Privatiseringen av offentliga tjänster såldes bland annat in med att personalkooperativ mycket bättre skulle kunna sköta mycket som stat och kommun hade gjort. Så blev det inte. Personalkooperativ lyser fullständigt med sin frånvaro i välfärdssektorn. Istället är det s.k. riskkapitalister, gärna med bas i laglösa ministater, som styr.
Orsaken tycks vara, menar Bo Rothstein att Sverige till sin konstruktion är mer kapitalistiskt än t.o.m. USA.
Vad som egentligen menas med kapitalism tycks vara en smula förvirrat. Det finns flera definitioner.
– Werner Sombart, som myntade begreppet kapitalism, syftade på en produktion där de fasta kostnaderna, ”kapitalet”, var större än de rörliga, ”arbetet”, vilket var nytt på hans tid.
– Karl Marx, och kanske ännu mer den tidiga tyska arbetarrörelsens chefsideolog Karl Kautsky, syftade på en produktion där de som arbetade och de som ägde produktionsmedlen var helt olika klasser av människor.
– Fernand Braudel, fransk historiker som undersökte hur egentligen det vi kallar kapitalism växte fram, syftar med ordet kapitalism på verksamheter som styr med våld och makt, till skillnad från marknader som alltid har funnits och där köpare och säljare snackar ihop sig om villkoren, och där båda parter kan avstå om det inte passar.
– Immanuel Wallerstein menar med kapitalism ett samhälle där kapitalackumulation i längden slår ut alla andra mänskliga behov.
Rothstein har hittat ytterligare en definition, som verkar vara en precisering av Marx’: David Ellermans, som menar att kapitalism innebär samhällsrutiner som gör att det för det mesta är kapitalet som hyr in arbetet, och inte arbetet som hyr in kapitalet eller en tredje person som hyr in båda.
I Sverige är det i extremt hög grad kapitalet som hyr in arbetet, och som därför bestämmer. De personalägda företagen är extremt få och omfattar på sin höjd en halv procent av arbetsmarknaden. Detta till skillnad från exempelvis USA där personalägda företag står för tio procent.
Rothstein har tre förklaringar till varför det har blivit så.
Den viktigaste är att det i Sverige är fackföreningar som ”är” arbetarrörelse. Och fackföreningar har en helt annan och ganska snäv uppgift, nämligen att företräda anställda i konflikter med företaget. Andra tänkbara uppgifter, som t.ex. att avskaffa löneslaveriet (vilket var fackföreningarnas uppgift enligt Första Internationalens avsikt) faller vid sidan av. Sånt finns det inte tid för, eller ens kunskap om. Rothstein berättar om ett experiment han utförde – att kontakta fackföreningar om hjälp att bilda personalkooperativ inför kommunala utförsäljningar – och om fackföreningarnas ointresse för eller direkta fientlighet mot sådant. Det var inte deras bord. Det rör sig om vad Rothstein kallar en ”intränad oförmåga” att ta tillvara arbetarnas långsiktiga intressen av att ta sig ur kapitalisternas strypgrepp på såväl sig själva som individer som på samhället i stort.
I USA där facket är svagt har man därför måst hitta på andra metoder att försvara sig, menar Rothstein.
Andra bidragande förklaringar är att det Rothstein kallar ”vänstern” i Sverige, inkl lite radikalare fackaktivister och socialdemokrater, har fått för sig att det är marknaden som är problemet, inte kapitalet och de av detta följande klasskillnaderna. Samt debaclet med löntagarfonderna – vars nederlag enligt Rothstein just berodde på att man tanklöst accepterade att kontroll över företag nödvändigtvis måste ske genom kapitalet, inte genom arbetet. Dvs att kapitalism enligt ovanstående definitioner är något naturligt och ofrånkomligt.
Som Anne Marie Pålsson har visat är det kapitalmakten som gör den privatiserade välfärdssektorn destruktiv. Personalkooperativ utan intresse av kapitalackumulation skulle kunna sköta välfärdsuppdrag lika bra som kommun eller stat eller kanske bättre. Det är därför tragiskt att det inte finns samhällsrutiner som främjar att arbetet styr, och inte kapitalet. Att det som kallar sig arbetarrörelse nöjer sig med att förhandla om detaljer och individuella fall, utan ens särskilt mycket maktmedel att sätta bakom förhandlingarna.
Man kan hoppas att Arenas lansering av Rothsteins forskning är ett litet litet tecken på att kretsar inom arbetarrörelsen har förstått att fackliga förhandlingar inom ramen för befintlig lagstiftning är det sista ordet i frågan.
Men om det ska bli nåt av det hänger förstås på oss andra. Att lyfta sig själv i håret är omöjligt.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam
