Salt – forna tiders olja i Norden

Del 3 av 4 i serien Svensk import på 1700-talet

Salt var en absolut nödvändig vara för att liv i Norden (och säkert på mång andra håll iv ärlden också) i gamla tider skulle var möjligt. Salt behövdes för att konservera maten, främst köttet och fisken.

Salt var det som möjliggjorde den Tyska Hansans makt. Man kontrollerade de viktiga slatgruvorna och kunde därför också kontrollera handeln med andra varor såväl som fisket i Norden. Saltet kom främst från saltgruvorna i Lüneburg i norra Tyskland. På 1500-talet började holländarn konkurrera med Hansan som salthandeln i Norden och Östersjöområdet. De tog saltet från Frankrike, Portugal och Medelhavsområdet. I början av 1700-talet kom huvuddelen av saltet till Östersjöområdet från Frankrike, Portugal och Medelhavsområdet. Lüneburgs betydelse minskade kraftigt. Genom att livsmedelsproduktionen i Norden var säsongsbunden var behoven av konserveringsmedel stora och viktiga. Salt var därför en strategisk handelsvara som staten brydde sig mycket om.

På 1720-talet kom 48% av det salt som fraktades genom Öresund från Frankrike och 39% från Portugal. Resten kom i huvudsak från Medelhavsområdet. Det franska saltet kom främst från stränderna kring Brouage vid Biscayabukten medan det portugisiska saltet kom från Setubal (St Ybes). Under kriget i början av 1700-talet hamnade Sveriges import av salt i kris och därför blev saltimporten en angelägenhet för den svenska staten. 1724 infördes det svenska produktplakatet som hade till syfte att import av viktiga varor till Sverige skulle ske på svenska fartyg. Det ledde till att det redan samma år var så att 75% av allt salt som fördes genom Öresund till Sverige var på svenska (inklusive finska) fartyg. Däremot fortsatte holländarna att dominera tillförseln av salt till andra delar av östersjöområdet. Utöver det fanns en massa annan reglering om hur saltimporten skulle ske och om kvoter som olika städer hade att importera osv. Många av dessa regler följdes inte speciellt bra, speciellt inte i västkuststäderna.

Saltet importerade även fortsättningsvis i huvudsak från Frankrike, Portugal och Medelhavsområdet med en ökande betydelse för det senare området. På 1770-talet hade Frankrikes andel minskat till 18%, Portugals till 30% medan Spanien stod för 15% och Italien för 17%. Saltimporten till Sverige ökade stabilt under hela 1700-talet. Anledningen tilld etat var farmförallt silleprioden i slutet av århundradet som innebar att behovet av salt ökade enormt. Det krävdes för produktionen av den salta sillen. Medan importen av salt till Stockholm ökade fram till mitten av 1760-talet för att sen minska så var ökningen i Göteborg från 1760-talet enorm.

Anledningen till stagnationen av importen till Stockholm var främst upphävandet av det bottniska handelstvånget. Detta möjliggjorde att finska och svenska städer kring Bottenviken kunde importera salt direkt. Tidigare hade myndigheterna tvingat dem att handla via Stockholm. Fram till 1780-talet stod Stockholm för omkring 50% av den svenska saltimporten, men därefter var andelen bara cirka 30%. Från 1780-talets senare del stod Stockholm för en import av mellan 90 000 och 100 000 tunnor per år, på 1760-talet infördes betydligt mer per år till Stockholm.

Viktiga saltimportörer i Stockholm i början av 1700-talet var sannolikt familjer som Grill, Groen, Schröder, Plomgren, Jennings, Arfwedson och Hahr, från 1750-talet och framåt dominerade Tottie (senare Tottie & Arfwedson), Hebbe (fram till 1770-talet), Bohman, Hassel & Görges, Koschell (från 1780-talet till 1810-talet) och Wahrendorff (från 1770-talet till 1790-talet) men även många andra handelhus importerade salt.

De finska städerna importerade på 1750-talet ungefär 20 000 tunnor salt per år. Detta hade på 1770-talet ökat till 30 000 tunnor per år och under åren 1801-08 var det cirka 56 000 tr per år och utgjorde 18% av den totala svenska importen. Även importen till Gävle var som störst dessa år med omkring 15 000 tunnor per år.

