Boken Klanerna av Jan Persson & Johannes Wahlström driver en tes. Att Sveriges brottslighet styrs av de så kallade Klanerna. Med detta begrepp menar de i analogi med polisens användning av begreppet de familjer som pekades ut av polisen i en rapport som allmänt kallas Klanrapporten.
Men begreppet används i sammanhanget felaktigt. De beskrivna familje- eller släktbaserade nätverken har ingenting med klaner att göra. Det är dessutom i de flesta fall så att bara max 5 personer pekas ut som kriminella i de flesta av de utpekade familjerna. Ibland handlar det bara om två.
Boken börjar med en genomgång av de aktuella klanerna och då läggs mycket tonvikt vid Tyskland där en del av dessa familjer onekligen har ett stort inflytande över brottsligheten i vissa städer. Men i Sverige är det inte så och författarna misslyckas med att bevisa sin tes.
De familje- och släktbaserade kriminella nätverken i Sverige har en marginell betydelse för brottsligheten. Bara ett par av dem har nåt större inflytande och det gäller ett nätverk i Tureberg, ett nätverk i Göteborg och några nätverk i Malmö.
De enda stad där de familje- och släktbaserade nätverken utgör en dominerande del av gängkriminaliteten är Malmö. Dessa nätverk är inte heller inblandade i de våldsamma kriminella gängkonflikterna. Undantaget är Malmö. Det är verkligheten och därför misslyckas författaran med att bevisa sin tes.
Södertäljenätverket och Botkyrkanätverket
Dessutom har vi familjer och släkter i Södertälje och Botkyrka som kan kopplas till gängkriminalitet. Men det är inte ett släkt- eller familjebaserade nätverk utan det handlar om två kriminella nätverk med etnisk bas. En viss befolkningsgrupp, syrianer, dominerar. Det är också de enda kriminella nätverk i Sverige som är samhällshotande på det sätt att de organiserat infiltrerat politiken, förvaltningar, banker, rättsväsende, kyrkor, idrottsföreningar och advokatbyråer. De ägnar sig också åt lagliga affärer med fastigheter och restauranger.
Dessa två kriminella nätverk har en stor betydelse i den lokala miljön i Södertälje och Botkyrka. Men de har inget med familj, släkt eller klan att göra. Södertäljenätverket och Botkyrkanätverket är inte några klan-, släkt- eller familjebaserade Wahlström och Persson kan inte heller visa på att de skulle vara det även om de ger en bra beskrivning av hur de fungerar och hur de infiltrerat.
Fall utan bäring för tesen
Dör att bevisa sin tes använder författarna också ett antal fallbeskrivningar. Dessa utgör större delen av boken. Men det finns ett problem med dessa beskrivningar. Vi har ingen aning om det handlar om verkliga fall eller inte. Det finns inga källhänvisningar och inga källförteckningar. Det som beskrivs går inte att kontrollera. Vi vet därför inte om det stämmer eller ens om det går att koppla till något familjebaserat kriminellt nätverk eller inte. För att vara en bok som säger sig vara baserad på fakta är det en mycket stor brist och ett mycket stort problem.
Ett fall handlar uppenbarligen inte om ett släktbaserat nätverk då det handlar om den albanska maffian som brukar kallas Albanligan i Sverige. Om det nu stämmer att de inblandade är albaner. Ingen av de familjer som polisen pekat ut i den så kallade klanrapporten är albaner.
Ett annat fall handlar om yazidier (anhängare av en speciell religion som inte är muslimsk). Ingen utpekad så kallad klan i polisens rapport är yazidi. Ingen så kallad klan är heller från Balkan eller det forna Jugoslavien som ytterligare några fall handlar om och bar en utpekad familj i klanrapporten är från Afghanistan. Inte heller finns det någon så kallad klan som hör hemma i Ungern vilket en annat fall påstår.
Så där fortsätter det. Fall beskrivs. Det är intressant men har ingen som helst koppling till de kriminella nätverk som dominerar i Sverige eller de familje- och släktbaserade nätverk som pekas ut i polisens rapport. Och vi vet inte ens om fallen är verkliga fall.
Och vad Nigeriabrev och romansbedrägerier med bas i Nigeria skulle ha med påstådd klanbaserad kriminalitet i Sverige att göra övergår mitt förstånd. Däremot är det förstås ganska intressant att läsa om men vi vet inte om den berättelse som återges faktiskt är sann eller inte.
Kulu
Ett kapitel utmärker sig genom att de är späckat med felaktiga faktauppgifter. Exempelvis påstår de att Kulu i Konyaprovinsen skulle vara en liten by. I själva verket är det en stad i samma storlek som Trollhättan. I Sverige finns det 50 000 människor som invandrat från Turkiet. Författarna påstår att de alla invandrat från Kulu. Det är en ren lögn. Dessutom har det inget med familje- eller släktbaserade nätverk (felaktigt kallade klaner) att göra.
Kulu är för det första för litet. En del av de som invandrat från Konyaprovinsen kommer inte heller från Kulu utan från andra städer i dess närhet. De säger docka ofta att de kommer från Kulu. En stor del av invandrarna från Turkiet är dessutom syrianer/assyrier och kurder. De kommer främst från sydöstra Turkiet men även från östra Turkiet. Kapitlet ifråga är en uppvisning i felaktigheter och dumheter. Om det är symptomatiskt för boken vet jag dock inte för det mesta går inte att kontrollera. Men om det är så diskvalificerar det boken totalt.
Oseriöst
Sammantaget är det en bok som är oseriös. Det mesta av det som står i boken kan vara sant, men det kan lika gärna vara rena rama påhitten. En spänningsroman helt enkelt. Det är dock flyhänt skrivet. Spännande och lättläst. Men är det trovärdigt. Knappast. Bevisar de sin tes om att brottsligheten i Sverige styrs av klaner. Inte för fem öre, dvs inte alls.
Läs mer:
- En historielös och okunnig recension
- Klanrapporten är meningslös i förhållande till den grövre brottsligheten
- Sydöstra Turkiet, turkiska Kurdistan, Tur Abdin och Mardin
- Gängland Sverige – de så kallade klannätverken
- Kriminella nätverk och gäng
- Gängland Sverige – Tysklandskopplingen
