En jord för alla av Johan Rockström, Sandrine Dixson-Declève m.fl, anmälan här, har blivit något av klimatrörelsens älskling. Det är inte helt oförtjänt, där ryms en hel del förslag till praktiska åtgärder och programmet är mycket starkt kopplat till behovet att minska ojämlikheten och fattigdomen – för, som författarna säger, med den skriande ojämlikhet vi har idag spricker samhället och det blir omöjligt att åstadkomma ens de minsta reformer. Ja, man skulle kunna skärpa påståendet till att det är troligare med en fullständig samhällskollaps.
Men en del av den är problematisk.
Klimatomställningsprogram
Det finns redan ett program från klimatrörelsen själv – Klimatomställning för Sverige 2035 – och vad En jord för alla lägger till är i mycket en journalistisk förenkling och betoning av det viktigaste på global nivå. Där finns förslag till vilka institutioner, lagar, organisationer, tekniker och infrastrukturer som behövs, på global nivå, för att få ner utsläppen och resursförbrukningen utan att detta ska behöva drabba ojämnt. Inget av detta är tekniskt eller ekonomiskt svårt. Visserligen behövs stora investeringar – men det är bara bra, för det skapar arbete och inkomster för dem som behöver det mest. Och alternativet är dyrare.
Ett av avsnitten, om energiproduktion, är i mycket allmängods inom klimat- och miljörörelsen och det finns inte stort behov av att beröra det här, det finns hur som helst i länken om klimatrörelsens program ovan. Det är avsnittet om matproduktion som är diskutabelt.
Matproduktion
För det första konstaterar författarna att det behövs mer mat i världen och följaktligen mer matproduktion. Andra har förnekat detta, t.ex. Gunnar Rundgren som hävdar att det produceras mycket mer mat än vi behöver. Det är bara det att många inte har råd att köpa den eftersom de inte har några inkomster. Det är därför undernäringen ökar efter 2015.
Vidare hävdar författarna att traditionellt jordbruk inte kommer att klara av denna ökade matproduktion utan att man måste ta sin tillflykt till högteknologiska fixar som t.ex. flervåningsjordbruk i städer och konstgjort kött av svampar och bakterier. Vilket kostar oerhörda mängder av energi jämfört med vanligt ekologiskt jordbruk. Vilket inte borde förvåna oss, detta försörjer sig ju på gratis solljus medan de nämnda kräver industriell energitillförsel. Och vad är då vitsen? Och det ekologiska jordbruket kan mycket väl – enligt Gunnar Rundgren – klara av att försörja oss alla.
Det finns ytterligare ett problem med Rockströms m.fl:s synsätt på matproduktion, och det är att det kapitalbehov deras förslag kräver ytterligare skulle befästa livsmedelsindustrins grepp över oss och konkurrera ut några hundra miljoner småbönder, och därmed öka den ojämlikhet som enligt författarna måste minska.
Ökande ojämlikhet
Kanske är den största behållningen med En jord för alla att den, först av böcker på svenska vad jag vet, förklarar varför ojämlikheten har ökat sen ca 1980.
Som den här bloggen redan har konstaterat handlar det om den tilltagande rentierismen efter ca 1975. Kapitalägare, framför allt i den nordatlantiska regionen, har gett upp produktion och ägnar sig helst åt att ta upp tull. Finanser, fastighetsaffärer, plattformar, patent & copyright, offentliga kontrakt och privatiserad infrastruktur är lättare att hålla på med än komplicerade produktionskedjor, så det är vad lata kapitalister föredrar. Och detta kräver få arbetare; dessa förlorar därför sin fackliga makt och blir fattigare.
Vad föreslår då En jord för alla att man ska göra åt allt det här? Tyvärr är de nog lite för idealistiska här. De menar att eftersom ingen med vett och vilja vill göra jorden till ett helvete för sina barn kommer alla säkert att bidra. Men samtidigt vet vi ju hur angelägna alla maktpersoner är att nån annan ska betala men dom själva åker snålskjuts.
Konkurrens
Ty såväl stater som företag regeras av konkurrensen – andras problem är egna fördelar, och alla vill främst av allt kunna kommendera större resurser än sina konkurrenter. Och just nu är illviljan stater emellan större än på länge och därmed också svartsjukan och hotet om våld, snarare än viljan till det samarbete som behövs. Samtidigt betonar författarna att det bara stater som är tillräckligt stora för att driva ett sånt här projekt.
Så energin måste komma nån annanstans ifrån. Men därom säger författarna inget.
Ändå kanske deras perspektiv inte nödvändigtvis helt fel. Om en politisk process kommer igång händer det ofta att även den mest ovillige hakar på för att inte framstå som en idiot. Och rent taktiskt är det ofta en fördel att påstå att ett projekt är enklare och billigare än det är, det vet vartenda byggbolag.
Svårigheterna får man lösa på vägen. Inklusive den organisering som behövs för att driva institutionerna framför oss.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.
