Om Socialistisk Politiks westplaining

Publicerad denFörfattareJan Czajkowski

Håkan Blomqvists (HB)* slutreplik till Ukrainadebatten i Internationalen nr 15/2022 klargör tyvärr inte de frågor som diskuterats de senaste veckorna. Men naturligtvis kommer diskussionen om kriget i Ukraina att fortsätta så länge kriget pågår. i hela samhället och i alla media. Socialistisk Politik (SP) kommer inte att kunna ställa sig vid sidan om.

Tack vare sin litenhet och begränsade genomslag går SP nästan alltid under radarn i samhällsdebatten. Och tur är kanske det just nu. Men det är inget bra motiv för att smita undan sitt ansvar, åtminstone inte om man strävar efter att bli en kraft att räkna med i framtiden.

Jag är övertygad om att ju längre kriget mot Ukraina fortsätter, desto mer kommer det att visa sig att inställningen till det blir en vattendelare inom framför allt den europeiska vänstern. Och då tänker jag inte bara på de totalt bankrutta grupperingar av Putinkramare som tagit ställning för Ryssland i konflikten. Utan även på dem som i likhet med SP tagit ställning för att Ryssland ska lämna Ukraina, men som har sorgligt svårt att samtidigt klart och entydigt uttala sitt stöd för Ukraina – samtidigt man aldrig försummar att peka ut NATO som medansvarigt för kriget.

Så även om HB sätter punkt för den hittillsvarande diskussionen i Internationalen just för ögonblicket, så är sista ordet förstås inte sagt. Jag hoppas kunna fortsätta diskussionen i de kanaler där det finns möjlighet att göra sin röst hörd. Med förhoppning om att SP och den övriga ”centristiska” vänstern så småningom ska komma fram till en bättre ståndpunkt.

Nationellt oberoende

I mitt sista inlägg i Internationalen 14/2022 ställde jag två frågor. Den första var med en direkt hänvisning till Gilbert Achcars artikel i International Viewpoint 21 mars: ”Anser SP att principen om att stödja kampen mot nationellt förtryck oavsett ledarskap vid ett imperialistiskt angrepp är felaktig eller föråldrad, eller är Ukraina ett undantag?”

Jag föreslog alltså tre alternativ som jag bad om ett ställningstagande till. Ett underförstått fjärde alternativ, att ta ställning för ”principen om att stödja kampen mot nationellt förtryck oavsett ledarskap vid ett imperialistiskt angrepp”, trodde jag inte var aktuellt längre eftersom jag just innan citerat Peter Widén** som slagit fast att man kan stödja det ukrainska folket, men aldrig landets statsapparat.

HB:s svar på frågan blir nu att inte att välja något av de tre eller fyra alternativen utan kort och gott – ”ett principiellt ja”.

Jag blir konfunderad. Ja till vad? Och HB fortsätter: ”Vilket även har framgått av samtliga uttalanden från SP:s styrelse”.

Jag gör en välvillig tolkning och antar att HB nu uttalar ett stöd för principen om att stödja kampen för nationellt oberoende oavsett ledarskap, även om han grumsar om ”klichéer” och förespråkar ”en konkret analys”. För mig framstår det i alla fall som att han har en delvis annan inställning än Peter Widén. Om det är på det viset är det enligt min mening ett steg i rätt riktning.

Putins krig

HB förnekar dock återigen att SP på något sätt har urskuldat Putins krig. ”Men…” – det finns tyvärr alltid ett ”men” när SP protesterar mot Rysslands krig – ”… att NATO allt tätare inringat Ryssland är oomtvistat”.

”Oomtvistat?” Ja, kanske inom SP:s ledning. Men poängen med min tidigare artikel var just att ifrågasätta SP:s bild av en kvävande inringning av Ryssland – att peka på att det inte finns några aktuella konkreta exempel på detta, och att drivkraften till NATO:s utvidgning i de gamla öststaterna kom från befolkningarna i de länderna och inte från NATO.

