Hammarkullen mellan kamp och vanskötsel

Hammarkullen är den mest omskrivna förorten i Göteborg ur ett historiskt perspektiv. Det beror på flera saker. Dels att där finns en tradition av föreningsliv, organisation och motstånd, dels för att det är den stadsdel i Göteborg som uppmärksammats mest som en slags exempel på problemen med miljonprogramsförorterna.

Hammarkullen

Hammarkullen byggdes åren 1968-73. Det var en blandad bebyggelse med två höghusområden runt centrum, Bredfjällsgatan och Hammarkulletorget samt hyreshusområden som Sandeslätt och Gropens gård med en lägre bebyggelse samt radhus- och villaområden i utkanten. Det fanns också en fysisk och organisatorisk koppling till ett gammalt arbetarsamhälle som byggdes upp kring en kvarn, en färgfabrik och ett stort grustag med start redan i slutet på 1800-talet. Agnesberg. Det var en ort där socialdemoktratertna och arbetarrörelsen var väl organiserade och starka Agnesberg fick ny miljonprogramsbebyggelse på 1960-talet med en inflyttning ar arbetskraftsinvandrare från Finland.

En del av de finska invandrarna kom sen att flytta vidare till nya lägenheter i Hammarkullen dit det också kom nya finska arbetskraftsinvandrare. Stadsdelen fylldes dock framförallt av personer som tvingades flytta från stadsdelar i med centrala delar av Göteborg som revs. Exempelvis från Gamlestaden, Olskroken och Lunden. En förhållandevis ganska stor del av de som flyttade in i just Hammarkullen var resande. Många av de som flyttade in hade redan från början sociala problem. Dessutom kom en hel del latinamerikanska flyktingar till Hammarkullen med start 1973.

Finnar

1972 hade Hammarkullen 7 000 invånare varav 15% var finska medborgare. Totalt fanns cirka 1 500 (21,4%) utländska medborgare. Under 1970-talet låg befolkningen sen ganska stabilt kring 6 800 personer. Stadsdelen var starkt sammanhållen med en enda central spårvagnshållplats och alla var tvungna att passera centrum för att ta sig från hållplatsen till bostadsområdena.

Latinamerikaner

På 1970-talet flyttade latinamerikanska politiska flyktingar in i stadsdelen. de kom snabbt att sätta sin prägel på Hammarkullen trots att de aldrig utgjorde mer än som högst 5% av befolkningen i Hammarkullen (1983). Därefter har latinamerikanernas andel av befolkningen i Hammarkullen minskat.

Mellanöstern

Med start på 1970-talet ökade också antalet politiska flyktingar från Mellanöstern i Hammarkullen. Stadsdelen blev också ett centrum för inflyttade båtflyktingar från Vietnam. På 1990-talet kom även somalier. På 1990-talet flyttade många flyktingar från kriget i Jugoslavien också in. En hel del av dem var romer.

I början av1980-talet minskade befolkningen i Hammarkullen. Det fanns en massa tomma bostäder men i slutet av 1980-talet började befolkningen öka igen och lägenheterna fylldes. Framförallt var det flyktingar från Mellanöstern som flyttade in men det var även bosnier och vietnameser. Finländarna flyttade bort.

Idag har Hammarkullen nästan 60% utlandsfödda bland de nästan 8 000 invånarna. 12,2% av invånarna är födda i Somalia, 10,1% i Irak och 5% i Syrien. Räknar vi även barn till utlandsfödda har 87,1% av befolkningen utländsk bakgrund.

Social organisering

1973 bildades en samarbetsorganisation mellan olika föreningar i Hammarkullen och Agnesberg, Hamsam. Ledande i gruppen var socialdemokratiska aktivister från Agnesberg, Sture Soneryd från Fritidsförvaltning, Leif Herngren från Tomaskyrkan och Gunnar Hejde, rektor på Hammarkulleskolan. Från början var det 20 medlemsorganisationer som dock ökade till 64 stycken år 1989.

Den största ökningen stod invandrarföreningar för. Det handlade främst om latinamerikanska föreningar som gruppen av latinamerikanska flyktingar som började anlända 1973 stod för. Denna mycket aktiva invandrargrupp kom att få ett oproportionerligt inflytande i stadsdelen då de var vana vid organisering och att driva politiska frågor.

