Under mina trettio år som treskiftsarbetande vårdarbetare (patient-transportör, sjukhusvaktmästare) på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg pratade jag gradvis allt mindre politik.
Det fanns allt mindre intresse. Speciellt bland de yngre, som skulle läsa och resa till Australien, inte stanna kvar. Så varför då ens gå med i facket, resonerade de. Bättre göra lite karriär.
Det som snackades runt det i politiken så ofta omtalade ”fikabordet” var inte politik. Det var familj, hem, hus, idrott, nöjen, veckoslut, motsatta könet, barnen, pensionen, prylar att köpa, solresor.
Nu hade vi ”errare” (idag KP, kommunistiska partiet) på 70-80-talen tjatat sönder folk med ”påtvingad” politik, insamlingar, protestlistor, flygblad och tidningsförsäljning. Många av de äldre gubbarna var ofta ganska trötta på oss.
Sen hade de fasta jobb och fick det lite bättre materiellt nästan varje år. Då glömde man lätt de arbetslösa, de fattiga ensamma mödrarna, privatiseringarna, nerskärningarna av välfärden, oron för pensionen, nyliberalismen och ”New Public Management”.
Allt detta tänkande sammanfattades i det vanliga uttrycket bland gubbarna att ”Vi har det för bra”. Alltså inte att det var fel att ha det bra. Men att de hade det för bra för att känna att de som i gamla tider behövde kämpa fackligt och politiskt.
De hade rätt
Men ser ni inte hur samhället sedan 80-talet gått alltmer åt höger, åt det borgerliga hållet, tänkte jag förtvivlat. Men passivt stöd till socialdemokratin kändes ändå rätt för de flesta. Vad var alternativet? Alla som ville kunde ju se hur misslyckat Sovjets ”kommunism” var.
Så min bitterhet över mina arbetskamraters politiska ointresse övergick i förståelse – de hade rätt. Det socialdemokratiska ”vänsternationalistiska” och faktiskt delvis socialistiska folkhems- och välfärdsbygget gjorde Sverige till ett av de bästa länderna i världen att leva i. Men äkta socialism är förstås ännu bättre – men den väntar vi ännu på!
Och nu är Sverige en av de sämre välståndsländerna i Europa, och en av de mest ojämlika länderna. Enligt LO tjänar toppchefer 61 gånger mer än vanliga löntagare. Och klimatet på arbetsplatserna har blivit hårdare. Lägg till återkomsten av pigor och springsjasar. Gigekonomi.
Glädjeämnen
Det finns lite glädjeämnen i form av facklig aktivism i vissa branscher. Och lite av ny ungdomlig vänsteraktivism (fast en del verkar ha fastnat i samma svartvita dogmatism som förledde mig och mina vänner och arbetskamrater på 70-talet).
Men i stora drag är arbetarklassen ganska passiviserad i Sverige. Att de arbetande är mer invandrardominerade och kvinnodominerade numera gör också en del, liksom att vissa jobb försvunnit. Den traditionella fackligt-politiskt aktiva manliga industriarbetarklassen är mindre idag.
Dessutom har vi globaliseringen som gör att överklassen och företagarna är mer ointresserade av klassamarbete och eftergifter till arbetarklassen. Och vi har byråkratiseringen, karriärismen, och toppstyret i socialdemokratin och facket.
De känns nog för många att det inte finns något alternativ. Men vänsterpartiets utveckling till en ny mer självmedveten lite vänstersocialdemokratisk rörelse känns inspirerande, tycker jag (en återgång till 70-talets Sverige vore ett framsteg som jag ser det).
Debattören Jan Wiklund uttrycker insiktsfullt i ett mejl till mig den långa tankeutvecklingen sedan arbetarrörelsen uppkomst kring 1890. Då uppstod en facklig materiell och en socialistisk ”ideell” rörelse för demokrati, socialism och ett slut på fattigdomen och otryggheten.
Bygga sommarstuga
Den politisk-fackliga rörelsen i folkdjupet varade till andra världskriget och till den begynnande välfärden från 50-talet och framåt.
Min mormor och morfar som växte upp i nöd, svält, hushållsgris och trångboddhet kunde bygga en sommarstuga och resa utomlands. Det var en lång standardresa sedan morfar började som 13-åring på brädgården, och mormor ibland nattetid stal potatis från bönderna.
Vid Ådalshändelserna 1931 dog fem arbetare. I Sandarne mellan Söderhamn och Ljusne demonstrerade också arbetare mot strejkbrytare året därpå, och tre arbetare blev skottskadade av polisen.
