En socialistisk markpolitik

Mark av alla de slag är något som tillhör alla. Skogar, åkrar, ängar, strandängar, lundar, hagar, fjäll, hedar, alvar, grusbackar, skalgrusbankar, kärr, mossar, sanddyner och sandstränder är därför något som inte borde omfattas av äganderätt. Vi människor, i likhet med alla djur har bara nyttjanderätt till marken. Olika mark kan nyttjas till olika saker och olika ändamål kan komma i konflikt med varandra. Som mark bör också alla mindre sjöar och vattendrag räknas.

Mark kan användas till jakt, skogsbruk, åkerbruk, betesmark, gruvdrift, sandutvinning, bergtäkter, vindkraft, solcellsparker, stadsbebyggelse, dammar och vattenkraft med mera. Dessutom kan mark av alla de slag avsättas till naturskydd och militärområden liksom behöva användas till kraftledningar för elöverföring och master för mobiltelefoni, radio och TV, samt för vattenförsörjning genom användning av grundvatten plus en hel del annat.

Vissa saker kan bedrivas samtidigt på samma mark som exempelvis jakt och uppfödning av betesdjur, skogsbruk, uppfödning av betesdjur och jakt, vindkraft, jakt och bete, vindkraft och åkerbruk, vindkraft och vägar, vindkraft och solcellsparker, en del sorters fiske och vattenkraft osv.

För samma mark kan det därför finnas flera olika intressenter som har nyttjanderätt av olika slag. Sålunda kan och bör samerna ha nyttjanderätt till all mark inom deras traditionella områden när det gäller jakt, fiske och bete. Denna nyttjanderätt kan vara kollektiv eller uppdelad på enskilda innehavare såsom företag och individer. Det kan finnas andra personer som har nyttjanderätt till samma mark men då för gruvbrytning, vindkraft, mobilmaster, skogsbruk.

En del av dessa nyttjanderätter hamnar i konflikt med varandra. Detta får lösas genom förhandlingar, avtal, lagstiftning och domstolar där kollektiva rätt alltid måste gå före individuell rätt och där helheten alltid måst gå före den enskilda gruppen.

I Skåne kan det handla om att intressen som vill nyttja marken som golfbanan hamnar i konflikt med de som har nyttjanderätten för jordbruk eller skogsbruk, Det kan i Norrland handlar om att nyttjanderätt för skogsbruk och jordbruk hamnar i konflikt med nyttjanderätt för gruvbrytning, bete och vindkraft. Naturintressen kan hamna i konflikt med jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. Vattenkraft och vissa sorters fiske är också två saker som hamnar i konflikt.

Genom att marken är allas är det statliga institutioner som bestämmer vem som ska ha nyttjanderätt till mark för ett visst ändamål. Nyttjanderätterna bör vara tidsbegränsade, hur länge beror på vad det handlar om, i fisket handlar det om tio år i vissa fall, ett år i andra fall och i evighet eller hela livet i ytterligare andra fall. Samma varianter eller kanske bara en av dem kan finnas även för jordbruk, bete, jakt, skogsbruk, vindkraft, vattenkraft, gruvdrift, vattentäkter med mera.

För städer och tätorter krävs troligen att kollektiv nyttjanderätt som förvaltas kommunen, staden eller orten gäller för all mark oavsett användningsområde. För att det ska vara möjligt krävs att vad som utgör en tätort/stad måste definieras juridiskt.

Nyttjanderätter kan säljas, köpas, hyras in och hyras ut, belånas med mera. men många typer av nyttjanderätter måste också ha en reglering av hur stor andel en enskild rättighetsinnehavare får inneha. När det gäller fiske handlar det om max 10% av kvoterna, i andra sammanhang handlar det om helt andra siffror.

Idag finns det i Sverige nyttjanderätter bl.a. när det gäller fiske, jakt, vindkraft, mobilmaster, gruvbrytning (två olika, prospekteringsrättigheter och brytningsrättigheter), jordbruk, skogsbruk (arrenden), vägar, brunnar (arrenden, servitut) och säkert en hel del annat. Allemansrätten är också en form av nyttjanderätt som är kollektiva och gäler för alltid.

Förändringen som innebär att markpolitiken är socialistisk är att äganderätten som sådan avskaffas och i alla sammanhang ersätts med nyttjanderätt. Allt som någon idag äger i form av mark ska i framtiden vara sådant som de har nyttjanderätt till. En jordbrukare får nyttjanderätt för jordbruk, bete, skogsbruk med mera till den mark han tidigare ägt beroende på vad han tidigare använt sin mark till. Ett skogsföretag får nyttjanderätt till skogen som de tidigare ägt. Servitut, arrenden etc kan även utan äganderätt vara kvar och förändras inte vilket naturligtvis även gäller jakträttigheter, jaktarrenden, fiskerättigheter, fiskearrenden osv förutom på land där jakträttigheter och fiskerättigheter överförs till ursprungsbefolkning (vilket i Sverige rör sig om samerna). Det kan troligen bara göras för mark som anses vara ägd av staten. För annan mark behåller de som idag har nyttjanderätten för jakt denna rättighet.

Nyttjanderätt istället för äganderätt för mark innebär också att arvsrätt till mark försvinner. Det utgör dock inget hinder för att barn till en individuell nyttjanderätts innehavare övertar nyttjanderätten. Så sker idag inom fisket och så kan naturligtvis ske med andra individuella nyttjanderätter (men eftersom de är tidsbegränsade i de flesta fall är detta dessutom bara tillfälligt och inte jämförbart med arv). Alla måste helt enkelt själva förtjäna nyttjanderätten själva såvida det inte är kollektiva nyttjanderätter för urfolk och liknande (som allemansrätten) vilka självklart måste gälla för all framtid.

Det behövs naturligtvis en motsvarande politik för havet och de stora sjöarna och älvarna. En socialistisk havspolitik.

Läs också:

• En socialistisk politik för naturresurser och naturtillgångar
• En socialistisk energipolitik
• En socialistisk miljöpolitik
• En socialistisk klimatpolitik