I förra veckan kom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) med beskedet att regionerna – vars huvudsakliga områden täcker sjukvård, kollektivtrafik och kultur – detta år beräknas att gå med 24 miljarder i underskott. Tidigare har dessutom uppgifter offentliggjorts om stora minusposter i Sveriges kommuner.
Konsekvensen lär bli än mer av omfattande nedskärningar, utifrån att regeringen vägrar att skjuta till pengar för alla kostnadsökningar inflationen fört med sig.
Det är samtidigt som regeringen bara sedan 2020 fördubblat försvarsutgifterna och genomfört historiska satsningar på skapandet av fler antal fängelseplatser. Det hela tonar fram än mer absurt mot bakgrund av att det offentligas finanser är synnerligen starka med en mycket låg statsskuld, och aldrig har Sverige varit lika rikt som idag.
Större sociala klyftor
Allt måste också ses i ljuset av markant vidgade sociala klyftor, enligt beräkningar med den så kallade ginikoefficienten av disponibla inkomster där 0 är lika med total jämlikhet och 1 total ojämlikhet, har dessa sedan 1980 förstärkts med 55 procent (från 0,2 till 0,31).
I toppen av samhället kläcks det nya miljardärer i parti och minut, där nu Ryssland är det enda land i världen som överträffar Sverige med en större andel extremt rika människor, samtidigt som köerna av behövande medborgare ringlar allt längre utanför hjälporganisationernas lokaler. Vi ska därtill komma ihåg att om skatteuttaget som andel av BNP legat kvar på 1990-års nivå hade det offentliga idag haft drygt 500 miljarder mer att röra sig med.
Dagligen får vi en bild av hur brutalt nedskärningarna slår när vi är som skörast och allra mest i behov av samhällets omsorger; som att exempelvis psykiatrin i Göteborg reducerar antalet platser i den slutna vården med tio eller att Säters kommun minskar anslagen till vård i livets slutskede. Välfärdspersonalen får slita ont i kampen för att trots allt upprätthålla kvalitén. Det finns berättelser om barnmorskor som gråtande av utmattning lämnar sitt dagliga arbetspass.
Så här kan det givetvis inte få fortsätta, det är hög tid att mobilisera mot nedskärningarna! Vi ser en rad exempel på hur skilda yrkesgrupper ute i kommunerna förtvivlat höjer rösten. Men vi måste få till stånd betydligt mer av massiva mobiliseringar och manifestationer, att kommuninvånare generellt dras in i kampen.
Vänsterpartiets uppgifter
Det vilar också inte minst ett tungt ansvar över alla de ledamöter från Vänsterpartiet som trots allt sitter på maktpositioner i Sveriges kommuner/regioner. Det duger inte, som ibland är fallet idag, att bakom stängda dörrar böja sig för nedskärningar. Demokratin är något mycket mer än att bara gå till valurnan vart fjärde år, även när Vänsterpartiet är med och styr måste debatt och meningsmotsättningar tydliggöras för medborgarna i offentlighetens ljus.
Kompromisser kommer alltid att behöva göras, men Vänsterpartiets uppgift kan inte i första hand vara att administrera nedskärningar så att de blir lite mindre omfattande utan att bidra till det tryck underifrån som tvingar fram vidare ramar och mer resurser.
Vi är dock medvetna om att man i slutändan kan hamna i en situation där valet ofrånkomligt står mellan nedskärningar och skattehöjningar. Kommunalskatten är inte heller den mest rättvisa av skatter utan en höjning slår tydligt mot utsatta grupper som exempelvis sjukskrivna eller långtidsarbetslösa.
Det mindre onda
Men trots allt utgör skattehöjningar det mindre onda, utsatta grupper måste dock i någon mån kompenseras. Kommunallagen tillåter inte att några grupper undantas från en skattehöjning, men kommuner/regioner har en frihet att laborera med avgifter. Vissa grupper skulle exempelvis kunna befrias från avgifter inom primär/akutvården eller kollektivtrafiken
Självklart räcker det inte heller enbart med att kampen förs lokalt. Det behövs att en nationell rörelse mot nedskärningarna inom välfärden tar sig tydliga former; för att skapa ett tryck för en omläggning av skatte- och fördelningspolitiken samt för att få bort alla vinstdrivna bolag och ineffektiva styrformer som New Public Management. På lång sikt är det självklart heller ingen omöjlighet att återföra skatteuttaget på ungefär samma nivå som 1990 – det går att såväl laga som utveckla välfärden!
En ledare från tidningen Internationalen.
