För inte så länge sedan gav Pelle Sunvisson ut romanen Svarta bär, där han gestaltar sina erfarenheter av att wallraffa som ukrainsk bärplockare i norra Sverige. I sin nya bok – Svenska palmen – berättar han om ett annat under cover-projekt. Denna gång har han levt som svartarbetande ukrainsk byggarbetare i Stockholm.
Som roman betraktad är Svenska palmen ännu bättre än Svarta bär. Det hänger bland annat samman med att den har en enda huvudperson – Ruslan – vars historia ger berättelsen en tydlig stomme.
När jag läste Svenska palmen kom jag att tänka på många andra arbetarskildringar. Berättelsen om Ruslan påminner exempelvis ganska mycket om den Ivar Lo-Johansson berättar i Kungsgatan (1935) om Adrian, en ung man som kommer till Stockholm för att bli arbetare. Men medan Adrian bärs fram av en segrande arbetarrörelse är Ruslan dömd till ett liv i samhällets marginaler (om han inte rent av kastas ut ut landet). Denna jämförelse säger mycket om förhållandena på arbetsmarknanden och det politiska läget i vår tid.
Faktum är att arbets- och arbetarskildringarna i Svenska palmen ibland har större likheter med det tidiga 1900-talets arbetarlitteratur än med 1930-talets. Inte minst får den mig att tänka på Robert Tressells The Ragged-Trousesered Philantropists som handlar om byggarbetare i England kring sekelskiftet 1900. Också detta tål att tänkas på.
En längre text om Svenska palmen finns i Klassekampens bokmagasin.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