HB fortsätter: ”Från Putinregimens håll skulle därmed det ryskockuperade Krims och Donbass’ säkerhetsläge dramatiskt försämras”. Och därmed bekräftar han indirekt att om ”inringningen” börjar kännas obekväm för Kreml, så beror det just på att det är deras egna upprepade försök att spränga gränserna som skärpt motsättningarna med NATO. Så egentligen vore det minst lika relevant att att hävda att Ryssland under de senaste tjugo åren försökt ringa in de europeiska NATO-länderna.

Om det var NATO:s ”inringning” och utvidgning som huvudsakligen motiverade Rysslands krig, då har Putin redan förlorat, eftersom allt talar för att både Finland och Sverige kommer att lämna in sina medlemsansökningar inom den närmaste tiden. Men det är uppenbart att Putin inte längre ens försöker motivera invasionen på detta sätt, eftersom det i den ryska propagandan i stället handlar om att ”av-nazifiera” Ukraina, vilket innebär att landet inte har något som helst existensberättigande utanför det ryska imperiet.

Westplaining

Det SP och Internationalen ägnar sig åt brukar av östeuropeiska socialister kallas för ”westsplaining”. När det verkligen gäller, när de östeuropeiska länderna hävdar sitt oberoende och suveränitet, vilket även inkluderar att om de så önskar söka medlemskap i EU och NATO, då är de inte längre intressanta att lyssna till. Då blir länder som Ukraina bara brickor i det större spelet mellan stormakterna, där USA och NATO alltid är den grundläggande huvudfienden.

Detta handlar inte om att odla några illusioner om NATO, utan om att inse att ett öppet storkrig med Ryssland inte är någon framkomlig väg för västmakterna. NATO utgör framför allt ett hot mot de fattiga länderna utanför Europa. Och på längre sikt kanske också mot en inre fiende i de olika NATO-länderna.

För mig framstår talet om inringning av Ryssland mest som ett hjärnspöke inom delar av den internationella vänstern. När NATO byggdes upp kunde man fortfarande tänka sig scenarier där en konflikt med Warszawapakten skulle kunna utkämpas med konventionella stridskrafter. Men idag förefaller det orimligt att ett krig mellan Ryssland och NATO inte i sista hand skulle involvera kärnvapen. Och i så fall spelar det knappast någon större roll om en missil avlossad från ukrainskt territorium mot Moskva skulle ha möjlighet att nå fram en minut tidigare än om den skjutits iväg från en av de baltiska staterna. Men SP:s ledning gör säkert en annan analys?

Vapenleveranser

Min andra fråga till SP var: ”anser SP att Ukraina har rätt att fortsätta försvara sitt land med vapen i hand och ta emot vapenhjälp från den som är villig att ge den?” HB svarar även här med ”ett principiellt ja”. Det är bra!

Men får det några praktiska konsekvenser? HB skriver angående västblockets leveranser av militärmateriel till Ukraina: ”De svenska vapensändningarna är framför allt ett sätt att visa den svenska statens lojalitet med den strategin. Måste vänstern göra detsamma? Nej, vi kan självständigt stödja kampen mot Putins krig på annat sätt.”

Nu har väl så vitt jag vet ingen förslagit att SP eller andra vänsterorganisationer själva skulle försöka organisera vapensändningar till Ukraina. Utan det har i praktiken handlat om att ta ställning till den svenska regeringens sändningar av pansarskott och andra defensiva vapen till Ukraina. Jag tror att de flesta oavsett politisk ståndpunkt inser att de svenska vapensändningarna från regeringens sida i hög grad handlar om ett ytterligare närmande till NATO. Men är det ett skäl att gå emot att Sverige skickar vapen till Ukraina?

Det är slående hur SP och Internationalen på olika sätt har försökt gå runt denna heta potatis. Internationalen brukar annars inte avstå från att kritisera Vänsterpartiet när man tycker att det är befogat. Men i det här fallet har man mest utryckt en vag olust inför leveransen av pansarskott. Man hänvisar till att många inom freds- och kvinnorörelsen fortfarande är emot vapensändningar. Man intervjuar två företrädare för norska vänsterpartier som går emot det. Däremot har man exempelvis inte tagit upp att den danske trotskisten Søren Søndergaard som sitter i Folketinget är för att man skickar vapen till Ukraina.

