KGB-tsaren Putins statskapitalistiska imperiebygge

Publicerad denFörfattareHans Norebrink

Boktips
Putins krets
Catherine Belton
Albert Bonniers förlag

En gravid ukrainsk kvinna räddas från ett rykande granatbeskjutet sjukhus. Men i FN säger Ryssland att det är ”fake news”. Vi bombar inte civila, och invaderar inte andra länder. Det pågår inget krig i Ukraina!

Hur hamnade Europa i detta efter en så lång stabil fredsperiod (bortsett från Jugoslavienkrigen)? Allt förklaras övertygande och klargörande i den grävande journalisten Catherine Beltons ”Putins krets – Maktkampen i det modern Ryssland”.

Det är en nästan 500-sidors imponerande, detaljerad och faktaspäckad tegelsten – bara fotnoterna upptar 123 sidor ytterligare. Författaren har ägnat åratal till att resa Europa runt och intervjua nyckelpersoner om Rysslands förvandling till aggressiv högernationalistisk diktatur.

Som nu försöker erövra Ukraina under ledning av den osannolike diktatorn Putin. Han växte upp i en fattig trångbodd arbetarfamilj i Leningrad, där den tanige men aggressive ynglingen hamnade i slagsmål på gatorna.

Hemligt dop

Mamman var religiös och döpte i hemlighet sonen Vladimir Putin i den ryska ortodoxa kyrkan. Fadern var gammal kommunist och hade arbetat i säkerhetstjänsten (NKVD, vilket sen blev KGB, och sen FSB). Putin följde honom i spåren och hamnade som KGB-spion i Östtyskland, där han samarbetade med DDRs säkerhetspolis Stasi.

Som så många andra KGB-agenter fick han möjlighet att se hur mycket den stillastående östkommunismen hade hamnat på ökande efterkälke teknologiskt och ”dator-digitalt” jämfört med den dynamiska västkapitalismen. Putin fick också uppleva Berlinmurens fall 1989 på plats, och tvingades återvända hem.

Han och andra Sovjetspioner kände sig svikna av 80-talets ryska ledare Gorbatjov, och av 90-talets president Jeltsin, vilka de menade hade sålt ut landet till väst. De ansåg att Västerlandet i århundraden hade motarbetat Ryssland, och än mer så under Sovjettiden 1917-1991. Deras vidlyftiga konspirationsteorier gjorde gällande att de båda reformledarna i hemlighet var agenter för USA, i syfte att försvaga det heliga Ryssland.

Besvikna spioner

Inom delar av lägre och mellannivåer av kommunistpartiet, och än mer i den ”progressiva” falangen av KGB, hade man dock sedan länge själva insett behovet av någon slags reformer för att överleva som sovjetrysk överklass (nomenklaturan) – och som storryskt imperium.

De förde hemliga diskussioner kring hur man skulle kunna införa marknadsmekanismer i Sovjet – och samtidigt bevara deras, sovjetelitens och det sovjetryska imperiets maktställning. En tänkt systemövergång till kapitalism, men med samma klass kvar vid makten (den statliga byråkratiska borgarklassen, mina ord).

I hemlighet experimenterade man med svarta marknader. Och man uppmuntrade handlingskraftiga medlemmar i det kommunistiska ungdomsförbundet Komsomol till att bli privata entreprenörer, alltså småkapitalister. En långsam början till mer marknadsekonomi.

Chockkapitalism

KGB kördes dock över av den snabba chockartade övergången till rövarkapitalism under reformpresident Jeltsins västvänliga 90-tal. Sänk levnadsstandard, sänkt medellivslängd, fattigpensionärer, arbetslöshet, ökad alkoholism, elitgynnande privatiseringar, finanskriser blev resultatet. Kaos! Och förstås nyrika företagare – oligarker kallade.

Många av dessa hade uppfostrats till att bli kapitalister av KGB. Men den gryende ryska företagareliten glömde bort sina lärare i hemliga polisen. De nya ryska oligarkerna växte KGB över huvudet.

Vad hände då med KGB (blivit FSB) under denna katastrofala, västliga, nyliberala chockekonomi i Ryssland på 90-talet? När dessutom det gamla rysksovjetiska imperiet (”kolonialväldet”) föll samman i 15 självständiga stater?