Det fanns också välorganiserade samarbeten mellan skola och fritidsförvaltning med deras mycket populära fritidsgård I Hammarkullens centrum.

Nedläggning av fritidsgården

Kring 1976 hade Fritidsförvaltningen planer på att lägga ner flera fritidsgårdar runt omkring i Göteborg. Detta ledde till att flera av dem ockuperades. Ockupationen i Hammarkullen som startade i januari 1976 var en av de mest välorganiserade och de samarbetade bland annat med allaktivitetshuset Sprängkullen i Haga i centrala Göteborg där det fanns många veteraner från Hagahusockupationen 1972. Fritidsgården räddades kvar och ockupationen avslutades efter några dagar.

I september stängdes fritidsgården igen. Nu tillsammans med parkleken. Anledningen var att den sistnämnda blivit ett tillhåll för ett sniffargäng som också störde verksamheten på fritidsgården och affärerna i centrum. Sniffarna skapade otrygghet och oro i Hammarkullen. Flera aktionsgrupper bildades för att rädda Hammarkullen och utveckla stadsdelen. Hammarkulleborna skapade under denna tid en tradition av motstånd och organisering som lever än idag. Fritidsgården öppnade i december 1976 igen.

Utökad organisering

Nya samarbeten mellan förvaltning och boende uppstod, däribland GAIS-gruppen (Gemensamt Arbete I Stadsdelen) som fick stor betydelse för hela Angered. Hammarkullekarnevalen startades med de latinamerikanska flyktingarna som drivande.

Men det var bara ett av många projekt och verksamheter i Hammarkullen vid denna tid. Andra var Kulturalliansen, Hammarkullealliansen (idrottsföreningar), Esquina Latina (ett kaféprojekt med stöd från Invandrarverket), amatörteaterfestival 1988 och 1989, nyårsrevy 1989 och 1990 osv. Dessutom Hammarkulledagarna, gemensamt julfirande, allåldersläger med mera. En kvarterspolis med verksamhet i stadsdelen etablerades. 1986 invigdes också Folkets Hus.

Nedläggningar och motstånd

Sen kom 1990-talet on nedskärningarna i samhället började. Kvarterspolisen försvann 1990. På hösten 1993 kom ett beslut om att fritidsverksamheten i Hammarkullen skulle flytta in i skolan både organisatoriskt och lokalmässigt från januari 1994. Beslutet innebar också att bidraget till Folkets Hus skulle upphöra och att badet skulle avvecklas. Det hela orsakade stora protester. Organisationen HARM (Hammarkullen reser motstånd) bildades. Folkets Husföreningarna och s och v-grupperna i Lärjedalen skrev brev och yrkanden som gick ut på att Folkets Hus borde få ansvaret för de nedläggningshotade verksamheterna.

Med hjälp av förnyelsebidrag från kommunen kunde till sist avvecklingen av den gamla Fritidsgården och badet skötas under lugnare former och Folkets Hus räddas. Fritidsgården kom några år senare att flytta tillbaks till sina gamla lokaler och badet öppnade igen. Detta efter invånarnas kamp. Dessutom öppnade Angereds Folkhögskola i stadsdelen år 1992. Det bidrog till att motverka de nedbrytande krafterna och med åren har folkhögskolan blivit allt viktigare.

2005 utgjorde många föreningar i Hammarkullen en central del i kampanjen Flyktingamnesti 2005. En framgångsrik kampanj som hade många av sina centrala och viktiga möten i Hammarkullen.

2009 var det återigen ett försök att lägga ner fritidsgården (Mixgården). Återigen blev det protester och den blev kvar.

År 2020 ville kommunen återigen lägga ner parkleken, eller Minimix som den kallas. Det ledde förstås till protester och barn från stadsdelen uppvaktade politikerna och genomförde protester. Kampen lönade sig återigen och Minimix räddades kvar.

Fortsatt organisering

Det senaste är att Hammarkullen Centrum ska renoveras på ett sätt som de boende i Hammarkullen inte gillar. Återigen har det lett till att folk i stadsdelen organiserat sig.

