Sossar utan alternativ

JämlikhetsnormenBoktips
Jämlikhetsnormen
Anders Nilsson & Örjan Nyström
Tankeverksamheten/ABF Gbg

Sossar utan alternativ

Idag är det som bortblåst i samhällsdebatten att socialdemokratin en gång stod för en reformistisk väg till socialismen, som alternativ till kommunismens revolutionära väg. Sosseradikalismen avklingade raskt under efterkrigsdecennierna, för att från och med åttiotalet efterträdas av (social) nyliberalism, privatisering och marknadsanpassning.

Författarduon – knutna till LO, socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsens tankesmedja i Göteborg – tar upp den ”identitetskris” som följt när den svenska (och europeiska) socialdemokratin ”tappat sin ideologiska orientering”, och dessutom saknar en ”helhetsanalys” av samhällutvecklingen. Därmed kan man inte längre ”rida på tigern”, alltså utnyttja kapitalismen för såväl ökad tillväxt som ökad jämlikhet.

En viktig lösning på krisen, som föreslås i den ordrika idé- och faktafyllda debattboken, är att återknyta på ett nytt sätt till arbetarrörelsens centrala jämlikhetsnorm. Jämlikhet via lika startmöjligheter (1) för alla delar man visserligen med den borgerliga socialliberalismen, och till stor del även jämlikhet via omfördelningspolitik (2) senare i individens liv.

Men nu föreslår de två reformradikala socialdemokraterna att det på många sätt avgörande sociala (föräldra)arvets betydelse för ojämlikheten bland barn, ungdomar och vuxna ska bekämpas radikalt. Detta genom en för alla obligatorisk (för)skola från och med barnets andra levnadsår.

Till detta avancerad yrkesutbildning och omskolning på bred front för att därigenom höja den samlade arbetskraftens kunskaps- kognitions- och färdighetsnivå. Samt en praktisk och okvalificerad lärlingsutbildning för att hjälpa kognitivt svaga ungdomar in i arbetslivet. Dessa sociala investeringar – för merjämlikhet i färdighetsnivå (3) – skulle tjäna till att motverka den ojämlikhet som vuxit i landet alltsedan 1980.

En mer ”kapaciterad” (med mer kapacitet och smart kunnande) arbetskraft är en förutsättning för ekonomisk demokrati, vilket författarna berör. Att utjämna skillnaden mellan fysiskt och intellektuellt arbete som en grund för arbets(plats)demokrati är också socialismens mål.

Men Göteborgsförfattarnas delmål – mer jämlikhet via en högre standard på arbetskraften – syftar i slutändan enbart till det yttersta målet: Att stärka den välståndsskapande svenska kapitalismen. Och kapitalismen är ekonomisk diktatur – den totala motsatsen till en person en röst. Medan idealsocialismen står för ekonomisk demokrati.

De mångkunniga författarna attackerar marxismens och liberalismens historiedeterminism, och säger att vi kan bygga det samhälle vi själva vill ha (bra sagt, min kommentar). Men boken är trots det en enda lång plädering för att anpassa arbetarklassen och Sverige till de obönhörliga kraven från kapitalet:

Kraven från marknaden, globaliseringen, tekniken, flexibiliteten, strukturanpassningen, urbaniseringen, tiden, ekonomin, trenderna, kunskapskraven, konkurrensen, arbetsdelningen, utmaningarna, samhällsutvecklingen, förändringstrycket. Alltså kraven från den odemokratiska kapitalismen.

Ett stärkande av (en visserligen mer jämlik men) tillväxande kapitalism är ”… en ovillkorlig förutsättning för en stark välfärdsstat.” och för en ”… ny socialdemokratisk välfärdsmodell …”, slår man fast.

I hård kapitalistisk konkurrens med andra folk ska vi alltså fixa vår egen jämlikhet och materiella standard. Är inte det just att sluta sig kring det egna mot omvärlden, som författarna kritiserar i andra sammanhang i boken?

Var finns den internationella solidariteten? Var finns visioner och alternativ? Reformer inom kapitalismens ramar är det enda man har att komma med. Bokens budskap är att ingen (verkligt) annan värld är möjlig.

Och inte nog med det. Boken präglas helt av den (med borgerligheten delade) tillväxt-, utvecklings-, och teknikoptimism som lett fram till dagens miljö- och klimatkris. Debatten om den ekologiska kollaps som hotar världen avfärdas delvis som människans gamla ”skräckblandade lockelse” av undergången, tidens slut, syndafloden, ragnarök och ”apokalypsens fyra ryttare”.

”Domedagsstämningarna” bör istället ersättas med en realistisk ”positiv framtidstro” inom den socialdemokratiska reformismen. Det är ett resonemang som liknar det värsta högerreaktionära och kristfundamentalistiska klimatförnekarsnacket. Det handlar inte om en sund inspirerande framtidstro, utan om den typ av (kapitalistisk) framtidstro man får genom att förneka hoten mot världscivilisationen!