Fjärde Internationalen

När Internationalen i nr 12/2022 rapporterar om hur vänstern i flera länder ställt sig till kriget, så är det märkligt hur man beskriver Fjärde Internationalens inställning: ”Uttalandet från den dagligt ledande Inter­nationella Byrån antogs emellertid inte utan debatt. Solidariteten med Ukraina och motståndet mot Putins imperialis­tiska krig var oomtvistat liksom kravet på stöd åt alla flyktingar. Men liksom i övrig vänster var frågan om typen av stöd omtvistad. Med knapp majoritet beslutades att deklarera stöd även för det väpnade ukrainska motståndet. ’Solidaritet och stöd för det ukrainska folkets väpnade och obeväpnade motstånd. Vapenleveranser på det ukrainska folkets begäran för att bekämpa den ryska invasionen av dess territorium. Det här är grundläggande solidaritet med offren för aggression.’”

Jag kan inte påminna mig om att Internationalen någonsin tidigare, i något sammanhang, framhävt att ett beslut från Fjärde Internationalens ledning fattats ”med knapp majoritet”. Ett ganska indiskret sätt att antyda att man själv inte är överens med FI:s ledning. Men HB tar nu i alla fall klar ställning för Ukrainas rätt att ta emot vapen från vem det vara må, även om han har svårt att själv ta ställning för vapensändningar från Sverige. Fast man kan ju undra vilka länder som HB i så fall kan acceptera som vapenleverantörer. Knappast NATO-länderna i alla fall antar jag?

SP:s styrelse

Trots att jag anar en viss nyansskillnad i HB:s ställningstagande jämfört med vad som tidigare uttryckts så förnekar han själv att SP:s styrelse skulle ha haft en annan linje. Han hävdar att de svar han givit på mina frågor redan ”framgått av samtliga uttalanden från SP:s styrelse”. Alltså i det som uttrycktes i uttalandena i Internationalen från 24 februari och 26 mars. I det senare kan vi läsa:

”I detta kriminella krig finns ingen god fred – eller lysande seger. Storryska illusioner om ett återuppståndet Kievrike eller Västillusioner om ukrainsk befrielse med NATO-support, riskerar att förvandla hela Ukraina till ett slakthus i den internationella vapenindustrins profitabla utnötningskrig. Hur kriget förvandlas till en världskonflikt mellan USA och västmakterna på ena sidan och Ryssland med allierade – som Kina – på den andra där Ukraina reduceras till ett slagfält mellan blocken, avtecknar sig allt tydligare.”

I detta ”kriminella krig” finns alltså ingen ”god fred”? Att Ryssland för ett kriminellt krig är vi överens om. Men Ukraina för inte ett ”kriminellt krig”. De för ett frihetskrig, på liknande sätt som vietnameserna gjorde det mot USA:s kriminella krig. I SP:s uttalande försvinner än en gång skillnaden mellan angripare och angripen, mellan imperialistmakten och dess offer.

Världskonflikt?

Och här varslar dessutom SP för att kriget ”allt tydligare” håller på att utvecklas till en ”världskonflikt”. Men var finns tecknen på att USA och NATO är på väg att skicka in egna trupper i Ukraina? Eller starta ett krig om luftrummet över landet? Här antyder SP:s styrelse att kriget är på väg att utvecklas till ett direkt krig mellan två imperialistiska block, och därmed blir Ukrainas öde tydligen av helt sekundär betydelse för hur man tar ställning.

Och fortfarande har vi inte sett något steg från SP mot att backa från vad man skrev i sitt första uttalande, trots att ingen riktigt verkat vilja kännas vid det i den diskussion som följt: ”Såväl Putin­ regimen som NATO och USA har ansvar i det som sker, båda sidor har hetsat till ett krig som återigen visar på nationalismens blodiga återvändsgränd.”

Att Internationalen i nr 3/2022, så sent som några veckor före krigets början, uttalade ett försiktigt stöd åt Putins ”säkerhetskrav” gör vi kanske bäst i att glömma.

Det är också anmärkningsvärt att notera att om SP inte kan stödja några vapensändningar till Ukraina, så kan man åtminstone ta ställning för ”solidaritet med den ryska civilbefolkning, drabbad av sanktioner som inte gör skillnad på regimens krigsförbrytare och undertryckta människor.” Kanske är det något som SP kommer att demonstrera kring första maj? Själv föredrar jag Gilbert Achcars inställning: ”Vår opposition mot den ryska aggressionen kombinerad med vår misstro mot de imperialistiska regeringarna i väst innebär att vi varken bör stödja de senares sanktioner eller kräva att de upphör.”