Ökningen av importen till Göteborg har helt och hållet med sillperioden att göra. På 1740-talet stod Göteborg för 10% av saltimporten och på 1790-talet för 30%. Importen ökade också kraftigt till andra bohuslänska städer som exempelvis Uddevalla, Marstrand och Strömstad. saltimporten till dessa städer steg från 9% på 1740-talet till 13% udner 1790-talet. Huvuddelen av detta kom på Uddevalla där det fanns ett antal framgångsrika handelshus och rederier. Innan sillperioden importerades främst franskt salt till Göteborg och Uddevalla, men därfter dominerade även i de städerna det portugisiska saltet samtidigt som betydelsen av salt från medelhavet ökade.

De stora saltimportörerna i Göteborg var i allmänhet de handelshus som också ägde sillsalterier, men även andra. År 1730 var Jöns Holst och Volrath Tham stora saltimportörer, 1752 var Christian Arfvidsson och Thomas Anderson sannolikt större saltimportörer. Därefter fortsatte Arfvidsson att vara en av de större saltimportörerna men flera andra tillkom under 1760-talet som exempelvis Lars Kåhre som var den störste importören. Lars Kåhre sålde främst till andra då han inte var en större ägare av sillsalterier. Efter hans död övertogs hans roll som störste importör av J. D:son Wetterling.

Andra stora saltimportörer var Martin Holterman från 1760-talet, Peter Ekman (III) från 1770-talet, Olof Westerling från ungefär samma tid, Magnus Ahlroth och Martin Zachrisson på 1770-talet samt Jonas Kjellberg på 1790-talet och början av 1800-talet. Ekmans andel av saltimporten översteg dock aldrig 5% och låg ofta så lågt som 1-2% av saltimporten till Göteborg. Kjellberg låg förmodligen på liknande volymer medan Wetterling vissa år stod för 9% av saltimporten och Kåhre för ännu mer när han var verksam.

Importen av salt till Stockholm var år 1730 7 150 ton för att sedan ökan framt ill ungefär 1810. Trots den ökade saltimporten till Stockholm så minskade Stockholms andel av saltimporten i slutet av 1700-talet, vilket redan nämnts. Stockholms saltimport var fram till 1780-talet ungeför 50% av hela Sveriges import, för att i slutet av 17980-talet vara 30%. Volymmässigt såg det lite annorlunda ut:

Import av salt till Stockholm i ton

1730, 7 150
1740, 6 650
1750, 9 880
1760, 3 930
1772, 10 700
1780, 5 250
1790, 12 700
1800, 12 900
1810, 17 500
1820, 7 500

Under kontinentalperioden 1808-1815 så ökade importen av salt till Stockholm kraftigt. Denna ökning bestod av salt som reexporterades österut till Ryssland. Av Stockholms totala importvärde svarade salt under perioden för mellan 4 och 7%, undantaget var kontinentalperiode då andelen låg högre, runt 10%. Värdemässigt var spannmål den viktigaste importvaran, följd av textilier och socker. Spannmål stod för mellan 20 och 40% av importen de flesta år, vissa år var den dock lägre, ända ner till omkring 10% av det totala importvärdet. andra år utgjorde spannmål värdemässigt 50%. Socker importerades vissa år inte alls, men när socker importerades så stod det för 10-20% av det totala importvärdet. Textilier stod för 10-30% med stora variationer olika år. Precis som med socker redovisas mycket liten eller ingen import av textilier vissa år.

En viktig importör av salt i Stockholm var firman Bohman, Hassel & Görges (ungefär 1750-1810). Även Hebbe (cirka 1740-80), von Bippen (1750-80), Grill (1740-60), Jennings, Lefebure, Kierman, Tottie & Arfwedson (från ungefär 1750), Koschell (cirka 1780-1810), Wennerquist, De Ron, Wahrendorff (1780-1800), Westerberg, Deneke & Pomeresche (1780-1800) och Bohnstedt var stadiga importörer av salt. För den grillska firman var salt den viktigaste importvaran, framförallt i början av firmans existens, detsamma gällde Bohman, Hassel & Görges och Tottie & Arfwedson, men för dem under hela den period på 1700-talet som dessa handelshus var verksamma.

Efter att det bottniska handelstvånget upphörde blev även handelshusen i Österbotten stora saltimportörer.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Spannmålsimporten på 1700-talet – en historia om rågGalmeja och Tuttanego >>
Advertisements