En vänstertidning som hamnat rätt om brottsligheten

Publicerad denFörfattareAnders_S1 kommentar

Ordfront Magasin har publicerat en mycket bra artikel av Henrik Tham om brottslighet och hårda straff med rubriken Fängelse är inte lösningen på gängkriminaliteten. Bland annat skriver han:

Sammanställningar av internationell forskning ger inte stöd för att fängelse skulle avskräcka fler från att begå brott än icke frihetsberövande straff, eller att längre fängelsestraff skulle minska brottsbenägenheten mer än korta.

Ett annat skäl för fängelsestraff är möjligheten att genom behandlingsprogram under tiden i anstalt minska risken för återfall. Sådana program finns men de flesta ger inte positiva resultat. Behandling i anstalt kan heller inte ge mer än marginella effekter på brottsnivån.

[…]

Forskningen pekar på att längre inlåsning kan ge effekter i form av minskad brottslighet. Utvärderingarna har utförts i anslutning till någon straffreform som tidigareläggning av villkorlig frigivning eller benådning av en större grupp fångar. De effekter som då uppnåtts har dock varit relativt små och har främst rört den mindre allvarliga men vanligare brottsligheten.

Den politiska debatten i Sverige handlar dock främst om att genom inspärrning på längre tid förhindra återfall i mord. Detta är dock svårt att uppnå då mord trots allt är ovanligt och det dessutom är betydligt ovanligare att någon återfaller i mord än i till exempel stöld, narkotikabrott eller rattfylleri. Det går helt enkelt inte att förutsäga vem som kommer att återfalla i mord och även om den morddömde sitter inlåst mycket länge sker det enligt polisen hela tiden en nyrekrytering till gängen.

[…]

I Finland har det dödliga våldet minskat markant samtidigt som fängelsebeläggningen minskat än mer. Brottsligheten har sedan 1950-talet sett påtagligt lika ut i europeiska västländer samtidigt som fängelseutvecklingen har varierat kraftigt mellan länderna.

Det finns alltså inga som helst belägg för att längre straff leder till minskad brottslighet eller några som helst andra positiva effekter.

Ingen opposition

Tham konstaterar också att det idag inte finns någon egentlig opposition mot politiken som är inriktad på hårdare straff och mer repression. Socialdemokraterna har helt anammat samma politik som högern och Vänsterpartiet säger inte ett smack.

Det sista säger inte han utan det är mitt konstaterande. Vänsterpartiet hade kunnat vara en stark motvikt mot den ökade repressionen men precis som i alla andra politiska frågor väljer de att ligga lågt för att inte stöta sig med socialdemokraterna. Detta sätt att bedriva politik kommer att leda till att Vänsterpartiet krymper för varför ska väljare ge stöd till ett parti som inte har några åsikter om nånting förutom att de vill sitta i en regering med sossarna och föra högerpolitik.

Visitationszoner

I samma tidning har också Janne Flyghed skrivit bra om visitationszonerna. Som han dömer ut. Framförallt dömer han ut högerregeringens hantering av det hela. Det finns inga utvärderingar av de danska visitationszonerna vilket justitieminister Strömmer helt felaktigt hävdar. Dessutom hastas alla förslag fram och det blir därmed odemokratiska hafsverk med oförutsebara konsekvenser.

Läs mer:

Ett svar på “En vänstertidning som hamnat rätt om brottsligheten”

  1. Det finns tre faktorer, som för mig är styrande, i fängelsestraffets vara eller icke vara. Två av dessa förekommer flitigt i debatten medan den tredje ofta förbigås med tystnad.

    Den första faktorn avser straffets avskräckande verkan eller ”androm till varnagel” som är det begrepp vi möter i våra gamla rättshandlingar. Såsom konstateras i artikeln saknas till största delen vetenskapliga belägg för straffets avskräckande förmåga. Denna slutsats kan även dras rent intuitivt om vi t.ex. jämför vårt eget land med USA där mordfrekvensen är 4-5 gånger högre och där straffskalan innehåller både dödsstraff och livstids fängelse utan möjlighet till benådning. Det är otroligt märkligt att synen på straffets avskräckande verkan är något som näst intill har stöd i hela den politiska skalan i vårt land.

    Den andra faktorn handlar om att skydda människor från det fåtal människor som av olika orsaker inte förmår att vistas fritt och öppet i samhället. I detta har min inställning alltid varit att ansvaret för den övervägande delen av denna lilla grupp rimligen bör vara psykiatrin och inte kriminalvården. Det handlar om människor som är behäftade med psykiska sjukdomar och/eller personlighetsstörningar. Tvivelsutan har vi åtminstone de senaste 30 åren haft en utveckling där personlighetsstörningar allt mer har ansetts vara ”straffbara”, något som för mig förefaller vara mycket märkligt.

    Den tredje faktorn handlar om tilltron till rättsväsendet och om brottsofferperspektivet. På det allmänna planet kan vi inte förbise att det allmänna rättsmedvetandet innefattar en föreställning om att ett brott måste innebära en konsekvens. För den som är brottsoffer och lidit väsentlig, ibland livslång, skada är kravet på konsekvens, av tämligen naturliga och mänskliga orsaker, strakt. För att spetsa till det vill inte våldtäktsoffret möta den som begått övergreppet i ICA-kön.

    Denna faktor är knepig och hålls därför allt för ofta utanför debatten. Min slutsats, som jag stött och blött allt sedan mitt intresse för samhällsfrågor väcktes för många år sedan, är att vi inte kommer undan att fängelse nog ändå måste finnas i straffskalan. Sedan tror jag inte att straffets längd är det avgörande. Avgörande är att samhället visar på att det finns en konsekvens. Utan fängelsestraff ökar också risken för att brottsdrabbade människor tar saken i egna händer. Mer av personliga vendettor och risken för framväxten av medborgargarden av olika slag måste vägas in i dilemmat.

Kommentarer är stängda.