Den ukrainska vänstern

Internationalen varit mycket sparsam med att rapportera om ställningstaganden från den ukrainska vänstern. Det är som vanligt bara sociologen Volodymir Isjtjenko som tillåts lägga ut texten i långa intervjuer. Men artiklar av och intervjuer med ukrainska socialister som exempelvis Fjärde Internationalens tidskrift International Viewpoint presenterat lyser med sin frånvaro. Kanske därför att de ukrainska socialisterna bland annat uttryckt besvikelse över hur stora delar av den europeiska vänstern gått emot vapensändningar, vilket gjort det lättare för de högernationalistiska krafterna i landet att utpeka alla inom vänstern som Putins agenter. Det passar kanske inte riktigt in i den bild som SP:s ledning vill måla upp.

Fortfarande står den fullständiga annekteringen av Ukraina på Putins dagordning. Att de ryska trupperna har tagit ett tillfälligt steg tillbaka mot de östra provinserna har knappast förändrat det långsiktiga målet. Vad kan vi göra från svensk horisont? HB vill bland annat bygga ”proteströrelser mot Putinregimens krig”, och så långt är vi överens.

Men när han skriver att ”I stället borde svensk utrikespolitik i detta sammanhang inriktas på nedtrappning och förhandlingar om omedelbart eldupphör för att rädda liv och möjligheter till fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad” – då handlar det tydligen om att få den svenska regeringen att börja sätta press på Ukraina att acceptera eftergifter, för någon rysk ”återuppbyggnad” är väl knappast aktuell.

HB avslutar sitt inlägg: ””Att i stället hoppas på att det nuvarande blodiga och förödande kriget ska pågå tills Ukrainas och dess västallierade triumferar över en krossad rysk krigsmakt plus en störtad regim i Moskva, är det mer realistiskt?”

För en ukrainsk seger

Mitt svar är ett definitivt ja! Att Putin borde falla förr eller senare är de flesta överens om. Om ett folkligt uppror i Ryssland just nu verkar avlägset, så kan man räkna med att allt fler i det styrande skiktet inser att Putin måste bort för att fåväldet ska kunna räddas. Att krossa hela den ryska krigsmakten är givetvis omöjligt för Ukraina, men att den nuvarande invasionen är på god väg att lida nederlag är knappast någon överdrift. Men för ”westsplainers” inom SP blir det naturligt att rycka på axlarna åt de ukrainska framgångarna i kriget, antagligen eftersom det stör kraven på omedelbart eldupphör till varje pris.

Här gäller det att vara glasklar. Ett framtida fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kan givetvis komma att innebära ukrainska eftergifter, men det kan aldrig vara socialisters uppgift att kräva detta. Vi måste vara ensidiga – Ryssland har inga rättigheter annat än att upphöra med alla krigshandlingar och dra tillbaka sina trupper från allt ukrainskt territorium. På samma sätt som det aldrig var vår sak att sätta press på FNL och Nordvietnam att visa lite mer förhandlingsvilja. Kraven på ett eldupphör kan bara riktas mot angriparen!

Trots att SP:s styrelse hävdar motsatsen finns en ”god fred” och en ”lysande seger” inom räckhåll. Det behöver inte krävas mer än att den ryska statsledningen accepterar att kriget inte kan leda till seger, att de gör sig av med sin kriminella president och drar tillbaka sina trupper från Ukraina. Då kommer det också att finnas grundförutsättningar att bygga upp ett nytt Ukraina i fred och frihet från utländsk aggression.

Jan Czajkowski

Ursprungligen publicerat på facebook.

Fotnoter

*) Håkan Blomqvist sitter i SP:s styrelse
**) Peter Widén är en medlem i SP som också skriver i tidningen e-Folket. Också han sitter i styrelsen.

Läs mer om Ukraina:

Se också texter på Marxistarkivet.

Liked it? Take a second to support Jan Czajkowski on Patreon!
Become a patron at Patreon!