Hamsam finns fortfarande kvar men det finns också flera andra samverkansorganisationer såsom Nätverket Hammarkullen och Vårt Hammarkullen som bildades 2012. Nätverket Hammarkullen är ett befintligt nätverk av företrädare för framför allt stora verksamheter i Hammarkullen, både kommunala och ideella, som varje månad samlas för att utbyta information.

Vårt Hammarkullen fungerar som lokalt samverkansforum för boende, föreningar och lokala verksamheter i Hammarkullen. Gruppen diskuterar gemensamma frågor för Hammarkullen och delar med sig av information om vad som händer i Hammarkullen.

Till skillnad från Nätverket Hammarkullen blir Vårt Hammarkullen stundtals operativt och tar olika gemensamma initiativ. En röd tråd i Vårt Hammarkullens arbete är att demokratisera lokala utvecklingsprocesser och öka det lokala inflytandet över dem. De har tagit fram en egen plan där det bland annat efterlyser en mataffär vilket inte finns idag. Tillsammans med skolor och föreningar i området har de sen försökt påverka beslutsfattarna i Bostadsbolaget om att göra på ett annat sätt.

Sociala problem och oroligheter

Redan från start med utflyttningen av människor från innerstadens så kallade saneringsområden kom människor med social problem att bosätta sig i Hammarkullen. En del av dessa familjer var resande och särskilt kom en släkt, Magnusson, att utmärka sig med en omfattande kriminalitet med allehanda brott och våldsamheter.

Vid mitten av 1970-talet hade ett stort problem med sniffare uppstått i stadsdelen. Ett gäng med sniffare hände i Hammarkullen centrum och skapade oro och otrygghet. Det fick kvällstidningarna att gå loss med rubriker om att våldet regerade Hammarkullen och liknande formuleringar. Problemet med snifffarna löstes genom social insatser, förebyggande arbete och lokal organisering.

Slumvärdar och finansskandal

Samtidigt kom stadsdelens privatägda bostäder på Bredfjällsgatan att 1981 köpas av företaget Göta Finans. Ett spekulationsbolag som inte var intresserade av att sköta sin fastigheter. Bolaget ägdes av personer som tillhörde den organiserade brottsligheten i Göteborg. Deras fastigheter förföll kraftigt på grund av obefintlig skötsel. Människor med sociala och ekonomiska resurser flyttade därifrån och de fylldes istället med missbrukare samt folk med sociala och psykiska problem.Förfallet tilltog och de aktuella fastigheterna på Bredfjällsgatan blev ökända.

Göta Finans gick under och fastigheterna överläts till John Mattsson AB år 1982. Fastigheterna renoverades till viss del men stora delar ev de boende med problem blev kvar. John Mattsson sålde snart fastigheterna till en tidigare anställd som bildat bolaget Förvaltnings AB Formator.

Flera lägenheter renoverades men egentligen förändrades inte så mycket även om myndigheter och politiker menade att det gick åt rätt håll. Spekulationen med de aktuella fastigheterna fortsatte även under 1990-talet. Nu började också de första personerna från en släkt som skulle komma att ersätta Magnussons som områdets oroshärd att flytta in. Familjen Ali Khan.

Centrum utarmas

1993 var 34% av befolkningen i Hammarkullen mottagare av bidrag och 1996 var det 37%. Under 1970-talet och fram till och med 1990-talet var utflyttningen och inflyttningen av människor också mycket omfattande, mellan 25 och 30% flyttade varje år. Det var möjligt då det fanns gott om tomma lägenheter. Det medförde svaga sociala band mellan de boende och svag sammanhållning.

1990-talet och 2000-talet ledde också till att servicen i Hammarkullens centrum till stor del försvann. Stadsdelen blev på så sätt allt sämre fungerande. Hyreshöjningar och nedskärningar ledde till att föreningar fick det svårare och den social sammanhållningen blev allt sämre. I slutet av 1990-talet revs ett av de största husen i Hammarkullen för att det var svårt att få lägenheterna uthyrda. Med den bostadsbrist och trångboddhet som senare kom att uppstå får detta nog betraktas som ett svårt misstag. Istället byggdes ett antal parhus på platsen.