Ja, en del anpassade sig, som Putin vilken blev medhjälpare till Sankt Petersburgs (förr Leningrads) liberale borgmästare. Men han och de ”progressiva” KGB-agenterna behöll sina gamla nostalgiska åsikter om ett starkt anti-västligt, anti-amerikanskt Ryssland som återupprättar det gamla tsarryska och sovjetiska imperiet. Och överglänser USA som respekterad och fruktad stormakt.

Gangsterligor

Många i denna ryssimperialistiska fraktion i KGB fanns kvar på sina poster. Deras nätverk var bibehållna intakta. De hade pengatillgångar från det gamla kommunistpartiets kassor, och från egna ljusskygga affärer. Vissa i ömsesidigt nyttigt samarbete med diverse gangsterligor i det nya Ryssland (kontakter med rötter i Sovjettiden).

Nu blev Putin i Sankt Petersburg (med sin falska liberala mask) nyttig för KGB-oppositionen – vilken verkade hemligt underjordiskt i den så kallade ”djupa staten”. Han förflyttades karriärmässigt till Moskva och en högre tjänstemannapost i Kreml, den ryska maktens boning.

President Jeltsin, som bad det ryska folket om ursäkt för det kaosartade misslyckade 90-talett, fick förtroende för Putins som påstådd likasinnad västdemokrat. Och år 2000 efterträddes så Jeltsin av Putin som rysk president.

Han rensade upp i den kapitalistiska anarkin. Staten fick revansch över kapitalet, marknaden och oligarkerna (storföretagarna), vilka kom under Putinregimens växande kontroll. En slags statskapitalism med Putin som en vår tids tsar (”Gudfader” säger jag). Rysk politik och ekonomi började sin vandring mot allt mer auktoritära former. En ny hårdare tidsanda föddes.

Statens revansch

Putin blev extremt populär i det ryska folket. De var vana vid en stark man och ordning och reda. Han stannade kvar på presidentposten, och är idag i praktiken en nästan enväldig diktator på livstid (nu dock med lägre popularitetssiffror).

Den kleptokratiska Putinregimen präglas av korruption, svågerpolitik, rättslöshet, kriminalitet, polisstatsmetoder, och ren stöld från statens sida. Men det var värre under råkapitalismens 90-tal.

KGB-männen och (lägre/mellan) delar av den gamla sovjetöverklassen roffade dock även de åt sig. De menade att de hade förtjänat det eftersom de ”räddade Ryssland” från att förvandlas till ett maktlöst bihang till väst.

Sovjet och sovjetmänniskorna försvann alltså inte, de bara ömsade skinn. Och till stor del överlevde den elitära statsbyråkrat-överklassen (nomenklaturan) Rysslands övergång till (stats)kapitalism. De bytte enbart åsikt och politisk färg.

Inte minst höga tjänstemän, partipampar och fabriksdirektörer. De som i motsats till arbetarklassen hade koll, kontroll, kontakter och kunskap med sig in i den nya tiden.

Samma analys av ”Sovjets undergång” gör historieprofessor Kristian Gerner i boken ”Sovjetunionens skendöd – En historia om det moderna Ryssland”. Han skriver: ”Ryska federationen under Putin är Sovjetunionen återuppväckt under nytt namn”.

Skendöd

Putin-Rysslands statskapitalism innebär ett visst patriotiskt ansvar för landet, medan 90-talets oligarkiska privatkapitalism så gott som enbart plundrade. Så när Putin fråntog dem all politisk (och viss ekonomisk) makt var det också en hämnd för att de hade glömt att det var KGB som hade lärt upp dem till en första generation ryska kapitalister.

Putins regim kan (som Catherine Belton gör) kallas KGB-kapitalism, statskapitalism, kompiskapitalism, imperiekapitalism, statsstyrd oligarkikapitalism, byråkratikapitalism, rättslös kapitalism, halvstatlig kapitalism, statsvänlig kapitalism, och feodal kapitalism, enligt Catherine Belton. Med feodalism menar hon att den yttersta makten över ekonomi och materiella tillgångar ligger hos den nye inofficielle tsaren Putin.