Där var min mor med på morfars axlar. Senare blev hon den första i bruksorten Ljusne att ta studenten. Hon blev lärare och behövde inte längre vara avundsjuk på bondbarnens medhavda feta mat på skolluncherna (själv hade hon hårdbröd och sill).
Men åter till Jan Wiklund. Skälet till att Sverige utvecklades i demokratisk och delvis socialistisk riktning var arbetarklassens politiska och fackliga aktivism. Enbart när arbetande män och kvinnor, gräsrötterna, ”lekpersonerna”, aktivt blandar sig i samhällets maktspel kan de driva utvecklingen till vänster (som skedde 1890-1940, enligt Jan Wiklund).
Men när arbetarklassen gradvis fick det bättre, så nöjde de sig med arbetarrörelsens ena mål – ett slut på fattigdomen, moderna bostäder, slut på kallvatten, utedass på gården, eller delad toalett i svalen (göteborgska för trapphuset) – som jag upplevde när jag kom till Göteborg 1970.
Den stora massan av arbetarklassen glömde gradvis det andra målet för arbetarrörelsen; socialism, jämlikhet och ekonomisk demokrati på arbetsplatserna. De nöjde sig med att leva för fritiden.
Från socialism till konsumism
Makten lämnade de kvar hos överklassen och karriär-politikerna. Så vad kom istället för socialism? Som Jan Wiklund lite redigerat uttrycker det i sitt mejl till mig:
”Skälet till att politiken utvecklades i demokratisk riktning cirka 1890-1940 var vanligt folks aktiva inblandning i samhällets maktspel. Det var det enda motmedlet mot överheten.
Men det successiva överlåtandet av politiken åt proffs, för att istället ägna sig åt privatliv, konsumtion och nöjen efter 1945, ledde till att den demokratiska framstöten mattades av och vändes i sin motsats på 80-talet.
Så länge det bara är kapitalister och statsbyråkrater som deltar i det politiska spelet, så kommer politikerna enbart att skapa kompromisser mellan deras intressen”.
1970-talet
Den sista gång den svenska arbetarklassen på allvar tog upp det socialistiska målet var under 70-talet, med mbl, löntagarfonder och vilda strejker. Det var det som engagerade mig politiskt som ung socialistisk arbetare. Men på 80-talet drog en segrande nyliberal våg över världen – som något avmattad pågår än, nästan ett halvt sekel senare!
Det är egentligen inga nyheter detta jag skrivit. Vad som fick mig att fundera var Jan Wiklunds tankar om passivisering via privatlivet. Roligt individuellt självförverkligande nu, istället för arbetarklassens kollektiva självförverkligande i framtiden.
Men livet är alltför kort för att tillbringa 8 timmar om dygnet på ett jobb där man saknar inflytande, och där relationen mellan människor präglas av ojämlikhet och hierarkiskt toppstyre över en maktlös majoritet.
I jämförelse med all lättviktig underhållning idag framstår vänstern som tråkig. Säkert mina långa torra teoretiska texter och recensioner också (förlåt!).
Så hur kan vi göra vänsterpolitik mer underhållande?
Hans Norebrink
Fotnoter
# Egentligen har jag oavsett vad jag under mitt liv politiskt har kallat mig för haft samma socialistiska politiska mål: Ekonomisk jämlikhet och ekonomisk demokrati. Plus idag engagemang för ekologi och klimat. Folkmakt och frihet, och värnandet av vår gemensamma jord.
# Reklampåverkan, köplusta och prylraseri skapades också genom kommersialiseringskampanjerna på 50-70-talen (en utveckling som exempelvis nådde Ryssland först år 2000).
# På grund av mammas skilsmässor och jobbyten blev mormor och morfars hälsingska bruksort Ljusne min ”hemstad”, där jag ännu har barndomskontakter, från alla skollov där.
Där fanns sågverk, kraftverk, kättingfabrik, men numera mest pensionärer, somaliska flyktingar och nerlagda affärer. En gång korades Ljusne till Sveriges mest socialdemokratiska ort – 80 procent.
En idag ganska okänd arbetskraftsinvandring skedde från det norska inlandet till Norrlands kust. Från norska Röros kom de över bergen och följde älven Ljusnan ner till arbeten i Ljusne. Så är min mormor halvnorska och jag alltså åttondels norrman.
Läs också på bloggen Gemensam och Folkrörelsebloggen.