Bostadsbrist och sociala oroligheter

Bostadsbristen innebar att folk inte längre kunde flytta när de behövde större lägenhet eller när de fått jobb nån annan stans. Det ledde till trångboddhet och att många ungdomar hänvisades till att vistas utomhus då det var för trångt hemma.

Åren 2009-2013 ledde situationen i förorterna ihop med polisens repressiva och våldsamma agerande till en mängd upplopp och bilbränder i många olika svenska förorter. En förort som dock inte drabbades var Hammarkullen. Orsaken till detta var sannolikt ett välfungerande socialt arbete i stadsdelen med föreningar, fritidsgård och skolor involverade.

Under samma tid ökade emellertid släkten Ali Khans destruktiva inflytande i stadsdelen. Ungdomar från släkten och deras allierade knarklangare började dominera folklivet i Hammarkullens centrum på samma sätt som sniffarna gjorde på 1970-talet. Samtidigt ökade polisens tryck mot släkten Ali Khan vilket ledde till flera försök till upplopp från Ali Khans sida. Dessa upplopp kunde polisen lätta hantera då de lyckats återskapa förtroende bland många människor i Hammarkullen. Detta även om många samtidigt upplever att polisen är släpphänta förhållande till släkten Ali Khan.

Idag lever 8,7% av befolkningen på ekonomiskt stöd.

Repression

Efter att polisen lagt ner närpolisen i Hammarkullen kom deras förhållningssätt och arbete gentemot ungdomar och befolkning i Hammarkullen att förändras. Det märktes tydligt av när nazisterna i VAM ville ha ett möte i Hammarkullens Folkets Hus år 1994. Lokalbefolkningen i Hammarkullen sammankallade till motdemonstration. Folk försökte ta sig in i lokalerna för att stoppa mötet men misslyckades.

Polisen anlände och angrep folk. De lyckades köra bort folk från framsidan av huset, men inte från gaveln. Alla fönster i Folkets Hus-våningen som vetter mot gaveln kastades sönder med sten. I praktiken blev det omöjligt för nassarna att ha möte.

Vaktmästaren sa att det var mycket obehagligt att ha nassarna där och att han var skitskraj för vad som skulle ha hänt om folkmassan lyckats ta sig in. Sammanstötningar mellan polis och motdemonstranter ägde rum i stort sett hela natten. Polisen eskorterade till slut nassarna därifrån. Befolkningen kom att uppfatta polisen som direkt fientlig. Det förtroende som tidigare funnits blev delvis förstört och några år senar blev det slutgiltigt kört i botten.

Minskat förtroende för polisen

1997 skulle polisen gripa en ung man i stadsdelen. Gripandet mycket brutalt och det resulterade omedelbart i att människor, främst ungdomar i omgivningen gav sig på polisen. Det ledde till att fler poliser kallades dit. Sammanstötningarna mellan befolkningen och polisen kom att vara ett par timmar. Ove Sernhede skrev om detta i sin bok AlieNation is My Nation som kom ut 2002:

Det första som händer när jag våren 1997 börjar vistas i området är för övrigt en konfrontation mellan ungdomar och polis. Vid denna tid fanns i området ingen kvarterspolis.

När en 19-årig ung man skall gripas av en polispatrull uppstår en situation då en större grupp ungdomar griper in för att frita sin kamrat. Bilens rutor slås sönder och polismännen förlorar kontrollen, råkar i panik och kallar på förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare 22 polisbilar för att stävja ”upploppet”. Feta rubriker kablas dagen efter ut i pressen.

Hammarkullens unga framställs som en oregerlig pöbel, som ligister och den bakgrund som de unga menar var anledningen till bråket kommer inte fram i medierna. TV 4 utgjorde dock ett undantag. Den lokala nyhetsredaktionen ordnade en debatt mellan ungdomar och polis. Vid detta tillfälle blir det uppenbart att pressen inte gett hela sanningen. Ungdomarna framstår här absolut inte som huliganer, de motsvarar inte alls kvällspressens stereotypa föreställningar om invandrarungdomar som farliga och brutala.

Dessa framträder snarare tvärtom – som verbala, mogna och balanserade och de bjuder i direktsändning t.o.m. in polisen till en ”kurs” som de har för avsikt att ge om polisen är intresserad. De anser nämligen att polisen måste ha mer kunskaper om invandrarungdomens och storstadens livsvillkor. Många poliser kommer från små orter utan kunskap om vad det innebär att leva i en modern storstadsförort. Än mindre kunskap har de om vad det innebär att vara invandrare.

