”Inducerad trafik” betyder att när man bygger en ny trafikled underlättar man ny trafik som då ökar trängseln även på andra vägar.
Men det finns också en systemisk inducerad trafik: att anpassningar till den ökade rörligheten skapar behov av ännu mer rörlighet. Om man lägger butiker långt utanför städerna, eller bygger glesare stadsdelar, eller lämnar bullerzoner runt huvudvägar så måste var och en förflytta sig längre än annars, varje dag.
För den rättrogne liberalen är inducerad trafik nåt bra – om efterfrågan ökar måste det bero på att behovet ökar, nåt annat mått på behov har de inte. Men systemisk inducerad trafik hämmar ekonomin istället för att främja den. Fed, USAs centralbank, har konstaterat att ju glesare en stad är desto sämre är dess ekonomiska utveckling. En fördubbling av markytan per person sänker ekonomin med 3-4 procent. Stockholms yttre förorter har ca 30-40 gånger så mycket mark per invånare som innerstan vilket skulle innebära att man har sänkt ekonomin med 20-25 procent genom att bygga dem, istället för att bygga mer innerstad.
Orsakerna till utglesningens dåliga lönsamhet är förmodligen flera, det säger Fed inte så mycket om. Behovet av mer bränsle och de luftföroreningar som följer därav är en orsak. Ökad tidsåtgång en annan. Och behovet av mer infrastruktur per invånare i en glesare bosättning är en tredje.
Men det kan möjligen tänkas att en ännu viktigare faktor är minskade synergier. När det bara är några steg till vad som helst kan man samutnyttja resurser. Det är så att säga poängen med städer, och orsaken till att platser utan dessa synergier lider av ”glesbygdsproblem” – om de så ligger i en storstad.
Rörlighetsfixering
Och slutligen har rörlighetsfixeringen drivit fram ett segregerat bosättningsmönster som antagligen är skadligt. Den traditionella staden byggde på gatunät som husen hakade vid som pärlor på en tråd; gatorna integrerade och kunde användas för allt möjligt. Men när gatorna blev trafikleder fungerade inte detta; istället började städerna byggas som anhopningar av enklaver, slutna i sig själva. Vilket skapade segregation. Förmodligen dåligt både för samarbetet och nyskapandet, inte minst samarbetet kring nya idéer.
Utvecklingen av bilismen var förmodligen välgörande fram till ungefär 1965. Fram till då tillgodosåg den ett behov. Men därefter har den snarare ökat än minskat problemen. Möjligen var allmänheten där klokare än politikerna – det var väl ungefär då som protesterna mot nya trafikleder kom igång.
Och mycket riktigt råkade den utvecklingsmodell som byggde på bilism och olja in i allvarliga problem ungefär tio år efteråt.
Men utbyggnaden bara fortsatte, möjligen som en sorts cargokult.
Nu, när krisen för oljesamhället är så stor att den hotar hela jorden, kanske det vore bra att tänka ut något mer långsiktigt än bilar som går på batterier. Kanske en omställning till mindre transportberoende rentav är enklare?
I alla fall vore det bättre ekonomi.
Jan Wiklund
Tidigare publicerat på bloggen Gemensam