Putinregimen lyfter också fram gamla symboler från tsarväldet. Man bjuder in ättlingar till gamla ”vita” antikommunister som flydde den ”röda” bolsjevikrevolutionen 1917. Liksom ättlingar till tsarfamiljen. Vilka alla, som Putin, vill återupprätta Ryssland som respekterad stormakt. Sovjetunionen tillbaka, fast utan kommunism.

Putin och KGB-männen har gått över till ryskortodoxa kyrkan. Staten renoverar kyrkor och kloster. Den ortodoxa kristendomen används för att bygga en starkare nationell identitet, och för att få inflytande i andra slaviska ortodoxa länder i det Östeuropa, vilka Sovjet förr dominerade.

Sovjets nationalsång

I Putinmakten ingår att forma en nygammal identitet för Ryssland (en ideologisk täckmantel). Där blandas: En återgång till den sovjetiska nationalsången. Euroasianism. Slavism. Mystiska tankar om det lidande Rysslands särväg som världen frälsare – ett tredje Rom. Den ortodoxa andligheten. Anti-hbtq. Kristna och familjevärderingar.

Man ser sig som ett kollektivt traditionellt statligt konservativt alternativ till den västliga ,”atlantiska”, individualistiska, liberala världsordningen ledd av USA, som man leda världen bort ifrån.

I praktiken har man samma ideologiska trilogi som de gamla tsarerna – Nation, Ortodoxi, Autokrati – och som kommunisterna: Sovjetnation, Marxism-leninism, Parti.

KGB-regimen vill ha tillbaka det gamla tsarimperiet, som gick förlorat. Detta för att åter bli ett stark ”lyssnatpå” rike i världen. Putins män skyller den beklagade förlusten av det vidsträckta storryska imperiet på kommunisterna i det forna Sovjet.

Detta ”tragedi” hände, menar de, dels för att Lenin och kommunisterna i Sovjetunionen splittrade upp det enade ryska imperieväldet i 15 nationella delrepubliker. Som många blev början till national-stater för första gången.

Delrepublikerna hade en formell men inte en reell rätt till utträde ur den sovjetiska unionen – vilket var resterna av en teoretisk vänsterdogm om rätt till nationellt oberoende och självbestämmande (som även Lenin och Stalin skrivit om).

Det var en gammal vänstertanke som plötsligt väcktes till liv först när Sovjetunionen kollapsade. Då passade Ukraina och de andra 14 ex-sovjetiska delrepubliker på att bli egna fria stater – nationer – folk.

Kommunisternas fel

Dels, menar Putins folk, berodde Sovjets sammanbrott på att (den västliga) kommunismen var ”oduglig” och en ”återvändsgränd” (Putins ord). Vilket försvagade Sovjet-Ryssland, så att det kom att bryta samman i småbitar. ”Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”, har Putin sagt.

Storrysk nationalism, som den makthavande KGB-Putin-överklassen representerar, innebär att ”det nära utlandet” bör vara en NATO-fri zon. Och att de gamla sovjetrepublikerna ska knytas närmare Ryssland (vilket redan sker på olika sätt).

Att vidare Kiev är Rysslands vagga och att Ryssland, Vitryssland (Belarus) och Ukraina egentligen är en enda rysk nation. Ukraina ses som en konstgjord kommunist-påhittad nation – de är egentligen ryssar. Vilket en del ryskspråkiga i östra Ukraina håller med om.

Som författaren skriver har därför sedan 60-talet amerikanska CIA haft som mål att utnyttja denna konflikt för att söndra banden mellan Ryssland och Ukraina – som är en stor spannmålsexportör och den viktigaste delrepubliken i det gamla Sovjetunionen.

CIA i Ukraina

Hon citerar den forne säkerhetsrådgivaren vid Vita huset, Brzezinski, som sa att ”utan Ukraina är inte Ryssland en stormakt längre”. Därför är följaktligen Ukraina den viktigaste punkten i de nygamla ryska imperieplanerna.