Polisens repression

Förtroendet för polisen skadades allvarligt. Sernhede skriver också om detta och hur det yttrar sig:

Ett av de förhållanden som jag direkt slås av med förundran när jag kom till Hammarkullen i mars–april 1997 var hammarkullebornas relation till polisen. Här fanns en påtaglig och utifrån min förståelsehorisont helt omotiverad rädsla.

Jag skriver också redan i mina fältanteckningar från april 1997 om min upplevelse av en ”paranoid misstänksamhet som ger mig en starkt obehaglig känsla och som får mig att känna mig som en inkräktare och en främling”.

Det tog mig t.ex. fyra månader innan jag kände att jag kunde plocka fram en bandspelare och en mikrofon utan att provocera eller väcka obehagliga frågor. Under den första tiden i kontakten med den grupp killar jag följt på nära håll fick jag nämligen flera gånger höra, oftast på ett skämtsamt sätt, att dom inte litade på mig – ”hur skall vi kunna veta att du inte är en ’under cover’ ”.

När nu SÄPO kontaktar mig fick alla dessa reflektioner och känslor en ny innebörd, det handlar inte om paranoia utan om en verklig situation. Anledningen till SÄPO:s kontakt med mig var att man ville ha information om vad som händer i förorterna i nordost. Enligt egna uppgifter har säkerhetspolisens behov av att skaffa kunskap om kulturen i dessa områden, de vill lära sig ”knäcka koderna”, detta behov i kombination med svårigheterna att ta sig in i och infiltrera dessa miljöer ledde dem till att kontakta mig.

[…]

Jag uppmanades i brevet från den 10:e mars att ta kontakt med en kommissarie. Jag gjorde så för att få klarhet i varför de var intresserade av mitt arbete. Kanske skulle jag på detta sätt också få veta om mina informanters berättelser om SÄPO:s arbete hade någon verklighetsanknytning.

Kommissarien berättade att man arbetade i Angered men hans redogörelse hölls på ett så generellt plan att mina informanters berättelser varken bekräftades eller tillbakavisades. Några ytterligare kontakter utöver denna träff mellan mig och säkerhetspolisen har inte förekommit.

På inrådan från rättsvetenskaplig expertis på området uppmanades jag berätta för de ungdomar och de fritidsledare jag haft kontakt med vad som passerat. Det skulle naturligtvis vara helt förödande för mig och min forskning om uppgifter om att jag haft kontakt med SÄPO kom ut i området från något annat håll än från mig.

Men när jag berättar att SÄPO kontaktat mig blev det ingen större diskussion, ”det är ju det vi sagt”. Några i gruppen menade att jag fick finna mig i att bli lite extra granskad under en tid eftersom de inte kunde utesluta att jag bedrev ett dubbelspel.

Repression och polisiärt våld

Ett år senare inträffade diskoteksbranden i Göteborg. 63 personer omkom och 214 skadades. En oproportionerligt stor del av de döda och skadade hade en koppling till Hammarkullen. Det bidrog inte till något ökat förtroende för myndigheterna. Tre år senare deltog många ungdomar från Hammarkullen i kravallerna i centrala Göteborg. Det innebar en möjlighet för dem att slå tillbaka mot de som de upplevde som våldsamma och fientliga. Händelserna innebar att bilden av polisen som förtryckare förstärktes.

Förändrat polisarbete

Efter kravallerna i Göteborg 2001 började polisen i Göteborg arbeta på ett annat sätt med demonstrationer och folkmassor. Dette ledde till att våldsamma konfrontationer mellan polis och vänsteraktivister upphörde i stort sett helat,. Fokus på arbetet var dialog, kontakter och förebyggande arbete. I samband med bilbränderna och upploppen åren 2009-2013 började polisen också arbeta på ett liknande sätt i förorterna. Det ledde inom några år till att upploppen och bilbränderna upphörde. Dessutom innebar det en minskning av antalet skjutningar i gängmiljöer och dessa är idag så få i Göteborg att de är nästan icke-existerande.