Regeringens så kallade arbetslinje framstår nu, i samband med varslen på Volvo, i all sin dumhet. Om den följdes skulle tiotusentals mäniskor inte få a-kassa eftersom de knappast kan flytta från Västsverige och Göteborg. Att man är beredd att flytta är nämligen ett krav för att få a-kassa enligt de regler som gäller numera.
I fallet med Volvo Göteborg och Volvo Personvagnar i Göteborg handlar det om cirka 4 000 uppsagda på Volvo. Med familjemedlemmar kanske det hela då berör cirka 10 000 människor. Men det kommer att beröra fler. Man räknar med att det för varje Volvojobb som försvinner så kommer det att försvinna ytterligare 4-5 jobb. Med familjemedlemmar blir detta kanske totalt 15 000 människor. De finns ingen möjlighet för alla dessa människor att flytta. Förresten, vart ska de flytta, till vilka jobb?
Sammanlagt handlar det alltså om 25 000 människor i Göteborgsområdet som hamnar i vad regeringen kallas utanförskap. Det är en kris i samma storleksordning som varvskrisen på 1970-talet. En sådan kris kan inte lösas genom med mer pengar till arbetsförmedlingen (Som ju dessutom inte är några nya pengar om jag förstått rätt). Det kan visserligen ge möjlighet till utbildnign för de som blir arbetslösa, men det ger knappast några nya jobb.
Det räcker inte heller med förstatligande av Volvo och/eller Volvo Personvagnar. Visserligen berövar vi Ford möjligheten att komma undan helt straffria från misskötseln av Volvo Personvagnar. Men det ger inga nya jobb, det förändrar inte det faktum att bilismen som sådan är dödsdömd.
Att dela på jobben är självklart bra. Det ger en möjlighet för folk att försörja sig i det korta perspektivet, i väntan på att det tas fram planer som kan skapa mer långsiktiga lösningar. För det räcker inte för att lösa problemen med klimathotet och bilismens legitimitet. Dessutom visar det å en framtid där vi all kan arbeta lite mindre och får ett bättre liv.
Det krävs andra åtgärder för att detta ska lösas på längre sikt. Det krävs att vi producerar annat än bilar. Det krävs kanske en omvärdering av konsumtionssamhället. På kort sikt krävs kamp och som Jan-Olov Carlsson säger i en intervju i Proletären så räcker det inte med att en fackförening är bättre än de andra:
– Ingen ska behöva bli uppsagd!
Det hävdar Jan-Olov Carlsson, vice ordförande i verkstadsklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå.
– AB Volvo gjorde en vinst på 22 miljarder bara under förra året. Använd de pengarna till att undvika uppsägningar!
– Vi är helt överens om att produktionstakten måste sänkas. Den är orimlig i nuläget. Men det kan göras utan uppsägningar.
– Vi föreslår förkortad arbetstid till sex timmar om dagen, omställningsbidrag till dem som vill pröva något nytt och förmånliga avtal om förtida avgång för de äldre.
Hur man ska sätta kraft bakom dessa krav har Jan-Olov Carlsson inga svar på i nuläget. Varslen är just lagda och förhandlingar med företaget skall ännu inledas. Men Jan-Olov Carlsson menar att någon form av enhetligt agerande mellan fackklubbarna på de fabriker som omfattas av varslen behövs.
– Vi vill se någon form av facklig front, med de krav vi ställer som grund.
– Nu är vi, så vitt jag vet, den enda fackklubb som säger att inga uppsägningar är nödvändiga. Det känns lite ensamt.
Intressant?
Läs mer: Arbetaren, Dagens Arena,
Bloggat: Jinge, Mullvaden, Annarkia, Kulturbloggen, Trotten, Kildén & Åsman, Claes Krantz,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DB, PDK, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Volvo, Volvo Lastvagnar, Volvo Personvagnar, Bilkris, Volvo Umeverken, Göteborg, Arbetslöshet, Regeringen, Arbetsmarknad, Ekonomi, Bilism, Klimathotet, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Då varvskris - nu bilkris | Svensson
Pingback: Spekulanterna kräver handling | Svensson