Det enda reella brott mot globalkapitalismen som s-författarna gör är alltså att inom ramen för existerande marknadsekonomi plädera för ökad jämlikhet. Men ärligt talat, hur kan någon fortfarande tro på denna bedagade sossediskurs när ojämlikheten bara ökat under tre årtionden oavsett borgerlig eller socialdemokratisk regering?

Har bokskrivarna missat hur socialdemokratiska politiker, fackpampar och byråkrater roffat åt sig höga löner och förmåner? Har man inte noterat hur socialdemokratiska (arbetar)ledare hoppat över till välbetalda jobb i det privata näringslivet, och plötsligt börjat försvara lyxbonusar och feta fallskärmsavtal? Ska vi tro att dessa människor är ivriga förkämpar för ökad jämlikhet?

Författarna själva har ett trevligt litet jobbupdrag på en tankesmedja (s) som i mycket verkar finnas till som politisk dimridå och vänsteralibi (författarna är ju ändå mer radikala och nytänkande än partiets gråsossemajoritet).

Detta kanske för att kunna dölja att inte bara realsocialismen (”kommunismen”) misslyckats. Uppenbarligen är även socialdemokratin idag i fullständig avsaknad av nya svar inför framtiden.

Hans Norebrink

P.S. Författarna tar på flera ställen i 363-sidorsboken upp en bra, djuplodande och angelägen diskussion, som bättre hade kunnat avhandlas i en egen bok: Hur osäkerheten inför den ekonomiska krisen, arbetslösheten och den globala konkurrensen utlöst så kallade kommunitära gruppreaktioner över hela världen. I Europa i form av högerpopulism, i Sverige representerad av sverigedemokraterna. Vi mot dom i ett syndabocksletande.

Detta måste motverkas med ”inkomsttrygghet och stöd till omställning när arbetsmarknaden förändras.” Mellankrigstidens fascistiska kommunitära motreaktioner på marknadernas kris och eliternas misslyckande visar hur fel det kan gå, påpekar man. Då drabbades judar, idag invandrare (min kommentar).

Det gäller dock, menar Anders Nilsson och Örjan Nyström, att i detta sammanhang: Ta den bakom det kommunitära fenomenet underliggande bristen på gemenskap och identitet hos vanliga människor på allvar. Och även anknyta till den på ett progressivt sätt, poängterar man.

”Bristen på tillhörighet, samhörighet och politiska handlingsalternativ är alltså vad vi betraktar som kärnan i de kommunitära reaktionerna”, skriver de. Och för ”social solidaritet … krävs en stark känsla av gemenskap.” Mellan alla i Sverige (min kommentar).

Som jag förstår det menar man underförstått att det inte räcker med att kalla folk rasister. De kommunitära reaktionerna (etniska, religiösa, nationella, rasistiska) på globalkapitalismens ekonomiska och existentiella osäkerhet måste analyseras och bemötas djupsinnigare än så. Tas på allvar.

De skriver att med tanke på att socialdemokratin inkorporerat såväl ”kommunitär kritik av liberalismen” som ”centrala liberala värden”, så ”borde socialdemokratismen vara väl skickad att knyta an till dagens antiliberala kommunitära reaktioner utan att falla för högerpopulistiska eller nykonservativa frestelser.”

# Se även författarnas bok ”Reformismens möjligheter – Åter till den bättre framtiden”, som också tar upp kommunitära stämningar.

PSS.  Ett bra citat från boken:

”När vi inte längre ´säger du´ till varandra slutar vi också att säga ´vi´ om det samhälle vi lever i. Det är inte längre ´vårt´ samhälle. Det är bara en arena för individuella karriärer och trånga gruppintressen.”

Läs mer: Olas Tankar, Ledarsidorna.se, VF, Jimmy Sand, Arbetet, Flamman, Storstad,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads

  • Observatör

    ”Dessa sociala investeringar – för merjämlikhet i färdighetsnivå (3) – skulle tjäna till att motverka den ojämlikhet som vuxit i landet alltsedan 1980.”

    Utvecklingen började nog innan 1980. Sossarna, i början av 70-talet ett alltmer cementerat maktparti där pampfasoner blev allt vanligare,.tappade självförtroendet redan vid valet 1973 (jämviktsriksdagen). Löntagarfonderna, som lanserades av LO 1975, togs inte emot med någon större entusiasm i partiet. Tror man inte på något blir det svårt att argumentera för det (minns Feldts ord om ”jävla skit” när det urvattnade och ganska meningslösa löntagarfondsförslaget slutligen antogs 1983). Valförlusterna 1976 och 1979 blev ”spiken i kistan”. Efter detta hade sossarna i praktiken förlorat sin reformistiska socialism.

    Sedan vet vi alla hur det gått, med Göran Persson utvecklades det mittenparti, som finns idag, och vilket egentligen inte skiljer sig på några betydande punkter från Allianspartierna, där förvisso det största partiet givit plats åt kristdemokraterna och centern på högerkanten för att fullt ut kunna ta striden med sossarna i den politiska mitten.