledande under strejken, exempelvis Elof Luspa, såg detta som ett nederlag för gruvarbetarna, men som en seger för den svenska arbetarklassen. Förhandlingarna togs nu helt över av fackföreningen. Arbetsförhållandena blev därefter gradvis bättre, ackordet och UMS försvann. Gruvstrejken fick stor betydelse för hela den svenska arbetsmarknadslagstiftningen. Det fanns ett stort pyrande missnöje i Sverige och i den stora gruvstrejkens kölvatten inleddes en rad vilda strejker. Konsekvensen av gruvstrejken och den efterföljande arbetarkampen på 1970-talet blev b.la. lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetarskyddslagen, arbetsmiljölagen och förtroendemannalagen samt sänkt pensionsålder.
Läs mer:
- En seger för alla arbetare i Sverige
- Hamnarbetarstrejken 1969
- Hamnarbetarförbundet fyller 40 år
- Hamnarbetarstrejken 1974
- Arendalsstrejken – strejken som knappt var
- Från lean production till nedläggning
- En annan värld – mina år på Saab
- Visst kan man vinna strejker
- Att kämpa lönar sig
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.