Troligen (mina kommentarer som följer) har därför såväl USA som Ryssland försökt att påverka Ukraina i ryssvänlig respektive västvänlig riktning. Man har utnyttjat att det finns en liten del högerextremister på båda sidor av konflikten, och att man i västra Ukraina talar ukrainska, i östra ryska (30 procent).

Men alla ryska argument för att Ryssland bör äga Ukraina faller platt till marken av två skäl. Alla staters, och alla folk och nationers, rätt till självbestämmande.

Och att man i Ukraina stort har röstat fram president Zelenskyj (en rysktalande jude) som representerar folkets samfällda vilja att vara en egen oberoende självständig nation, inte tvångsanslutas till diktaturen i Ryssland.

Denna bok bör läsas av alla politiker, och av alla de som hjälper Ukraina på olika sätt. För att försöka stoppa Rysslands aggression mot den ukrainska nationen är det fruktbart att känna till den ryska diktaturens motiv för kriget – hur tokiga de än är…

Hans Norebrink

Fotnoter

# Apropå Rysslands inhumana rättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, och relationerna mellan de så kallade ”slaviska brödrafolken” (alternativt att de egentligen är ett och samma ryska folk): Varför har pressen inte tagit upp ”Holodomor” – terrorhungersnöden i Ukraina 1932-1933? Då förvärrades en missväxt av Stalins politik, varvid många svalt ihjäl.

Tanken i det sovjetryska partiet då kan ha varit att slå mot den ukrainska (nationella) oppositionen – varav en del reaktionära antisemiter, några kollaboratörer med nazisterna (något som kanske ytterst ligger till grund för de falska ryska beskyllningarna om nazister i Ukrainas regering, undrar jag).

Troligen hade väl denna dåtida Moskvapolitik som idag motsatt effekt – missnöjet med Ryssland ökade. Se ”The Harvest of Sorrow: Soviet Collectivization and the Terror-Famine”.

Detta är dock ett dåligt utforskat och kontroversiellt ämne. Att många dog av svält (kanske drygt tre miljoner) är dock de flesta överens om. Och i Ukraina är Holodomor en del av nationell identitet och historia (och för vissa förstås ett sätt att markera ukrainskhet mot ryskhet).

# Boken prisades vid utgivningen 2020 som ”en av årets bästa böcker” av fyra ledande engelska tidningar; The Economisr, Financial Times, New Statesman och The Telegraph.

Kina

# Skillnaden mellan Ryssland och Kina är att massakern på den Himmelska fridens torg i Beijing stoppade den frihet som ledde till det katastrofala 90-talet i Ryssland.

Istället för ortodox kristendom återupplivar Kina konfucianismen. Båda ländernas ledare sitter som envåldshärskare troligen på livstid. De är i praktiken nya tsarer/kejsare (Båda orden kommer från den romerske härskaren Ceasar).

#Jag använder i texten orden socialism och kommunism som man vardagligen gör. Jag menar dock att inget östland egentligen förtjänade att benämnas med dessa ord, som i grunden betyder verklig politisk-ekonomisk folkmakt och jämlikhet. Alltså absolut inte östblockets elitdiktaturer med sin falska röda fernissa. Sina ”bluffröda” överklasser.

Putin-regimen

# Putins diktatur vill skapa en enhetlig heroisk rysk historia. De stora tsarerna som erövrade det som blev det ryska imperiet beundras. Liksom Stalin som industrialiserade landet och ledde det till seger i det andra världskriget. Och nu Putins nationalist-imperialistiska regim.

Organisationen Memorial, som arbetat för att dokumentera Stalinterrorn och dess offer, fick arbeta fritt på den senare sovjettiden. Men de har förbjudits av den brutala reaktionära högernationalisten Putin.

# Världen återuppdelas idag igen i väst (USA+EU) och öst (Kina+Ryssland). Liberalkapitalism mot Statskapitalism. Slut på globaliseringen?

# Författaren (mångårig korrespondent i Moskva) varnar i boken, och i senare intervjuer, för Putinregimens stora undergrävande arbete i väst. De har på olika sätt understött Trump. Brexit och den växande extremismen och högerpopulismen i Europa. Hon menar att västs aningslöshet inför detta beror på att fokus istället har legat på kampen mot terrorismen.

Se vidare:

 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!